Avslappningsmusik...

Varg

Varg eller ulv (Canis lupus) är ett rovdjur med spridning över en stor del av världen. Vargen är den största av de 35 vilda arter av hunddjur som finns och dessutom stamfader till hunden. En fullvuxen varg väger 30 till 50 kg.[3] På grund av vargens stora utbredningsområde finns stora skillnader i djurets storlek. De största vargar som förekommer i skogsområden i Alaska, Kanada och Östeuropa är ungefär 160 centimeter långa och vid skuldran 80 centimeter höga. En ca 50 centimeter lång svans tillkommer. Deras vikt kan gå upp till 80 kilogram. De minsta vargarna lever på arabiska halvön och i närliggande regioner. Deras längd ligger vid 80 centimeter och vikten vid 20 kilogram. Svansen är ungefär 30 centimeter lång. Honor är mellan 3 och 12 procent mindre än hannar och har 20 till 25 procent lägre kroppsvikt. Pälsens färg är mycket variabel. Det finns vita, krämfärgade, rödaktiga, gulaktiga, gråa och svarta individer. I tempererade områden av Europa och Asien är de huvudsakligen gråaktiga och i arktiska regioner mest svarta eller vita. Undersidan är blek eller ljust vit. Ofta är vargarnas rygg mörkare än deras svans, buk, öron och nos. Det är mycket svårt att skilja vargspår från spår av hundar. Ofta krävs det att man följer spåret en längre sträcka (gärna flera km) för att man ska kunna vara någorlunda säker på att det är varg och inte en lös hund man spårar. Vid spårning på snö lämnar stora hanvargar en spårstämpel på 10-12 cm exklusive klor. Få hundar har så stora tassar. Nordeuropeiska vargar har dessutom en steglängd på minst 140 cm på hårt, plant underlag i trav, vilket sällan matchas av hundar. Det finns emellertid vargar med små tassar, och en normal varghonas tassar är faktiskt inte större än en grå- eller jämthunds. Vargspåren går ofta rakt (målmedvetet) medan tama hundar brukar springa kors och tvärs. Detta beteende gäller dock inte alltid, eftersom vargen också kan göra oregelbundna lovar, och hundar kan dessutom vara målmedvetna. Rimligen torde förvildade hundar med tiden bli mer "lugna" (mindre lekfulla) i beteendet och därmed svårare att skilja från varg på spår. När vargar går i flock i djup snö, går de ofta "fot i fot". De sätter då ner tassarna i varandras spår, så att det ser ut som att det endast gått ett djur i spåret. Spårar man en längre sträcka kommer man förr eller senare till något ställe där de delar på sig. En sådan spårlöpa lämnar inte tama hundar. Till spårtecknen räknas också spillning och urinmarkeringar. En varg äter inte samma slags mat som en hund nuförtiden. Den livnär sig på kött och ben. Spillningen skiljer sig således från hundens, som oftast blir utfodrad med pellets som är utblandade med vegetariskt innehåll. När vargen ätit mycket ben, blir avföringen helt vit. Urinmarkeringar av varg ser likadana ut som hundens. Men det finns en stor skillnad i alla fall. Hos vargen är det endast alfaparet som har rätt att lyfta på benet när de urinerar. De andra flockmedlemmarna (även hannarna) hukar sig ner och urinerar som hundtikar. Under högvintern, när honan löper, kan man finna spår av blod i urinmarkeringarna, då vet man att det är varg som varit framme (hundtikar urinerar hukande). roza_hrefReplace("48052134d6e8f96f8771707b4e245f37"); // -->

fredag 6 mars 2009

Varg !! 2 En se värd film.2008 finns det cirka 240 Vargar i Sverige

Vargen klassas som en utrotningshotad art i Sverige, den är fridlyst sedan 1956 och får inte jagas. Men nu funderar Naturvårdsverket på att så småningom sakta återinföra så kallad skyddsjakt, vilket ger tamdjursägare vissa möjligheter att döda vargar som angriper deras djur.

Tänderna är anpassade för att gripa, slita, riva och krossa. En grov lårbenshals på en större älgtjur vållar inga som helst problem. Vargen kan leva i de flesta naturtyper så länge där finns något att äta. Den kan sätta i sig uppåt 1/3 av sin egen vikt på en enda gång.

Med hjälp av gift, fällor, och krut fick man ganska snabbt bort vargarna från södra Sverige. 1827-1839 fälldes 6.790 vargar i Sverige, varav 271 bara i Stockholms län. Minskande skogsytor på grund av uppodling, i kombination med olika djursjukdommar försämrades vargenslivsmöjligheter ytterligare. Vargarna trängdes undan allt mer norrut och till sist fanns där bara i stort sett bara kvar enstaka spridda djur uppe i fjällkedjan.

På ett dygn kan en varg förflytta sig enda upp till 20 mil. Ofta så sker det med vargens mycket speciella, lätta och energisparande trav. Den tillbringar normalt ungefär en tredjedel av dyngnets timmar i rörelse. Vintertid rör sig vargen när som helst på dygnet, medan den sommartid är mest aktiv under natten..

Upplagd av Bengt kl. fredag, mars 06, 2009

Etiketter:

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)