Den adulta sångsvanen ter sig än vitare än knölsvanen och näbben är mot näbbroten klart gult medan näbbspetsen och nederdelen av näbben är svart, Det gula når nedanför näsborren. Den har ett större gult fält på näbben än vad mindre sångsvan (Cygnus columbianus) har.
De juvenila fåglarnas fjäderdräkt är gråbrunvita och näbben är svart och vitgul med ett lite anstrykning av rosa. Den anlägger vit fjäderdräkt sommaren under dess första levnadsår eller tidigt på våren dess andra levnadsår. Den isländska populationen vitnar oftare tidigare än den fenoskandiska populationen.
Den kan utstöta ett högt, trumpetande läte, i grupper om tre eller fyra toner när den flyger. Ljudet från vingarna är ett tyst svischande till skillnad från knölsvanens kraftigt sjungande ljud.
Sångsvanen häckar i arktiska regioner av Eurasien från Island i väster till Kina i öster. Den är en flyttfågel och flyttar till öppna vatten östra Asien, södra Skandinavien och nordvästra Europa. Delar av population som lever på Island övervintrar i Storbritannien och Irland medan den västra populationen är stannfåglar precis som en mindre population i norra Norge.
Den häckar i mindre vatten på tundra, på myrar och mossar och i mindre sjöar ofta långt upp i norr. Den har dock under de senaste decennierna återtagit den utbredning i Skandinavien som den hade förra seklet, det vill säga att den idag häckar ända ner till Skåne. Den finns till och med som häckfågel så långt söderut som på några få platser i Polen.
Den häckar i mindre vatten på tundra, på myrar och mossar och i mindre sjöar ofta långt upp i norr. Den har dock under de senaste decennierna återtagit den utbredning i Skandinavien som den hade förra seklet, det vill säga att den idag häckar ända ner till Skåne. Den finns till och med som häckfågel så långt söderut som på några få platser i Polen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar