Sundsvallsstrejken.

Sundsvallsstrejken var en stor strejk i Sundsvalls sågverksdistrikt 1879. Strejken var den mest omfattande i Sverige under hela 1800-talet.
Sundsvall hade vid strejkens utbrott 9 000 invånare och trävaruindustrin hade växt i snabb takt. De så kallade träpatronerna hade investerat i moderna effektiva ångsågar som ersatte de gamla vattensågarna, vilket gjorde att produktionen kunde förläggas vid kusten istället för uppströms älvar och åar vid fall. Förutom att ångsågarna var effektivare i sig förenklades utskeppning radikalt när de sågade trävarorna kunde lastas direkt på östersjöfartyg.
1879 bröt en stor depression ut. Priserna på trävaror sjönk, vinsterna sjönk och för att motverka detta sänktes arbetarnas löner kraftigt. När träpatronerna fick stödlån från staten på tre miljoner kronor för att kunna hålla produktionen uppe firade de med en stor fest. Trots detta höjdes inte arbetarnas löner och strejken var därmed ett faktum. Den 26 maj började strejken vid Heffners sågverk och spred sig snabbt, och som mest deltog 5 000 arbetare i strejken.
Sågverksägare och myndigheter kallade in stora militärstyrkor med bland annat kanoner och bombbåtar. Arbetarna hade god disciplin och höll sig nyktra och hade bönemöten på kvällarna. Efter åtta dagars strejk fick arbetarna ett ultimatum av landshövding Curry Treffenberg: Återgå till arbetet eller fängslas och straffas. De valde att återgå och förlorade därmed kampen. Träpatronerna ställde till med ytterligare en fest för att fira segern.Under 1800-talet inträffade två stora bränder i Sundsvall - en i början, år 1803, och en i slutet, år 1888. Man kan säga att Sundsvalls 1800-tal inramades av dessa bränder som bägge ödelade staden. Bränder, som ju var ständiga gissel för de förindustriella svenska städerna, bidrog till att omskapa de urbana miljöerna och Sundsvalls bränder var inga undantag i det avseendet. Men eldens härjningar var inte det enda som förändrade Sundsvall. Under 1800-talet omskapades staden från grunden av olika samhälleliga processer. Sundsvall utvecklades från att ha varit en liten fiske- och hantverksstad vid Selångersåns mynning till att bli centrum i ett expansivt sågverksindustriområde med livliga internationella kontakter. Denna förändring avspeglar sig tydligt på befolkningskurvan.
Befolkningsutvecklingen i Sundsvall 1800-1920. Sundsvall beskrevs av Linné på följande sätt i samband med hans genomresa i maj 1732: "Inmot aftonen kom jag till Sundsvall, vilken stad är en liten fläck, belägen mellan tvenne höga backar". (citerat från Olsson, R. "Medelpad i historiens ljus"). Denna lilla stad var inte mycket större i början av 1800-talet då där fanns knappt 1500 invånare. Befolkningstalen steg tämligen långsamt fram till mitten av seklet, då förhållanden kom att förändras radikalt. På enbart några decennier fyrdubblades folkmängden; ändå är inte de förortsområden, Skönsmon och Skönsberg, som växte fram strax utanför stadsgränsen medräknade. Inte heller är den befolkning inräknad som uppehöll sig i staden utan att vara skriven där. Under lång tid bidrog födelseöverskottet minimalt till befolkningsökningen i staden. Däri liknade Sundsvall den äldre typ av städer som huvudsakligen var beroende av inflyttning. Under 1800-talets fyra första decennier var antalet födda endast 37 fler än de som avled och under 17 av dessa år kan födelseunderskott konstateras. Först från och med 1840-talet började år med födelseunderskott försvinna - det sista inträffade 1855. Den naturliga folkökningen fick allt större betydelse längre fram under seklet, även om inflyttningen länge stod för den största andelen av tillväxten. Vid slutet av 1800-talet uppkom ett flyttningsunderskott. Nativiteten steg kraftigt från 1850-talet, antagligen beroende på den kraftiga inflyttningen av unga människor. Under första halvseklet översteg födelsetalen inte 30 promille, men därefter låg dessa på över 30 och under 1870-talet på över 40 promille.
Sundsvall hade en ungdomlig åldersstruktur under hela 1800-talet, något som accentuerades ytterligare under seklets gång. I början och mitten av seklet var framförallt de yrkesaktiva åldrarna överrepresenterade, vilket avspeglar inflyttningen till staden av personer i dessa åldersgrupper. Mot slutet av 1800-talet hade de yngsta åldrarna ökat sin andel avsevärt. Sundsvall var vid den tidpunkten en mycket ung stad, med bortåt var tredje invånare under 15 år. Däremot var gamla människor mycket fåtaliga under hela seklet. De gamla som fanns var också i större utsträckning kvinnor. Äldre män var en sällsynthet.
I allmänhet fanns fler kvinnor i städerna under förra seklet. Så var fallet även i Sundsvall. Under tidigt 1800-tal hade staden ett betydande kvinnoöverskott. Mot slutet av seklet utjämnades emellertid könsfördelning inom befolkningen.