Ljusfenomen.

Under året 1946 gjordes en mängd observationer av ljusfenomen och okända föremål som rörde sig i luften över Sverige. Dessa rymdprojektiler eller, som de kom att kallas, spökraketer, har än idag inte fått sin fulla förklaring. En del av observationerna kan förmodligen förklaras som astronomiska fenomen, dock inte alla. Även med dagens kunskap, femtio år efter händelserna, framstår observationerna som märkliga. Jag har försökt att så exakt som möjligt redovisa de enskilda observationerna och det svenska försvarets försök att finna projektilernas ursprung. Min informationskälla har till största delen varit hemligstämplade handlingar från Försvarsstabens luftförsvarsavdelning. Dokument som nu "avhemligats" och ligger samlade på Krigsarkivet i Stockholm. Det har varit viktigt för mig att återge materialet så fullständigt som möjligt och inte utelämna vissa, komplicerade uppgifter, utan vilka det varit en enkel sak att ge "spökraketerna" en spektakulär, "mystisk" förklaring." Trots mina ansträngningar att inte skapa mystik kring observationerna, förefaller en del av dessa som säregna och märkliga. Med den kunskap som vi besitter i dag, om de tekniska förutsättningar 1946, är det omöjligt att ge en rimlig förklaring till en del av händelserna. Jag hoppas att du ska få en spännande läsning om de enskilda observationerna och det svenska försvarets försök att finna ursprunget till "spökraketerna". I maj 1946 gjordes de första observationerna av projektilliknande föremål i luftrummet över Sverige. Detta var inledningen till en rad observationer som i pressen kom att kallas för spökraketerna. Försvaret intresserade sig tidigt för dessa projektiler. Militären organiserade, med dåtida resurser mätt, en omfattande spaningsorganisation för att försöka hitta en förklaring till händelserna. Trots stora ansträngningar under 1946 lyckade det svenska försvaret inte lösa gåtan om projektilernas ursprung. Försvarets omfattande spaningar trappades ner mot slutet av året. Spaningarna blev därefter mer rutinmässiga och en del i den ordinarie verksamheten.
Mitt underlag har varit en stor mängd dokument från Försvarsstabens luftförsvarsavdelning. Dokument som nu är samlade på Krigsarkivet i Stockholm – totalt rör det sig om över två tusen sidor. Det har gjorts intervjuer med personer som sett spökraketer och med personer som deltagit i försvarets undersökningar. Snart är det femtio år sedan spökraketerna flög över Sverige. Antalet personer som fortfarande är i livet och kan berätta om händelserna minskar för varje år. Det var med denna vetskap som jag beslöt mig för att så snart som möjligt börja mina undersökningar. Ett arbete som jag hoppades skulle kunna ge en rimlig förklaring till spökraketerna. En av de första åtgärderna var att mikrofilma dokumenten på Kriksarkivet, handlingar som tidigare varit hemligstämplade och av Försvarsstabens luftförsvarsavdelning kallats Rapporter angående rymdprojektiler. Mikrofilmningen gav mig större möjlighet att i lugn och ro studera observationerna och försvarets försök att hitta förklaringar. Försvarsstabens handlingar har bidragit med största delen av den information boken bygger på. Det mesta arbetet låg i att få en helhetssyn över händelseutvecklingen. Efter ett antal månaders studerande, och då jag började få ett grepp om observationerna, fick jag en känsla av att det var möjligt att förklara en del av spökraketerna – dock inte alla. Ett antal observationer förblir för mig gåtfulla och omöjliga att förklara. Det är tyvärr så att en del dokument från Försvarsstaben saknas, bl a bilagor till protokoll från Försvarsstabens rymdprojektilkommitté. Denna kommitté var den som centralt arbetade med utredningarna av observationerna. Likaså saknas dokument som redogör för information från vad man kallar speciella källor, med andra ord: svenska agenter. Jag tror inte att de saknade dokumenten har en avgörande betydelse för bedömningen av helheten – men kanske intressant information ändå kan ha funnits bland handlingarna. De flesta personerna som satt med i rymdprojektilkommittén är borta. De skulle säkert ha kunnat bidra med ytterligare information om vad som skedde inom kommittén och berättat om saker som inte togs med i sammanträdesprotokollen. Händelserna 1946 visar mycket av samhällets och den enskildes reaktion på ett yttre okänt hot. Spökraketerna uppenbarade sig endast ett år efter andra världskrigets slut och krigets hot levde fortfarande kvar i människors medvetande. Denna medvetenhet bidrog säkert till en hög vaksamhet och en vilja att rapportera iakttagelser. Människor kände naturligtvis en rädsla för att freden inte skulle vara bestående. Man levde i en tid där hela den europeiska kartan hade rörts om, och där starka krafter kämpade för att få ett så stort inflytande som möjligt över de krigshärjade länderna. Man ska inte glömma bort att det – då liksom nu – fanns ett behov från militären att skapa en hotbild mot Sverige – verklig eller overklig. Det var av stor betydelse för försvaret att bibehålla en beredskap. Läget var att ett nytt storkrig såg ut att vara under uppsegling. Denna gång mellan öst och väst – freden var inte någon självklarhet. Som alltid ligger hotbilden till grund för militärens motiveringar för beställningar av krigsmateriel och styrning av teknikutvecklingen. De kanske klaraste exemplen på hur spökraketerna påverkade utbyggnaden av försvaret var den kraftigt ökande övervakning av luftrummet med hjälp av ny radarteknik och Försvarets radioanstalt som startade flygburna signalspaningar mot Östersjöstaterna. Avlyssningar som skedde från specialutrustade flygplan som patrullerade över Östersjön. Signalspaningarna hade sin direkta orsak i misstankar om att projektilerna avfyrades från tidigare tyska raketforskningsanläggningar vid Östersjökusten. Svenska signalspaningsplan kom efter 1946 att rutinmässigt operera i Östersjön. De flygburna radiospaningarna ledde förmodligen till att ett svenskt signalspaningsplan, år 1952, sköts ner över Östersjön. I försvarets dokument om rymdprojektilerna kan man klart se begynnelsen till den svenska flygburna signalspaningen. Försvarets huvudmisstankar om rymdprojektilernas ursprung riktades mot området kring Peenemünde, som ligger vid den tyska Östersjökusten. Ett område där den tyska armén under kriget utvecklade V2- vapnet och flygvapnet provade sin V1. V-vapen kom från andra halvan av 1944 och till första halvan av 1945 att användas mot bl a London. Efter kriget hade försöksområdet i Peenemünde hamnat under rysk kontroll. Det var därför naturligt för det svenska försvaret att misstänka att spökraketerna skulle kunna vara en vidareutveckling av tyska missiler, som avfyrades från Peenemünde. Det svenska försvaret kände inte till att i stort sett all tysk verksamhet i Peenemünde, mot slutet av kriget, flyttats till trakterna i och kring Nordhausen, ett område i centrala Tyskland som intogs av amerikanska trupper i april 1945. Amerikanarna gjorde där ett enormt beslag av tysk raketteknik. De hade bokstavligen gått in i ett område som enligt tidigare överenskommelse tillhörde den ryska sektorn. Detta fantastiska beslag av raketteknik tillsammans med tillfångatagna tyska rakettforskare, bl a Wernher von Braun, var det som kom att ligga till grund för hela den amerikanska rymdsatsningen och den första månfärden. Området i och omkring Nordhausen överlämnades senare till ryssarna och blev östtyskt område. Förmodligen fanns där inte mycket kvar åt ryssarna i form av tysk raketteknik. Detta faktum var 1946 helt okänt för det svenska försvaret. I dag vet vi att den första ryska provskjutningen med en tysk V2-raket gjordes den 18 oktober 1947, och att inga provskjutningar förekom under 1946.