Sångsvan, (Cygnus cygnus) är en mycket stor vit andfågel som tillsammans med knölsvanen och mindre sångsvan de enda häckande svanarna i Palearktis. Sångsvanen är ungefär lika stor som knölsvanen med en längd på mellan 140 till 160 centimeter och ett vingspann på 205 till 235 centimeter. Trots detta framstår den som smäckrare än knölsvanen. Den håller oftare halsen rak till skillnad från knölsvanens ibland s-formade halsföring. Den triangelformade näbben, som är längre än knölsvanens, fortsätter ut från den sluttande hjässan och ger huvudet ett mycket spetsigt utseende. När den simmar håller den och sin stjärt, som är kortare än knölsvanens, nedsänkt horizontellt mot vattenytan.
Den adulta sångsvanen ter sig än vitare än knölsvanen och näbben är mot näbbroten klart gult medan näbbspetsen och nederdelen av näbben är svart, Det gula når nedanför näsborren. Den har ett större gult fält på näbben än vad mindre sångsvan (Cygnus columbianus) har.
De juvenila fåglarnas fjäderdräkt är gråbrunvita och näbben är svart och vitgul med ett lite anstrykning av rosa. Den anlägger vit fjäderdräkt sommaren under dess första levnadsår eller tidigt på våren dess andra levnadsår. Den isländska populationen vitnar oftare tidigare än den fenoskandiska populationen.
Den kan utstöta ett högt, trumpetande läte, i grupper om tre eller fyra toner när den flyger. Ljudet från vingarna är ett tyst svischande till skillnad från knölsvanens kraftigt sjungande ljud.
Den häckar i mindre vatten på tundra, på myrar och mossar och i mindre sjöar ofta långt upp i norr. Den har dock under de senaste decennierna återtagit den utbredning i Skandinavien som den hade förra seklet, det vill säga att den idag häckar ända ner till Skåne. Den finns till och med som häckfågel så långt söderut som på några få platser i Polen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar