Avslappningsmusik...

Varg

Varg eller ulv (Canis lupus) är ett rovdjur med spridning över en stor del av världen. Vargen är den största av de 35 vilda arter av hunddjur som finns och dessutom stamfader till hunden. En fullvuxen varg väger 30 till 50 kg.[3] På grund av vargens stora utbredningsområde finns stora skillnader i djurets storlek. De största vargar som förekommer i skogsområden i Alaska, Kanada och Östeuropa är ungefär 160 centimeter långa och vid skuldran 80 centimeter höga. En ca 50 centimeter lång svans tillkommer. Deras vikt kan gå upp till 80 kilogram. De minsta vargarna lever på arabiska halvön och i närliggande regioner. Deras längd ligger vid 80 centimeter och vikten vid 20 kilogram. Svansen är ungefär 30 centimeter lång. Honor är mellan 3 och 12 procent mindre än hannar och har 20 till 25 procent lägre kroppsvikt. Pälsens färg är mycket variabel. Det finns vita, krämfärgade, rödaktiga, gulaktiga, gråa och svarta individer. I tempererade områden av Europa och Asien är de huvudsakligen gråaktiga och i arktiska regioner mest svarta eller vita. Undersidan är blek eller ljust vit. Ofta är vargarnas rygg mörkare än deras svans, buk, öron och nos. Det är mycket svårt att skilja vargspår från spår av hundar. Ofta krävs det att man följer spåret en längre sträcka (gärna flera km) för att man ska kunna vara någorlunda säker på att det är varg och inte en lös hund man spårar. Vid spårning på snö lämnar stora hanvargar en spårstämpel på 10-12 cm exklusive klor. Få hundar har så stora tassar. Nordeuropeiska vargar har dessutom en steglängd på minst 140 cm på hårt, plant underlag i trav, vilket sällan matchas av hundar. Det finns emellertid vargar med små tassar, och en normal varghonas tassar är faktiskt inte större än en grå- eller jämthunds. Vargspåren går ofta rakt (målmedvetet) medan tama hundar brukar springa kors och tvärs. Detta beteende gäller dock inte alltid, eftersom vargen också kan göra oregelbundna lovar, och hundar kan dessutom vara målmedvetna. Rimligen torde förvildade hundar med tiden bli mer "lugna" (mindre lekfulla) i beteendet och därmed svårare att skilja från varg på spår. När vargar går i flock i djup snö, går de ofta "fot i fot". De sätter då ner tassarna i varandras spår, så att det ser ut som att det endast gått ett djur i spåret. Spårar man en längre sträcka kommer man förr eller senare till något ställe där de delar på sig. En sådan spårlöpa lämnar inte tama hundar. Till spårtecknen räknas också spillning och urinmarkeringar. En varg äter inte samma slags mat som en hund nuförtiden. Den livnär sig på kött och ben. Spillningen skiljer sig således från hundens, som oftast blir utfodrad med pellets som är utblandade med vegetariskt innehåll. När vargen ätit mycket ben, blir avföringen helt vit. Urinmarkeringar av varg ser likadana ut som hundens. Men det finns en stor skillnad i alla fall. Hos vargen är det endast alfaparet som har rätt att lyfta på benet när de urinerar. De andra flockmedlemmarna (även hannarna) hukar sig ner och urinerar som hundtikar. Under högvintern, när honan löper, kan man finna spår av blod i urinmarkeringarna, då vet man att det är varg som varit framme (hundtikar urinerar hukande). roza_hrefReplace("48052134d6e8f96f8771707b4e245f37"); // -->

fredag 6 mars 2009

Sala.

Sala är en tätort (stad) belägen i Västmanland. Den del av orten som ligger öster om Sagån är dock belägen i Uppland. Sala är centralort i Sala kommun i Västmanlands län. Det är en järnvägsknut mellan Dalabanan och linjen Sala-Oxelösund.

Anläggandet av Sala skedde i samband med inledningen av bergsbrytningen i silvergruvan i Salberget under 1500-talet. Den huvudsakliga sysselsättningen i Sala har genom historien varit jordbruk och bergsbruk. Orten fick stadsprivilegier av Gustav II Adolf år 1624. I samband med erhållandet av stadsprivilegierna flyttades staden till sitt nuvarande läge. Staden har eldhärjats vid två tillfällen, år 1736 och år 1880. Efter den sista branden och anläggandet av järnvägen fick Sala en för tiden mer modern karaktär. Under 1800-talet besöktes staden av H.C. Andersen, som i sin reseskildring om Sala förundrades över var alla människor höll hus när han anlände? (De flesta var och hämtade boskapen på åkrarna utanför stan). Under peståret 1710 i Stockholm flyttade dåvarande kungafamiljen till Väsby kungsgård i Sala. Väsby kungsgård har hyst kungligheter och drottningar i andra sammanhang, främst under 1600-1700-talen när de kungliga synade Sala silvergruva, dåtidens viktigaste inkomstkälla.
Det var även i Sala på Ångbagarn som Owe Thörnqvist skrev sången "Dagny, kom hit och spill ...". Bageriet har fortfarande samma inredning från 1950-talet. Enligt andra källor är sången om Dagny inspirerad av en servitris på ett kafé i Uppsala. Se Dagny Knutsson.
Under 1800-talet ökade Salas befolkning starkt. Invånarantalet år 1815 var 2 193, vilket sedan ökade till 3 859 år 1870. Tio år senare, år 1880, hade siffran ökat ytterligare till 4 836 och år 1889 uppgick siffran till 5 542. I dag är orten emellertid drabbad av avfolkning. År 2000 uppgick invånarantalet till 12 118 personer. År 2005 hade siffran minskat till 12 059.

Salaligan var en löst sammansatt grupp på fem personer från Sala i Västmanland som under sex år på 1930-talet genomförde rån och mord. Totalt mördades fem personer.
Namnet "Salaligan" tilldelades gruppen först efter att medlemmarna gripits och allmänheten var inte medveten om att de olika dåden hade någon koppling när de väl skedde. Den ledande personen i gruppen var Sigvard Nilsson som 1932 bytte namn till Thurneman och som grundat klubben Den magiska cirkeln för teosofi, yoga och hypnos.
Det första offret var taxichauffören Sven Ericsson som sköts till döds en novemberkväll 1930 utanför Västerås ifrån baksätet av Sigvard Nilsson. Sigvard, som fyllde 22 år samma dag, körde sedan bilen, en Overland Whippet, till Sala där han sammanstrålade med den nittonårige elektrikern Hedström och tillsammans dumpade de kroppen medan de lämnade plånboken orörd. Två år senare sköts en man och en kvinna till döds i Kölfors, norr om Sala. Därefter tändes huset på, för att polisen skulle tro att det var en olycka men rättsläkare hittade kulhålen. 1934 mördades en äldre ensamstående kvinna i Västerfärnebo genom att ligan borrade hål i hennes husvägg och gasade ihjäl henne i sömnen med bilavgaser. Ligan trodde hon hade mycket pengar hemma, men hon hade just innan varit på banken och bytet blev endast några få kronor. Även detta offers hus brändes ned. Några år senare sköt man ihjäl ett bankbud med en avlöningskassa på 20 000 kronor. Det finns idag en minnessten vid den platsen i Sala, som en symbol för Salaligans sista offer.
Efter en omfattande utredning avkunnade Sala häradsrätt sin dom 1937. Medhjälparna dömdes till livstids straffarbete, medan ledaren Sigvard Nilsson-Thurneman såsom mentalsjuk med en nästan "fullständig moralisk känslolöshet", d.v.s. psykopati, straffriförklarades och förpassades till den fasta paviljongen på Säters sjukhus. Thurneman var intresserad av ockulta ting, och namnet är ett anagram på det engelska ordet för människojägare, manhunter, något man tror är avsiktligt. Thurneman lär under sitt senare liv ha ägnat sig åt visst vetenskapligt arbete. Thurnemans aska är utspridd i minneslunden vid Nya Kyrkogården, Sala.

Inga kommentarer: