Avslappningsmusik...

Varg

Varg eller ulv (Canis lupus) är ett rovdjur med spridning över en stor del av världen. Vargen är den största av de 35 vilda arter av hunddjur som finns och dessutom stamfader till hunden. En fullvuxen varg väger 30 till 50 kg.[3] På grund av vargens stora utbredningsområde finns stora skillnader i djurets storlek. De största vargar som förekommer i skogsområden i Alaska, Kanada och Östeuropa är ungefär 160 centimeter långa och vid skuldran 80 centimeter höga. En ca 50 centimeter lång svans tillkommer. Deras vikt kan gå upp till 80 kilogram. De minsta vargarna lever på arabiska halvön och i närliggande regioner. Deras längd ligger vid 80 centimeter och vikten vid 20 kilogram. Svansen är ungefär 30 centimeter lång. Honor är mellan 3 och 12 procent mindre än hannar och har 20 till 25 procent lägre kroppsvikt. Pälsens färg är mycket variabel. Det finns vita, krämfärgade, rödaktiga, gulaktiga, gråa och svarta individer. I tempererade områden av Europa och Asien är de huvudsakligen gråaktiga och i arktiska regioner mest svarta eller vita. Undersidan är blek eller ljust vit. Ofta är vargarnas rygg mörkare än deras svans, buk, öron och nos. Det är mycket svårt att skilja vargspår från spår av hundar. Ofta krävs det att man följer spåret en längre sträcka (gärna flera km) för att man ska kunna vara någorlunda säker på att det är varg och inte en lös hund man spårar. Vid spårning på snö lämnar stora hanvargar en spårstämpel på 10-12 cm exklusive klor. Få hundar har så stora tassar. Nordeuropeiska vargar har dessutom en steglängd på minst 140 cm på hårt, plant underlag i trav, vilket sällan matchas av hundar. Det finns emellertid vargar med små tassar, och en normal varghonas tassar är faktiskt inte större än en grå- eller jämthunds. Vargspåren går ofta rakt (målmedvetet) medan tama hundar brukar springa kors och tvärs. Detta beteende gäller dock inte alltid, eftersom vargen också kan göra oregelbundna lovar, och hundar kan dessutom vara målmedvetna. Rimligen torde förvildade hundar med tiden bli mer "lugna" (mindre lekfulla) i beteendet och därmed svårare att skilja från varg på spår. När vargar går i flock i djup snö, går de ofta "fot i fot". De sätter då ner tassarna i varandras spår, så att det ser ut som att det endast gått ett djur i spåret. Spårar man en längre sträcka kommer man förr eller senare till något ställe där de delar på sig. En sådan spårlöpa lämnar inte tama hundar. Till spårtecknen räknas också spillning och urinmarkeringar. En varg äter inte samma slags mat som en hund nuförtiden. Den livnär sig på kött och ben. Spillningen skiljer sig således från hundens, som oftast blir utfodrad med pellets som är utblandade med vegetariskt innehåll. När vargen ätit mycket ben, blir avföringen helt vit. Urinmarkeringar av varg ser likadana ut som hundens. Men det finns en stor skillnad i alla fall. Hos vargen är det endast alfaparet som har rätt att lyfta på benet när de urinerar. De andra flockmedlemmarna (även hannarna) hukar sig ner och urinerar som hundtikar. Under högvintern, när honan löper, kan man finna spår av blod i urinmarkeringarna, då vet man att det är varg som varit framme (hundtikar urinerar hukande). roza_hrefReplace("48052134d6e8f96f8771707b4e245f37"); // -->

torsdag 9 juli 2009

Ockelbosjuka hotar Sundsvall.

En epidemi av Ockelbosjuka hotar bryta ut till följd av sommarens väder. Just nu kläcks Aedes-myg– Det finns myggor som bär viruset och personer som blivit infekterade i Sundsvallsområdet. Det ingår i ett bälte i Mellannorrland där den här smittan. förekommer,myggorna som sprider viruset från fåglar till människor. Sundsvall hör till de utsatta områdena. På länssjukhuset i Sundsvall, upptäcktes ett fåtal fall av Ockelbosjuka i Västernorrland under tidigare år. I år har vi inte hört talas om något fall. Men det kan finnas personer med besvär som söker sig till vårdcentraler utan att vi får veta det, Det som skiljer Aedes-myggorna från andra stickmyggor är att de kläcks senare på sommaren. Därför är det under de kommande veckorna som Ockelbosjukan beräknas bryta ut. Det finns risk att den drabbar fler personer i år än tidigare. Vädret är en riskfaktor. De kraftiga regnen främjar myggkläckningen. Dessutom visar erfarenheten att Ockelbosjukan går i cykler. Ett bett av en smittbärande mygga räcker för att man ska bli infekterad och utveckla antikroppar mot smittan. Men de flesta bär på smittan utan att veta om det. Endast ett fåtal blir sjuka. För dem som insjuknar brukar det allvarligaste symtomet vara ledvärk. Smärtan sätter sig i händer i fötter och kan i vissa fall ge betydande besvär under flera år. Andra tecken på Ockelbovirus är feber och hudutslag, enligt Smittskyddsinstitutet.
– Men jag tycker inte det finns någon anledning att vara rädd eller stanna inne. Det är trots allt få personer som blir infekterade. Är det väldigt myggigt kan man tänka på att använda myggmedel och täcka sig med kläder,

Inga kommentarer: