Lodjur • Lynx lynx.

Lodjuret var på väg att utrotas i Sverige i början av 1900-talet, den sista spillran fridlystes år 1927. Lodjursstammen ökade och på 1970-talet såg man ljust på lodjurets framtid i Sverige. Senare minskade stammen igen och en förnyad fridlysning har åter fått lodjursstammen att öka. Lodjuret hör till familjen kattdjur. Det räknas vanligtvis till de små kattdjuren. Lodjuret liknar en jättestor katt med långa, kraftiga ben och tofsar på öronen. Det har en kort svans och kraftigt kindskägg, pälsen är gulbrun och ibland fläckig.
På vintern får lodjuret en tjock varm vinterpäls och det har också stora hårbeklädda tassar som fungerar som snöskor. Länge jagades lodjuret för sitt fina skinn. Den intensiva jakten är huvudorsaken till lodjurets tillbakagång i europa.
I Sverige fridlystes lodjuret på 1920-talet. Den mycket svaga stammen fick chansen att återhämta sig. Stammen repade sig och jakt återinfördes 1943. Fram till 1970-talet såg man ännu ljust på lodjurets framtid i Sverige, men sedan kom det tecken på att lodjursstammen minskade. Orsaken var troligen ett för hårt jakttryck. Dessutom hade lodjuret drabbats av rävskabb. Därför blev lodjuret åter fridlyst i Sverige 1991. Fridlysningen hade effekt och stammen började åter sakta öka i landet.
För att trivas behöver lodjuret stora orörda skogar. Dessa försvinner allt mer. Vi bygger skogsbilvägar och använder bullrande maskiner, som stör de skygga lodjuren. Dessutom förekommer en del illegal jakt med snöskoter.
Arten är klassificerad som sårbar (VU) på artdatabankens lista. Internationellt på den globala röda listan är den placerad i kategorin missgynnad (NT). Den finns också upptagen bland arterna på EU:s habitatdirektiv.

En gång fanns lodjuret i hela Europa. Sedan 1800-talet har det minskat kraftigt i Europa. Nu finns det bara kvar i Skandinavien, Alperna och Östeuropa. Lodjuret finns också i norra Asien. I Spanien och Portugal finns den mycket sällsynta närbesläktade iberiska lon och i norra Nordamerika lever två närbesläktade arter.