Bohuslän.

Bohuslän är Sveriges västligaste landskap och beläget vid Skagerrak.
Bohuslän gränsar i norr till Norge och i öster till Dalsland och Västergötland. I söder går gränsen till Västergötland tvärs över Hisingen i Göteborgs kommun. Det är känt för sitt fiske, salta bad och soliga klippor. Bohuslän har 20 000 registrerade fornlämningar.

Landskapet är namngivet efter Bohus fästning, som i sin tur fått sitt namn efter den holme som den är uppförd på, Bágaholmr nuvarande Fästningsholmen. Förleden Bohus- (Baghahus 1319) i sin tur kan härledas till fornvästnordiskans bágr = hindrande, ligger i vägen, vansklig, motstridande, och avsåg nuvarande Fästningsholmen i Nordre älv, där Bohus fästning ligger utanför Kungälv. Ändelsen -hus betyder 'slott, fäste'. En annan framförd teori om förleden Bohus- ursprung, är att namnet kommer av strömmen i Nordre älv, söder om Fästningsholmen som på 1200-talet kallades Bágastraumr. Innebörden är då det fornvästnordiska verbet bágha = flöda, flöda över, strömma.Län betydde för övrigt "lån", ämbetsmännen lånade skatteintäkter från medborgarna för en senare inbetalning till staten.

Historia.

I islänningasagorna och fornaldarsagorna kallas Bohuslän tillsammans med Østfold för Alvhemmen. Under vikingatiden var Bohuslän en del av Viken som innefattade kustområdena runt Oslofjorden och öster om Skagerrak. Landskapet har under olika perioder varit indelat i Ranrike i norr och Älvsyssel i söder. Namnet Viken kom med tiden att användas som benämning för enbart Bohuslän, för att senare specifikt avse norra Bohuslän, som alternativ till Ranrike.
Tidigt fanns en indelning i 16 skeppsredor (norska skipreide), där en skeppsreda mostsvarade 20 roddarbänkar. Detta som en del i beredskapen mot angrepp. Efter att Bohuslän blev svenskt ersattes skeppsredorna av härader med i stort sett samma gränser och namn. Den norske kungen Harald Hårfager gjorde Bohuslän till en del av det samlade norska riket, ca 870. Efter Kalmarunionens upplösning ingick det i kungariket Danmark-Norge. Vid freden i Roskilde 1658 avträddes hela provinsen utom Enningdalen till Sverige.
Digerdöden runt 1349 härjade Bohuslän svårt. Nära hälften av befolkningen dog och 50% av gårdarna ödelades. Dessutom var 1300- och 1400-talen periodvis mycket kyliga och befolkningstillväxten avstannade. Jordbruket återhämtade sig först under 1600-talet.

Under perioden 1556-1588 reglerade danske kungen Fredrik II fisket med skatter och tullar. Cirka 500 000-800 000 tunnor sill togs under dessa perioder upp per år under september-december.
Under 1700-talets senare del upplevde landskapet en blomstringsperiod tack vare den så kallade stora sillperioden (ca 1747–1808). Många små fiskelägen växte till sig. Samtidigt förändrades naturen då en stor del av skogen höggs ner för att användas till bostäder, båtar och inom fiskeindustrin. Kvar blev kala klippor som fortfarande ger landskapet dess karaktär. Stora delar av skogen i inlandet återplanterades i början av 1900-talet.