Avslappningsmusik...

Varg

Varg eller ulv (Canis lupus) är ett rovdjur med spridning över en stor del av världen. Vargen är den största av de 35 vilda arter av hunddjur som finns och dessutom stamfader till hunden. En fullvuxen varg väger 30 till 50 kg.[3] På grund av vargens stora utbredningsområde finns stora skillnader i djurets storlek. De största vargar som förekommer i skogsområden i Alaska, Kanada och Östeuropa är ungefär 160 centimeter långa och vid skuldran 80 centimeter höga. En ca 50 centimeter lång svans tillkommer. Deras vikt kan gå upp till 80 kilogram. De minsta vargarna lever på arabiska halvön och i närliggande regioner. Deras längd ligger vid 80 centimeter och vikten vid 20 kilogram. Svansen är ungefär 30 centimeter lång. Honor är mellan 3 och 12 procent mindre än hannar och har 20 till 25 procent lägre kroppsvikt. Pälsens färg är mycket variabel. Det finns vita, krämfärgade, rödaktiga, gulaktiga, gråa och svarta individer. I tempererade områden av Europa och Asien är de huvudsakligen gråaktiga och i arktiska regioner mest svarta eller vita. Undersidan är blek eller ljust vit. Ofta är vargarnas rygg mörkare än deras svans, buk, öron och nos. Det är mycket svårt att skilja vargspår från spår av hundar. Ofta krävs det att man följer spåret en längre sträcka (gärna flera km) för att man ska kunna vara någorlunda säker på att det är varg och inte en lös hund man spårar. Vid spårning på snö lämnar stora hanvargar en spårstämpel på 10-12 cm exklusive klor. Få hundar har så stora tassar. Nordeuropeiska vargar har dessutom en steglängd på minst 140 cm på hårt, plant underlag i trav, vilket sällan matchas av hundar. Det finns emellertid vargar med små tassar, och en normal varghonas tassar är faktiskt inte större än en grå- eller jämthunds. Vargspåren går ofta rakt (målmedvetet) medan tama hundar brukar springa kors och tvärs. Detta beteende gäller dock inte alltid, eftersom vargen också kan göra oregelbundna lovar, och hundar kan dessutom vara målmedvetna. Rimligen torde förvildade hundar med tiden bli mer "lugna" (mindre lekfulla) i beteendet och därmed svårare att skilja från varg på spår. När vargar går i flock i djup snö, går de ofta "fot i fot". De sätter då ner tassarna i varandras spår, så att det ser ut som att det endast gått ett djur i spåret. Spårar man en längre sträcka kommer man förr eller senare till något ställe där de delar på sig. En sådan spårlöpa lämnar inte tama hundar. Till spårtecknen räknas också spillning och urinmarkeringar. En varg äter inte samma slags mat som en hund nuförtiden. Den livnär sig på kött och ben. Spillningen skiljer sig således från hundens, som oftast blir utfodrad med pellets som är utblandade med vegetariskt innehåll. När vargen ätit mycket ben, blir avföringen helt vit. Urinmarkeringar av varg ser likadana ut som hundens. Men det finns en stor skillnad i alla fall. Hos vargen är det endast alfaparet som har rätt att lyfta på benet när de urinerar. De andra flockmedlemmarna (även hannarna) hukar sig ner och urinerar som hundtikar. Under högvintern, när honan löper, kan man finna spår av blod i urinmarkeringarna, då vet man att det är varg som varit framme (hundtikar urinerar hukande). roza_hrefReplace("48052134d6e8f96f8771707b4e245f37"); // -->

tisdag 16 juni 2009

GUDMUNDSTJÄRN.

Hårt arbete, starka kvinnor, uppfinningsrikedom och uthållighet har präglat livet på Gudmundstjärn. Nybygget togs i besittning 1778 och brukades av samma familj i fem generationer fram till 1944. Gården kom under andra hälften av 1800-talet att utvecklas till ett skogshemman med ett väl utvecklat självhushåll.
Under 1600-talet började kronan upplåta allmänningar till nybyggare och en utflyttning från jordbruksbygd till skogsmark tog vid. I och med att befolkningstalen ökade i mitten av 1700-talet ökade även antalet nybyggare. På Lonings kronoallmänning i Indals socken synades fem nybyggen ut på 1760-talet. På norra sidan om Djupsjön arbetades två hemman upp och båda kallades Nordby. Vidare fördelades kronoallmänningen mellan Mosjöholm, Mosjölund och Gudmundstjärn. Nybyggarna var under ett antal år befriade från skatt, men levde trots det under knappa omständigheter. Skogshemmanet Gudmundstjärn har fått sitt namn efter en olycka år 1694. I tjärnen drunknade då bonden Gudmund Pärsson tillsammans med pigan Annika Bengtsdotter.
Indelningen av inägomarken har i stort sett varit lika under hela brukningstiden. I början låg dock åkern närmare tjärnen och åkern närmare husen var då ängsmark. Åkerarealen uppgick som mest, (efter dikningsprojekt och sänkning av vattenståndet i tjärnen) till ca sex hektar.Ett drygt trettiotal byggnader fanns som mest på Gudmundstjärn. Inräknat är då de två torpställen, vilka under en tid fanns på hemmanet. Först 1961, arton år sedan familjen flyttat byggdes bilväg till Gudmundstjärn. Vägen är dragen rakt över delar av den tidigare åkermarken. Elström har aldrig funnits och inte heller telefon. Sedan 1983 är Gudmundstjärn byggnadsminne och naturreservat och därmed skyddat från förändringar. Av Gudmundstjärns ursprungliga areal på ca 249 hektar ingår idag 71 hektar i naturreservatet, ca 50 hektar skog- och myrmark, ca 10 hektar inägomark och 11 hektar vatten.
Idag utgör Gudmundstjärn ett levande exempel på månghussystemet med 23 bevarade byggnader och sommartid ett levande museum med djur. Gudmundstjärn ägs av Sundsvalls kommun. Skötsel, aktiviteter och arrangemang ansvarar Gudmundstjärns intresseförening för. Intresseföreningen har även satsat på verksamhet i området runt Gudmundstjärn. Restaurering av en skogskoja, röjning och utmärkning av gamla skogsstigar samt framröjning av sedan länge igenväxta ställen, bl a hemmanet på Mosjöholm.

Upplagd av Bengt kl. tisdag, juni 16, 2009

Etiketter:

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)