Astronomiska fenomen.

Är dessa rymdprojektiler ett resultat av att föremål från rymden dras in mot jorden och förintas? En förintelse som sker då friktion mot det skyddande luftlagret blir så stor att föremålet brinner upp. Atmosfären kring jorden skyddar oss från att rymdprojektiler ska nå marken. Om vi saknade luftlagret skulle jorden vara en död planet. Jorden liknade då vår måne med en yta fylld av kratrar. Tittar vi på månen – med ett teleskop eller en kraftig kikare – så ser vi en mängd med kratrar från rymdstenar. Stenar som fallit ner utan att stoppas av en skyddande atmosfär. Luftlagrets skydd är inte hundraprocentigt. Då och då händer det att stora rymdstenar – på grund av sin massa – inte hinner brinna upp utan de slår ner på marken. Mycket sällan är dessa stenar så stora att de förorsakar skador. Man tror att jätteödlorna på detta sätt försvann för ca 64 miljoner år sedan. En jättesten från rymden skulle enligt denna teori ha kommit med våldsam hastighet och slagit ner på jorden. Likt genom en enorm vätebombsexplosion förmörkades solen av röken från bränderna. Livsbetingelserna förändrades på några få sekunder – växter och djur dog. Flera gånger har jorden träffats av sådana jättestenar. Siljansringen i Dalarna tror man är en 200 miljoner år gammal krater som skapats av ett nedslag. Jorden kommer med all sannolikhet i framtiden att få sig ordentliga törnar av dessa jättestenar. De största rymdstenarna kan ha en diameter på flera km och en hastighet av flera tiotals km/sekund.

I handlingarna från Försvarsstaben framgår att astronomer vid ett par tillfällen varit tillfrågade för att ge sina synpunkter på observationerna. Mycket tyder på att de endast fick tillgång till Försvarsstabens sammanställningar av vittnesuppgifterna. Dessa sammanställningar är naturligtvis mycket fåordiga i jämförelse med originalrapporterna. Just att astronomerna inte fick se originalrapporterna har naturligtvis påverkat deras möjlighet att göra en riktig bedömning. Det finns bland rapporterna en mängd skisser som vittnena gjorde direkt efter händelserna. Inget i astronomernas utlåtanden tyder på att de har fått se skisserna. När jag analyserar de nära tusen observationerna som inrapporterades under 1946 till Försvarsstaben, så är det ingen tvekan om att ett stort antal av dessa är beskrivningar av astronomiska fenomen. Fenomen som har sitt ursprung i att föremål passerar in i jordatmosfären och brinner upp. Vi förknippar fenomenen med ord som meteorer och bolider. Eldklot, som kan vara synliga även under dagen, och kan ge ett ljussken som bli så kraftigt att det uppfattas lysa starkare än solen. Genom årtusendena har människan alltid häpnat över och skrämts av eldfenomen som visat sig på himlen. Man kan med ett gemensamt namn kalla dessa himlafenomen för celesta. Ordet celest kommer från latinet och betyder till himlen hörande.