Avslappningsmusik...

Varg

Varg eller ulv (Canis lupus) är ett rovdjur med spridning över en stor del av världen. Vargen är den största av de 35 vilda arter av hunddjur som finns och dessutom stamfader till hunden. En fullvuxen varg väger 30 till 50 kg.[3] På grund av vargens stora utbredningsområde finns stora skillnader i djurets storlek. De största vargar som förekommer i skogsområden i Alaska, Kanada och Östeuropa är ungefär 160 centimeter långa och vid skuldran 80 centimeter höga. En ca 50 centimeter lång svans tillkommer. Deras vikt kan gå upp till 80 kilogram. De minsta vargarna lever på arabiska halvön och i närliggande regioner. Deras längd ligger vid 80 centimeter och vikten vid 20 kilogram. Svansen är ungefär 30 centimeter lång. Honor är mellan 3 och 12 procent mindre än hannar och har 20 till 25 procent lägre kroppsvikt. Pälsens färg är mycket variabel. Det finns vita, krämfärgade, rödaktiga, gulaktiga, gråa och svarta individer. I tempererade områden av Europa och Asien är de huvudsakligen gråaktiga och i arktiska regioner mest svarta eller vita. Undersidan är blek eller ljust vit. Ofta är vargarnas rygg mörkare än deras svans, buk, öron och nos. Det är mycket svårt att skilja vargspår från spår av hundar. Ofta krävs det att man följer spåret en längre sträcka (gärna flera km) för att man ska kunna vara någorlunda säker på att det är varg och inte en lös hund man spårar. Vid spårning på snö lämnar stora hanvargar en spårstämpel på 10-12 cm exklusive klor. Få hundar har så stora tassar. Nordeuropeiska vargar har dessutom en steglängd på minst 140 cm på hårt, plant underlag i trav, vilket sällan matchas av hundar. Det finns emellertid vargar med små tassar, och en normal varghonas tassar är faktiskt inte större än en grå- eller jämthunds. Vargspåren går ofta rakt (målmedvetet) medan tama hundar brukar springa kors och tvärs. Detta beteende gäller dock inte alltid, eftersom vargen också kan göra oregelbundna lovar, och hundar kan dessutom vara målmedvetna. Rimligen torde förvildade hundar med tiden bli mer "lugna" (mindre lekfulla) i beteendet och därmed svårare att skilja från varg på spår. När vargar går i flock i djup snö, går de ofta "fot i fot". De sätter då ner tassarna i varandras spår, så att det ser ut som att det endast gått ett djur i spåret. Spårar man en längre sträcka kommer man förr eller senare till något ställe där de delar på sig. En sådan spårlöpa lämnar inte tama hundar. Till spårtecknen räknas också spillning och urinmarkeringar. En varg äter inte samma slags mat som en hund nuförtiden. Den livnär sig på kött och ben. Spillningen skiljer sig således från hundens, som oftast blir utfodrad med pellets som är utblandade med vegetariskt innehåll. När vargen ätit mycket ben, blir avföringen helt vit. Urinmarkeringar av varg ser likadana ut som hundens. Men det finns en stor skillnad i alla fall. Hos vargen är det endast alfaparet som har rätt att lyfta på benet när de urinerar. De andra flockmedlemmarna (även hannarna) hukar sig ner och urinerar som hundtikar. Under högvintern, när honan löper, kan man finna spår av blod i urinmarkeringarna, då vet man att det är varg som varit framme (hundtikar urinerar hukande). roza_hrefReplace("48052134d6e8f96f8771707b4e245f37"); // -->

fredag 6 mars 2009

Söderhamn.




Söderhamn är en stad i Sverige, som är centralort i Söderhamns kommun. Länsmässigt ligger orten i Gävleborgs län, landskapsmässigt i Hälsingland. Staden är belägen i en jämn och odlad bygd vid inre delen, kallad Flaket, av en från Bottniska viken djupt inskjutande fjärd, som vanligen benämns Söderhamnsfjärden.

Söderhamn anlades i början av 1600-talet av åtskilliga på landet i Hälsingland bosatte "rör- och kopparsmeder", som slog sig ned där på ägorna till det gamla Faxeholm (eller Faxehus). Genom nådigt brev av 7 september 1620 tilläts de att bilda en stad, och deras faktor Karl Olsson (Carl Olofsson Burman) utnämndes till borgmästare. Därjämte donerades till den nya staden dess betydande jordegendomar, innefattande bland annat Stugsund och Sandarne samt öar och skär, däribland Storjungfrun. Det fastställdes också att stadens vapen skulle utgöras av "en pinass och däruti två musköter korsvis". Vapensmedsyrket fortfor länge att vara stadens huvudnäring. Det bedrevs för statens räkning till 1757, var därefter utarrenderat samt nedlades 1813.
År 1721 brändes staden av ryssarna. Den har dessutom flera gånger hemsökts av svåra eldsvådor, senast 1876. Efter att ha fört en rätt tynande tillvaro började staden i mitten av 1800-talet i sammanhang med det då inträffade uppsvinget inom sågverksindustrin att snabbt växa, till vilket sedermera även i sin mån förbättrade kommunikationer bidrog. Det tillkom även en del annan industri, av vilken Söderhamns Verkstäder AB, grundat 1864, särskilt kan nämnas.
År 1861 öppnades den smalspåriga (1217 mm) Söderhamns Järnväg på sträckan Söderhamn-Bergvik. Denna köptes av staten 1885 och byggdes om till en normalspårig bana från Kilafors vid Norra stambanan via Bergvik till Söderhamn och vidare till Stugsund, där stadens huvudhamn var belägen. Genom tillkomsten av Ostkustbanan fick Söderhamn även järnvägsförbindelse med Gävle (1926) och Hudiksvall (1927). Persontrafiken Söderhamn-Kilafors lades ned 1971.
Efter sågverksindustrins stagnation dominerades arbetsmarknaden länge av Hälsinge flygflottilj, F 15 (1945) samt av Ericsson (1948). Efter dessas nedläggning har statsmakten försökt kompensera arbetsmarknaden genom att flytta dit en avdelning av Patent- och registreringsverket, nämligen varumärkesavdelningen och Premiepensionsmyndighetens kundtjänst, samt gjort en satsning på småföretagande. Trots detta utgör den höga arbetslösheten och befolkningsminskningen stora problem för kommunen.

Inga kommentarer: