Avslappningsmusik...

Varg

Varg eller ulv (Canis lupus) är ett rovdjur med spridning över en stor del av världen. Vargen är den största av de 35 vilda arter av hunddjur som finns och dessutom stamfader till hunden. En fullvuxen varg väger 30 till 50 kg.[3] På grund av vargens stora utbredningsområde finns stora skillnader i djurets storlek. De största vargar som förekommer i skogsområden i Alaska, Kanada och Östeuropa är ungefär 160 centimeter långa och vid skuldran 80 centimeter höga. En ca 50 centimeter lång svans tillkommer. Deras vikt kan gå upp till 80 kilogram. De minsta vargarna lever på arabiska halvön och i närliggande regioner. Deras längd ligger vid 80 centimeter och vikten vid 20 kilogram. Svansen är ungefär 30 centimeter lång. Honor är mellan 3 och 12 procent mindre än hannar och har 20 till 25 procent lägre kroppsvikt. Pälsens färg är mycket variabel. Det finns vita, krämfärgade, rödaktiga, gulaktiga, gråa och svarta individer. I tempererade områden av Europa och Asien är de huvudsakligen gråaktiga och i arktiska regioner mest svarta eller vita. Undersidan är blek eller ljust vit. Ofta är vargarnas rygg mörkare än deras svans, buk, öron och nos. Det är mycket svårt att skilja vargspår från spår av hundar. Ofta krävs det att man följer spåret en längre sträcka (gärna flera km) för att man ska kunna vara någorlunda säker på att det är varg och inte en lös hund man spårar. Vid spårning på snö lämnar stora hanvargar en spårstämpel på 10-12 cm exklusive klor. Få hundar har så stora tassar. Nordeuropeiska vargar har dessutom en steglängd på minst 140 cm på hårt, plant underlag i trav, vilket sällan matchas av hundar. Det finns emellertid vargar med små tassar, och en normal varghonas tassar är faktiskt inte större än en grå- eller jämthunds. Vargspåren går ofta rakt (målmedvetet) medan tama hundar brukar springa kors och tvärs. Detta beteende gäller dock inte alltid, eftersom vargen också kan göra oregelbundna lovar, och hundar kan dessutom vara målmedvetna. Rimligen torde förvildade hundar med tiden bli mer "lugna" (mindre lekfulla) i beteendet och därmed svårare att skilja från varg på spår. När vargar går i flock i djup snö, går de ofta "fot i fot". De sätter då ner tassarna i varandras spår, så att det ser ut som att det endast gått ett djur i spåret. Spårar man en längre sträcka kommer man förr eller senare till något ställe där de delar på sig. En sådan spårlöpa lämnar inte tama hundar. Till spårtecknen räknas också spillning och urinmarkeringar. En varg äter inte samma slags mat som en hund nuförtiden. Den livnär sig på kött och ben. Spillningen skiljer sig således från hundens, som oftast blir utfodrad med pellets som är utblandade med vegetariskt innehåll. När vargen ätit mycket ben, blir avföringen helt vit. Urinmarkeringar av varg ser likadana ut som hundens. Men det finns en stor skillnad i alla fall. Hos vargen är det endast alfaparet som har rätt att lyfta på benet när de urinerar. De andra flockmedlemmarna (även hannarna) hukar sig ner och urinerar som hundtikar. Under högvintern, när honan löper, kan man finna spår av blod i urinmarkeringarna, då vet man att det är varg som varit framme (hundtikar urinerar hukande). roza_hrefReplace("48052134d6e8f96f8771707b4e245f37"); // -->

lördag 4 april 2009

Västerås.

Västerås är en tätort i Västerås kommun i Västmanland. Västerås är residensstad för Västmanlands län, stiftsstad för Västerås stift och centralort för Västerås kommun. Västerås är Sveriges femte största tätort med 107 005 invånare (2005).
Västerås kallas även för Mälarstaden och även lite skämtsamt för Gurkstaden. Det sistnämnda tack vare ett frekvent odlande av gurka och Västeråsgurkan som började odlas på 1700-talet. Staden hette tidigare Westra Aros, där Aros betyder åmynning och syftar på Svartåns utlopp i Mälaren. Namnet förkortades under 1200-talet till Westraarus. Under 1400-talet förkortades namet till Westerars 1415 eller Westraars 1415 men även former som Westrasse (1417), Vesteras (1419) och Westaros (1420) förekommer. Dessa tidiga exempel på stavning utan 'r' har tolkats som en möjlig extern påverkan på ortnamnsformens utveckling av skrivare som inte varit bekanta med orten, ett av breven är utfärdat av kung Erik. Under 1500-talet börjar 'a' skrivas som 'å', t.ex. Vesterå(h)rs som är den vanligaste formen i Gustaf I:s registratur 1560 där även flera exempel på stavning utan 'r' förekommer. Aros har sammandragits så att formen ā(r )s har uppstått. Den sammandragna formen ās blev på 1400-talet 'ås', genom att långt 'a' generellt utvecklades till långt 'å'. Att efterledens slutliga form har blivit -ås har nog underlättats av att Västerås ligger ett stycke väster om en ås, Badelundaåsen.
Östra Aros låg vid Fyrisåns utlopp i Mälaren och var nuvarande Gamla Uppsalas hamn. Dagens Uppsala ligger inte vid Mälaren utan längre inåt landet. Med sitt stadssigill från slutet på 1200-talet är Västerås en av Sveriges äldsta städer. Västerås räknas som stad från år 990 och kommer därför efter Skara (988) men tillsammans med Lund (990) och Sigtuna (990) på lista över städer i Sverige efter årtal. Officiellt firade Västerås Stad sitt 1000-årsjubileum sommaren 1990. Westra Aros var redan på vikingatiden en betydande handelsplats där den låg vid Svartåns mynning. Handelsplatsen Birka gick under och avfolkades i slutet av 900-talet. Vikingatågen ledde till ökad handel och köpmännen började se sig om efter nya handelsplatser. Det blev då naturligt att välja bosättningen vid Svartåns mynning. Läget var bra och trakten hade redan ett utvecklat nät av förbindelser.

Upplagd av Bengt kl. lördag, april 04, 2009

Etiketter:

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)