Avslappningsmusik...

Varg

Varg eller ulv (Canis lupus) är ett rovdjur med spridning över en stor del av världen. Vargen är den största av de 35 vilda arter av hunddjur som finns och dessutom stamfader till hunden. En fullvuxen varg väger 30 till 50 kg.[3] På grund av vargens stora utbredningsområde finns stora skillnader i djurets storlek. De största vargar som förekommer i skogsområden i Alaska, Kanada och Östeuropa är ungefär 160 centimeter långa och vid skuldran 80 centimeter höga. En ca 50 centimeter lång svans tillkommer. Deras vikt kan gå upp till 80 kilogram. De minsta vargarna lever på arabiska halvön och i närliggande regioner. Deras längd ligger vid 80 centimeter och vikten vid 20 kilogram. Svansen är ungefär 30 centimeter lång. Honor är mellan 3 och 12 procent mindre än hannar och har 20 till 25 procent lägre kroppsvikt. Pälsens färg är mycket variabel. Det finns vita, krämfärgade, rödaktiga, gulaktiga, gråa och svarta individer. I tempererade områden av Europa och Asien är de huvudsakligen gråaktiga och i arktiska regioner mest svarta eller vita. Undersidan är blek eller ljust vit. Ofta är vargarnas rygg mörkare än deras svans, buk, öron och nos. Det är mycket svårt att skilja vargspår från spår av hundar. Ofta krävs det att man följer spåret en längre sträcka (gärna flera km) för att man ska kunna vara någorlunda säker på att det är varg och inte en lös hund man spårar. Vid spårning på snö lämnar stora hanvargar en spårstämpel på 10-12 cm exklusive klor. Få hundar har så stora tassar. Nordeuropeiska vargar har dessutom en steglängd på minst 140 cm på hårt, plant underlag i trav, vilket sällan matchas av hundar. Det finns emellertid vargar med små tassar, och en normal varghonas tassar är faktiskt inte större än en grå- eller jämthunds. Vargspåren går ofta rakt (målmedvetet) medan tama hundar brukar springa kors och tvärs. Detta beteende gäller dock inte alltid, eftersom vargen också kan göra oregelbundna lovar, och hundar kan dessutom vara målmedvetna. Rimligen torde förvildade hundar med tiden bli mer "lugna" (mindre lekfulla) i beteendet och därmed svårare att skilja från varg på spår. När vargar går i flock i djup snö, går de ofta "fot i fot". De sätter då ner tassarna i varandras spår, så att det ser ut som att det endast gått ett djur i spåret. Spårar man en längre sträcka kommer man förr eller senare till något ställe där de delar på sig. En sådan spårlöpa lämnar inte tama hundar. Till spårtecknen räknas också spillning och urinmarkeringar. En varg äter inte samma slags mat som en hund nuförtiden. Den livnär sig på kött och ben. Spillningen skiljer sig således från hundens, som oftast blir utfodrad med pellets som är utblandade med vegetariskt innehåll. När vargen ätit mycket ben, blir avföringen helt vit. Urinmarkeringar av varg ser likadana ut som hundens. Men det finns en stor skillnad i alla fall. Hos vargen är det endast alfaparet som har rätt att lyfta på benet när de urinerar. De andra flockmedlemmarna (även hannarna) hukar sig ner och urinerar som hundtikar. Under högvintern, när honan löper, kan man finna spår av blod i urinmarkeringarna, då vet man att det är varg som varit framme (hundtikar urinerar hukande). roza_hrefReplace("48052134d6e8f96f8771707b4e245f37"); // -->

söndag 19 april 2009

Fjälluggla.

Fjälluggla (Bubo scandiacus) är en fågel inom familjen äkta ugglor bland ugglorna.

Fjällugglans längd varierar från 53 cm till 66 cm, vingspannet är 140-165 cm. Vikt, hane ca 1,7 kg, hona ca 2,1 kg. Dess ögon är stora och gula och bedömer avståndet till bytet korrekt. Fjällugglan är tyst, skygg och svår att få tag på, men på vårkanten gör varje par anspråk på sitt territorium med efterhängsna rop som kan höras så långt som 10 km.


När Linné beskrev fjällugglan 1758 förde han den till släktet Strix och han gav den två synonyma vetenskapliga namn; Strix scandiaca och Strix nyctea. 1931 strök professor Einar Lönnberg den ena synonymen och gav den namnet S. scandiaca. När senare forskning påvisade stora skillnader mellan släktet Strix och fjälluggla förde man den istället till ett eget släkte. Man använde sig då av Linnés två synonyma namn, släktet fick namnet Nyctea och artnamnet blev N. scandiaca. På grund av fakta som framkommit genom DNA-undersökningar förändrade SOF 2003 släktklassificeringen igen. Forskning har nämligen påvisat fjällugglans nära släktskap med berguv (Bubo bubo), och därför klassificeras fjälluggla numera till släktet Bubo och har det vetenskapliga namnet Bubo scandiacus. Observera också att den ändrade namn från scandiaca till scandiacus (enligt släktnamnets genus).


Den förekommer på tundran i polartrakter. Fjällugglan återfinns på Island, Grönland, i den skandinaviska fjällkedjan, Finland, Skottland, Kanada och Ryssland. I Sverige finns arten i de norra delarna, från Härjedalen och norrut, men endast sällsynt. Vissa år finns häckande par där men ofta saknas den helt som häckningsfågel.
Den häckar ovan trädgränsen, på fjällhedar och liknande vidsträckta, öppna områden med småkuperad terräng.

Upplagd av Bengt kl. söndag, april 19, 2009

Etiketter:

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)