Avslappningsmusik...

Varg

Varg eller ulv (Canis lupus) är ett rovdjur med spridning över en stor del av världen. Vargen är den största av de 35 vilda arter av hunddjur som finns och dessutom stamfader till hunden. En fullvuxen varg väger 30 till 50 kg.[3] På grund av vargens stora utbredningsområde finns stora skillnader i djurets storlek. De största vargar som förekommer i skogsområden i Alaska, Kanada och Östeuropa är ungefär 160 centimeter långa och vid skuldran 80 centimeter höga. En ca 50 centimeter lång svans tillkommer. Deras vikt kan gå upp till 80 kilogram. De minsta vargarna lever på arabiska halvön och i närliggande regioner. Deras längd ligger vid 80 centimeter och vikten vid 20 kilogram. Svansen är ungefär 30 centimeter lång. Honor är mellan 3 och 12 procent mindre än hannar och har 20 till 25 procent lägre kroppsvikt. Pälsens färg är mycket variabel. Det finns vita, krämfärgade, rödaktiga, gulaktiga, gråa och svarta individer. I tempererade områden av Europa och Asien är de huvudsakligen gråaktiga och i arktiska regioner mest svarta eller vita. Undersidan är blek eller ljust vit. Ofta är vargarnas rygg mörkare än deras svans, buk, öron och nos. Det är mycket svårt att skilja vargspår från spår av hundar. Ofta krävs det att man följer spåret en längre sträcka (gärna flera km) för att man ska kunna vara någorlunda säker på att det är varg och inte en lös hund man spårar. Vid spårning på snö lämnar stora hanvargar en spårstämpel på 10-12 cm exklusive klor. Få hundar har så stora tassar. Nordeuropeiska vargar har dessutom en steglängd på minst 140 cm på hårt, plant underlag i trav, vilket sällan matchas av hundar. Det finns emellertid vargar med små tassar, och en normal varghonas tassar är faktiskt inte större än en grå- eller jämthunds. Vargspåren går ofta rakt (målmedvetet) medan tama hundar brukar springa kors och tvärs. Detta beteende gäller dock inte alltid, eftersom vargen också kan göra oregelbundna lovar, och hundar kan dessutom vara målmedvetna. Rimligen torde förvildade hundar med tiden bli mer "lugna" (mindre lekfulla) i beteendet och därmed svårare att skilja från varg på spår. När vargar går i flock i djup snö, går de ofta "fot i fot". De sätter då ner tassarna i varandras spår, så att det ser ut som att det endast gått ett djur i spåret. Spårar man en längre sträcka kommer man förr eller senare till något ställe där de delar på sig. En sådan spårlöpa lämnar inte tama hundar. Till spårtecknen räknas också spillning och urinmarkeringar. En varg äter inte samma slags mat som en hund nuförtiden. Den livnär sig på kött och ben. Spillningen skiljer sig således från hundens, som oftast blir utfodrad med pellets som är utblandade med vegetariskt innehåll. När vargen ätit mycket ben, blir avföringen helt vit. Urinmarkeringar av varg ser likadana ut som hundens. Men det finns en stor skillnad i alla fall. Hos vargen är det endast alfaparet som har rätt att lyfta på benet när de urinerar. De andra flockmedlemmarna (även hannarna) hukar sig ner och urinerar som hundtikar. Under högvintern, när honan löper, kan man finna spår av blod i urinmarkeringarna, då vet man att det är varg som varit framme (hundtikar urinerar hukande). roza_hrefReplace("48052134d6e8f96f8771707b4e245f37"); // -->

onsdag 13 maj 2009

Lodjur • Lynx lynx.

Lodjuret var på väg att utrotas i Sverige i början av 1900-talet, den sista spillran fridlystes år 1927. Lodjursstammen ökade och på 1970-talet såg man ljust på lodjurets framtid i Sverige. Senare minskade stammen igen och en förnyad fridlysning har åter fått lodjursstammen att öka. Lodjuret hör till familjen kattdjur. Det räknas vanligtvis till de små kattdjuren. Lodjuret liknar en jättestor katt med långa, kraftiga ben och tofsar på öronen. Det har en kort svans och kraftigt kindskägg, pälsen är gulbrun och ibland fläckig.
På vintern får lodjuret en tjock varm vinterpäls och det har också stora hårbeklädda tassar som fungerar som snöskor. Länge jagades lodjuret för sitt fina skinn. Den intensiva jakten är huvudorsaken till lodjurets tillbakagång i europa.
I Sverige fridlystes lodjuret på 1920-talet. Den mycket svaga stammen fick chansen att återhämta sig. Stammen repade sig och jakt återinfördes 1943. Fram till 1970-talet såg man ännu ljust på lodjurets framtid i Sverige, men sedan kom det tecken på att lodjursstammen minskade. Orsaken var troligen ett för hårt jakttryck. Dessutom hade lodjuret drabbats av rävskabb. Därför blev lodjuret åter fridlyst i Sverige 1991. Fridlysningen hade effekt och stammen började åter sakta öka i landet.
För att trivas behöver lodjuret stora orörda skogar. Dessa försvinner allt mer. Vi bygger skogsbilvägar och använder bullrande maskiner, som stör de skygga lodjuren. Dessutom förekommer en del illegal jakt med snöskoter.
Arten är klassificerad som sårbar (VU) på artdatabankens lista. Internationellt på den globala röda listan är den placerad i kategorin missgynnad (NT). Den finns också upptagen bland arterna på EU:s habitatdirektiv.
En gång fanns lodjuret i hela Europa. Sedan 1800-talet har det minskat kraftigt i Europa. Nu finns det bara kvar i Skandinavien, Alperna och Östeuropa. Lodjuret finns också i norra Asien. I Spanien och Portugal finns den mycket sällsynta närbesläktade iberiska lon och i norra Nordamerika lever två närbesläktade arter.

Upplagd av Bengt kl. onsdag, maj 13, 2009

Etiketter:

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)