Avslappningsmusik...

Varg

Varg eller ulv (Canis lupus) är ett rovdjur med spridning över en stor del av världen. Vargen är den största av de 35 vilda arter av hunddjur som finns och dessutom stamfader till hunden. En fullvuxen varg väger 30 till 50 kg.[3] På grund av vargens stora utbredningsområde finns stora skillnader i djurets storlek. De största vargar som förekommer i skogsområden i Alaska, Kanada och Östeuropa är ungefär 160 centimeter långa och vid skuldran 80 centimeter höga. En ca 50 centimeter lång svans tillkommer. Deras vikt kan gå upp till 80 kilogram. De minsta vargarna lever på arabiska halvön och i närliggande regioner. Deras längd ligger vid 80 centimeter och vikten vid 20 kilogram. Svansen är ungefär 30 centimeter lång. Honor är mellan 3 och 12 procent mindre än hannar och har 20 till 25 procent lägre kroppsvikt. Pälsens färg är mycket variabel. Det finns vita, krämfärgade, rödaktiga, gulaktiga, gråa och svarta individer. I tempererade områden av Europa och Asien är de huvudsakligen gråaktiga och i arktiska regioner mest svarta eller vita. Undersidan är blek eller ljust vit. Ofta är vargarnas rygg mörkare än deras svans, buk, öron och nos. Det är mycket svårt att skilja vargspår från spår av hundar. Ofta krävs det att man följer spåret en längre sträcka (gärna flera km) för att man ska kunna vara någorlunda säker på att det är varg och inte en lös hund man spårar. Vid spårning på snö lämnar stora hanvargar en spårstämpel på 10-12 cm exklusive klor. Få hundar har så stora tassar. Nordeuropeiska vargar har dessutom en steglängd på minst 140 cm på hårt, plant underlag i trav, vilket sällan matchas av hundar. Det finns emellertid vargar med små tassar, och en normal varghonas tassar är faktiskt inte större än en grå- eller jämthunds. Vargspåren går ofta rakt (målmedvetet) medan tama hundar brukar springa kors och tvärs. Detta beteende gäller dock inte alltid, eftersom vargen också kan göra oregelbundna lovar, och hundar kan dessutom vara målmedvetna. Rimligen torde förvildade hundar med tiden bli mer "lugna" (mindre lekfulla) i beteendet och därmed svårare att skilja från varg på spår. När vargar går i flock i djup snö, går de ofta "fot i fot". De sätter då ner tassarna i varandras spår, så att det ser ut som att det endast gått ett djur i spåret. Spårar man en längre sträcka kommer man förr eller senare till något ställe där de delar på sig. En sådan spårlöpa lämnar inte tama hundar. Till spårtecknen räknas också spillning och urinmarkeringar. En varg äter inte samma slags mat som en hund nuförtiden. Den livnär sig på kött och ben. Spillningen skiljer sig således från hundens, som oftast blir utfodrad med pellets som är utblandade med vegetariskt innehåll. När vargen ätit mycket ben, blir avföringen helt vit. Urinmarkeringar av varg ser likadana ut som hundens. Men det finns en stor skillnad i alla fall. Hos vargen är det endast alfaparet som har rätt att lyfta på benet när de urinerar. De andra flockmedlemmarna (även hannarna) hukar sig ner och urinerar som hundtikar. Under högvintern, när honan löper, kan man finna spår av blod i urinmarkeringarna, då vet man att det är varg som varit framme (hundtikar urinerar hukande). roza_hrefReplace("48052134d6e8f96f8771707b4e245f37"); // -->

tisdag 10 mars 2009

Varberg.

Varberg är en tätort (tidgare stad) och centralort i Varbergs kommun i Hallands län.
Varberg är en turist- och handelsstad med hamn och färjeförbindelse med Grenå i Danmark, se även Varbergs hamn.
Varberg är en av Europas främsta kurortsstäder med bland annat Varbergs Kurort Hotell & Spa och det berömda kallbadhuset vid fästningen.
Varberg är bland de främsta vindsurfingställena i Europa med säsong hela året, förutom en till två månader på vintern.
Om Varberg skrev Esaias Tegnér följande i ett brev daterat 19 juli 1826, vilket använts i kommunens marknadsföring:
Varberg utan all fråga är det fulaste ställe i Sverige; det är Nordens sanddosa, icke ett träd, icke en skugga, icke en grön fläck så långt ögat räcker, blott flintskalliga berg, och salt vatten och skrivsand.


Varberg omkring år 1700. Ur Suecia antiqua et hodierna, och därmed troligen inte helt tillförlitlig
De äldsta beläggen för staden är ett brev från 1343 då staden benämns "Getakärr". Platsen Getsjö är däremot omnämnd tidigare då Saxo Grammaticus nämner den i samband med Slaget vid Nissan 1062. Arkeologiska utgrävningar antyder att Getakärr började byggas under andra halvan av 1200-talet. Det har även spekulerats i att Gamla Köpstad var en föregångare till staden, men det är på grund av bristen av arkeologiskt- och källmaterial svårt att bedöma.
Varbergs fästning anlades i slutet av 1200-talet. Den kom under början av 1300-talet att fungera som centrum för ett halvt självständigt rike skapat av de förläningar Erik Magnusson och Ingeborg Håkonsdotter hade i Bohuslän, Västsverige och Halland.
Vid 1400-talets början antogs namnet Varberg (Vardberg eller Vårdkasberg) efter berget där Varbergs fästning ligger, ursprungligen en borg anlagd på 1280-talet. Under 1400-talet grundas Ny Varberg norr om staden. Getakärr kallas då Gamla Varberg och mister 1578 sina stadsrättigheter. Förhållandet mellan de bägge städerna präglades sannolikt av kamp om kontrollen av handeln i området. Ny Varberg anlades där vägar från Västergötland och Småland möter Via Regia. Staden låg omkring 700 meter inåt land och för att kunna fungera som hamn anlades en kanal ut till havet. Ny Varberg var knuten direkt till kungen, medan Gamla Varberg troligen kontrollerades av den lokale länsherren.
På ett något större plan konkurrerade Varberg i sin tur med Nya Lödöse och senare Göteborg. Framför allt längs de gamla vägarna mot Jönköping respektive längs viskadalen i rikting mot Borås hade Varberg sedan gammalt goda förbindelser.
Ett karmelitkloster grundades i Ny Varberg mellan 1462 och 1997. Det stängdes i samband med reformationen 1531-1532.
Ny Varberg förstördes av svenskarna 1565 under Nordiska sjuårskriget. Den övergavs efter att åter ha blivit skövlat under Kalmarkriget 1611-1612. Varberg flyttade nu till ett ställe i närheten av fästningen kallat "Varberg på platsarna", där det blev kvar till 1666, då staden efter att ha brunnit ner flyttades till sitt nuvarande läge.
Under 1700-talet skedde satsningar på tegelbruk, olika former av klädtillverkning samt tobaksspinnerier. De kom dock i allmänhet att inte slå särskilt väl ut och Varberg kom, liksom övriga Halland, att industrialiseras relativt sent. En betydande orsak till problemen för etableringarna var att Varberg 1767 drabbades av en mycket omfattande stadsbrand.
Varberg passerades under 1800-talet av Halmstad som länets största stad. Industrialiseringen började på allvar på 1880-talet. Varberg-Borås Järnväg invigdes 1880 och Västkustbanan nådde staden 1885 och stod färdig 1888.
Från 1870-talet började utvinning och export av gatsten. Under 1880-talet började fisket ta fart i Varberg med omnejd, till stor del orsakat av att Hushållningssällskapet betalade ett fiskelag från Råå för att de skulle flytta til Varberg, där deras metoder fick spridning.

Inga kommentarer: