Berlin. Historia.

Berlin växte fram som en dubbelstad med namnet Berlin-Cölln. Staden Cölln som fick stadsprivilegium 1237 fanns på en ö, Spreeinsel, i floden Spree och Berlin på fastlandet. 1307 fick bägge städer ett gemensamt rådhus och senare lades namnet Cölln ner. Namnet Berlin står troligtvis i sammanhang med det slaviska ordet berl som betyder träsk.
1451 blev Berlin residensstad för Brandenburgs markgreve och kurfurste. Medlemmar av släktet Hohenzollern regerade fram till 1918 i Berlin: först som markgreve av Brandenburg, senare som kung av Preussen och slutligen som tysk kejsare. Den lutherska reformationen genomförs 1539 i Berlin. Under det trettioåriga kriget mellan 1618 och 1648 blev en tredjedel av Berlins bebyggelse förstörd och befolkningen minskade till hälften. Under kurfurste Fredrik Vilhelm av Brandenburg kom många personer från utlandet till Berlin och staden växte fortare. 1701 blev Fredrik I krönt till kung av Preussen i Königsberg och Berlin blev rikets huvudstad. Senare anslöt sig några omliggande orter till Berlin och 1871 blev Berlin även huvudstad för det nya Tyska riket. Vid slutet av första världskriget förklarade man i Berlin det Tyska riket till republik (den så kallade Weimarrepubliken) och 1920 utvidgades staden till den nuvarande storleken ("Stor-Berlin").
1933 tog Adolf Hitler över som rikskansler och senare Führer med högkvarter i Berlin, och tre år senare stod staden värd för de olympiska spelen 1936. Nazisterna utnyttjade såväl olympiaden som Berlins 700-årsfest för sin politiska propaganda. Det fanns även planer för att bygga om Berlin till Welthauptstadt Germania (världshuvudstad Germania) men projektet fullföljdes inte på grund av andra världskriget.
Under kriget förstördes stora delar av staden genom bombningar och slutstriden. 1945 intog Röda armén Berlin och Tyskland kapitulerade. Berlin delades administrativt mellan USA, Storbritannien, Frankrike och Sovjetunionen i fyra sektorer. På grund av de uppkomna politiska differenserna genomförde Sovjetunionen 1948-1949 en blockad, den så kallade Berlinblockaden, av alla transporter genom den sovjetiska ockupationszonen i östra Tyskland, och Västberlin försörjs genom kontinuerliga flygtransporter, den så kallade luftbron.
1949 delades staden i två delar. De amerikanska, brittiska och franska sektorerna bildade Västberlin, som politiskt knöts till Västtyskland trots att den var avskärmad från övriga delar av Förbundsrepubliken Tyskland och låg isolerad i Östtyskland. 1953 ägde Folkupproret i Östtyskland rum, som kulminerade i Berlin den 17 juni. Enligt befindliga källor dog minst 34 personer i demonstrationerna som kämpades ner med pansarvåld och ungefär 20 dog i andra sammanhang med upproret. Flera personer dömdes till döden och avrättades i sviterna efter denna folkresning som ännu inte är helt utforskad. Berlinmuren började byggas 1961 av östtyska trupper och polis den 13 augusti. Från denna dag och fram till november 1989 bevakades gränsen av östtyska soldater. USA:s president Kennedy besökte 1963 Berlin och höll det berömda talet "Ich bin ein Berliner". Även den senare presidenten Ronald Reagan besökte staden, och höll talet Tear down this wall - "riv denna mur".
Den kommunistiska regimen i Östtyskland föll 1989 på grund av kraftigt ökande opposition från folket och muren börjar demonteras. Som följd återförenades 1990 de tyska staterna och de två delarna av Berlin. Tyska parlamentet, förbundsdagen, beslutade 1991 att göra Berlin till huvudstad i det återförenade Tyskland. Beslutet var fullt genomfört 1999 och Tysklands Förbundsregering samt förbundsdag huserade i Berlin från 1 september 1999.