Finland,Tiden mellan krigen.

Under den korta tiden av fred efter Vinterkriget skedde stora förändringar i Europa. Danmark och Norge invaderades av Tyskland bara en månad efter Vinterkrigets slut, och Frankrike och Storbritannien (som ville att Finland hade fortsatt sitt krig mot Sovjetunionen) var i stor nöd då den tyska armén på en kort tid avancerat ända fram till den Engelska kanalen. Haven på det norra halvklotet bevakades av den tyska marinen. I slutet av sommaren 1940 hade Sovjetunionen dessutom lagt beslag på Estland, Lettland och Litauen, vilket hade stor inverkan på finländarnas attityder. Uppfattningen om att vinterkriget trots allt var det enda sättet att behålla självständigheten blev allt starkare.
Under Vinterkriget hade Finland orienterat sig mot Skandinavien. Den 14 mars 1940 berättade president Kyösti Kallio att man föreslagit en försvarspakt med Sverige och Norge. Moskva reagerade snabbt och efter en vecka meddelade Sovjetunionens utrikesminister Vjatjeslav Molotov att den planerade nordiska försvarspakten var emot Moskvafredens villkor. Att Norge invaderades av Tyskland påverkade också projektet, men den var inte helt begraven ens då. I oktober 1940 kom saken fram igen i form av en svensk-finsk union. Sveriges utrikesminister Christian Günther meddelade att en sådan union förutsatte att Finland avstod från alla planer på revansch mot Sovjetunionen och att unionen måste ha både Tysklands och Sovjetunionens godkännande. Det sista kravet kom att stoppa projektet helt, då Tysklands utrikesminister Joachim von Ribbentrop redan i slutet på oktober meddelade sin negativa inställning till projektet, medan Sovjetunionens representant i Sverige, Alexandra Kollontaj, gav Günther en allvarlig varning i början av november med anledning av unionsplanerna. För säkerhets skull betonade även Molotov att en sådan union skulle ogiltigförklara Moskvafreden. Alla dessa händelser gjorde att Finland började vända sig till stormakten i söder, Nazityskland. Då rykten om att relationerna mellan Sovjetunionen och Tyskland under vårvintern 1941 möjligen närmade sig en brytning började man drömma om att ta Karelen tillbaka. Möjligheten för karelarna att återvända hem vägde tungt i Finlands politik och en del kretsar såg möjligheten att också göra östra Karelen till en del av ett Storfinland. I och med samarbetet med tyskarna blev man snart medveten om tyskarnas planerade operation mot Sovjetunionen. Vidare koordinering skedde och bland annat flyttades tyska trupper från Norge till norra Finland i början av sommaren 1941. På natten den 22 juni 1941 påbörjade Tyskland Operation Barbarossa och anföll Sovjetunionen på bred front. Hitler hade i sin anfallsdagorder nämnt att Finland stred vid dess sida, men trots att tyskarnas anfall börjat och vetskapen om Hitlers tal förklarade Finlands regering att den förblev neutral i konflikten.
Den 25 juni 1941 bombades dock ett flertal finländska städer av sovjetiskt flyg och i samband med det förklarade statsministern att Finland befann sig i krig. Fortsättningskriget hade börjat. Det givna målet med det nya kriget var till en början något varierande. Statsminister Johan Wilhelm Rangell meddelade att det var frågan om ett nytt försvarskrig och en strid mot bolsjevismen. Riksdagens olika grupper stödde regeringen, men missnöjda röster hördes både från höger och vänster. De borgerligt sinnade Samlingspartiet och Agrarförbundet samt den radikalt nationalistiska Fosterländska Folkrörelsen talade om Stor-Finland under sina talturer. Den slutliga ståndpunkten blev dock att det var frågan om ett försvarskrig, vars mål var att få tillbaka Karelen med stöd av Tyskland. Dessutom tog man i bruk en tes enligt vilken Finland förde ett eget krig mot Sovjetunionen skilt från de tyska målen. Mot slutet av kriget gjorde Tyskland påtryckningar som skulle ha tvingat Finland att strida vid Tysklands sida till krigsslutet.
Krigslyckan hade vänt och Sovjetunionen hade den 22 juni 1944 krävt att Finland ger upp utan villkor. Ännu var man inte villig att göra det, trots att landet var i desperat behov av mera militär hjälp. Det enda landet som kunde erbjuda sådan hjälp var Tyskland, men tyskarnas villkor var att Finland inte slöt en enskild fred med Sovjetunionen utan tyskarnas godkännande. President Risto Ryti skrev personligen under det så kallade Ribbentrop-avtalet så att man senare enkelt kunde lösgöra sig från dess förpliktelser. Med den materiella hjälpen från Tyskland lyckades man stabilisera fronten. Efter det började man skynda sig med en lösning för att lösgöra Finland från kriget.