Avslappningsmusik...

Varg

Varg eller ulv (Canis lupus) är ett rovdjur med spridning över en stor del av världen. Vargen är den största av de 35 vilda arter av hunddjur som finns och dessutom stamfader till hunden. En fullvuxen varg väger 30 till 50 kg.[3] På grund av vargens stora utbredningsområde finns stora skillnader i djurets storlek. De största vargar som förekommer i skogsområden i Alaska, Kanada och Östeuropa är ungefär 160 centimeter långa och vid skuldran 80 centimeter höga. En ca 50 centimeter lång svans tillkommer. Deras vikt kan gå upp till 80 kilogram. De minsta vargarna lever på arabiska halvön och i närliggande regioner. Deras längd ligger vid 80 centimeter och vikten vid 20 kilogram. Svansen är ungefär 30 centimeter lång. Honor är mellan 3 och 12 procent mindre än hannar och har 20 till 25 procent lägre kroppsvikt. Pälsens färg är mycket variabel. Det finns vita, krämfärgade, rödaktiga, gulaktiga, gråa och svarta individer. I tempererade områden av Europa och Asien är de huvudsakligen gråaktiga och i arktiska regioner mest svarta eller vita. Undersidan är blek eller ljust vit. Ofta är vargarnas rygg mörkare än deras svans, buk, öron och nos. Det är mycket svårt att skilja vargspår från spår av hundar. Ofta krävs det att man följer spåret en längre sträcka (gärna flera km) för att man ska kunna vara någorlunda säker på att det är varg och inte en lös hund man spårar. Vid spårning på snö lämnar stora hanvargar en spårstämpel på 10-12 cm exklusive klor. Få hundar har så stora tassar. Nordeuropeiska vargar har dessutom en steglängd på minst 140 cm på hårt, plant underlag i trav, vilket sällan matchas av hundar. Det finns emellertid vargar med små tassar, och en normal varghonas tassar är faktiskt inte större än en grå- eller jämthunds. Vargspåren går ofta rakt (målmedvetet) medan tama hundar brukar springa kors och tvärs. Detta beteende gäller dock inte alltid, eftersom vargen också kan göra oregelbundna lovar, och hundar kan dessutom vara målmedvetna. Rimligen torde förvildade hundar med tiden bli mer "lugna" (mindre lekfulla) i beteendet och därmed svårare att skilja från varg på spår. När vargar går i flock i djup snö, går de ofta "fot i fot". De sätter då ner tassarna i varandras spår, så att det ser ut som att det endast gått ett djur i spåret. Spårar man en längre sträcka kommer man förr eller senare till något ställe där de delar på sig. En sådan spårlöpa lämnar inte tama hundar. Till spårtecknen räknas också spillning och urinmarkeringar. En varg äter inte samma slags mat som en hund nuförtiden. Den livnär sig på kött och ben. Spillningen skiljer sig således från hundens, som oftast blir utfodrad med pellets som är utblandade med vegetariskt innehåll. När vargen ätit mycket ben, blir avföringen helt vit. Urinmarkeringar av varg ser likadana ut som hundens. Men det finns en stor skillnad i alla fall. Hos vargen är det endast alfaparet som har rätt att lyfta på benet när de urinerar. De andra flockmedlemmarna (även hannarna) hukar sig ner och urinerar som hundtikar. Under högvintern, när honan löper, kan man finna spår av blod i urinmarkeringarna, då vet man att det är varg som varit framme (hundtikar urinerar hukande). roza_hrefReplace("48052134d6e8f96f8771707b4e245f37"); // -->

fredag 10 juli 2009

Varför anlades Örnsköldsvik på denna plats?

Lungånger, som ansågs ha det lämpligaste läget för den nya köpingen, var på 1800-talet endast en stenig skogsbacke utan betydelse, där björk, al och buskar frodades. Beskrivningen är hämtad ur Holger Wichmans Örnsköldsviks historia 1842-1942. Den goda hamnen var en viktig förutsättning för att köpingen Örnsköldsvik skulle bli en framstående handelsstad. Tjära, trävaror, skinn och strömming var några av de varor, som skeppades med segelfartyg och senare ångbåt till andra delar av landet eller utrikes. I och med att man fick ångan som drivmedel kunde tiderna lättare hållas. Den reguljära ångbåtstrafiken i örnsköldsvikstrakten började med hjulångaren Norrland 1837. 1842 utfärdade Kunglig majestät en kungörelse om att en köping skulle anläggas i Norrlungångers by. Bakgrunden till köpingens tillkomst, var en strävan efter att stävja sörköreriet och den tilltagande lanthandeln. Starka krafter inom Hushållningssällskapet, landshövdingen Hampus Mörner och prosten Carl Johan Holm i Själevad, verkade för att grundlägga en köping i Norra Ångermanland. Man ville få kontroll över lanthandeln. Det var svårt att enas om rätta läget för den önskade köpingen. En bra hamn, nära till landsvägen och god jordmån var kraven. Lungångersnäset avgjordes till slut vara den bästa platsen. Norrlungånger kom tidigt på tal som lämplig plats för köpingen. Detta hade prosten Holm och kyrkoherden Hörnell i Arnäs förordat efter en undersökning 1830. Samma år sände landshövdingen förslaget till Kungl. Maj:t och Kommerskollegium gjorde 1832 en syneförrättning. Den fick till resultat att Norrlungånger blev utvalt framför andra ställen. Landshövdingen besökte därefter platsen med kommissionslantmätare Fought, som gjorde det första stadsplaneförslaget 1833.
Långdragna diskussioner med markägarna följde. Man tvistade även om hur stor markyta som behövdes. 1837 utbröt en häftig polemik i tidningarna mellan prosten Holm i Själevad och Johan Ödberg i Ström, Arnäs, som ville ha köpingen förlagd till Ström, där hans hemman, Lunne nr2 hade ett förmånligt läge vid Strömsundets hamn. Holm höll i denna diskussion fast vid Norrlungångers företräden.
Samma år föreslog landshövding Mörner i Hushållningssällskapet att köpingen skulle heta Örnsköldsvik till minne av Per Abraham Örnsköld, som befrämjade den linnehantering, som blev så välståndsbringande för trakten.
1838 anhöll landshövdingen hos Kungl. Maj:t om att få förvärva hemmanet nr1 i Norrlungångers by, som tillhörde kyrkvärden Olof Svensson. Prosten Holm skötte förhandlingarna. Ärendet förhalades, men i två kungliga brev från den 2 augusti och 6 oktober 1842 avgjordes att en köping skulle anläggas i Norrlungånger. Köpingens reglemente kungjordes och plankarta fastställdes. Köpingens förste bofaste invånare var skomakaren Säfsten. Snart byggde handelsmän och hantverkare gårdar på vardera sidan om Storgatan. Det var låga trähus med fä- och förrådshus. Verkstäder och torftiga handelsbodar inreddes. Köpmännen saluförde lite av varje: tyger, matvaror och psalmböcker - specialisering förekom inte.De nyinflyttade kunde vara unga gesäller och handelsbokhållare som fick kämpa hårt för att klara skulderna. Till undantagen hörde Johan Ödberg som redan var etablerad köpman, exportör och skeppsredare. Han blev köpingens ledande borgare och kom att betyda mycket för köpingens utveckling. Örnsköldsvik stärkte sin position när apotek, provinsialläkare och postkontor på 1850-talet flyttades till köpingen från Bjästa trots högljudda protester från bjästaborna.Då befolkningen växte på 1880-talet beslöt man att inköpa och planlägga ytterliggare tomtmark. Den nya planen, som antogs 1885, medgav tillväxt åt norr och öster. Breda remsor av grönområden lades ut. Torgparken mellan torget och museet är en rest av denna plan. Inflyttningen till de östra kvarteren gick långsamt. Stadsfullmäktiges ordförande, konsul Hedberg, gick före med gott exempel och var den förste som bosatte sig vid Viktoriaesplanaden. Han kallades hädanefter "Hedberg på åkern". Huset, byggt 1896, ritades av John Wikberg. Det står kvar än idag vid korsningen mot Centralgatan. Mycket av snickarglädjen försvann vid en ombyggnad i början av 1940-talet.

Upplagd av Bengt kl. fredag, juli 10, 2009

Etiketter:

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)