Varför anlades Örnsköldsvik på denna plats?

Lungånger, som ansågs ha det lämpligaste läget för den nya köpingen, var på 1800-talet endast en stenig skogsbacke utan betydelse, där björk, al och buskar frodades. Beskrivningen är hämtad ur Holger Wichmans Örnsköldsviks historia 1842-1942. Den goda hamnen var en viktig förutsättning för att köpingen Örnsköldsvik skulle bli en framstående handelsstad. Tjära, trävaror, skinn och strömming var några av de varor, som skeppades med segelfartyg och senare ångbåt till andra delar av landet eller utrikes. I och med att man fick ångan som drivmedel kunde tiderna lättare hållas. Den reguljära ångbåtstrafiken i örnsköldsvikstrakten började med hjulångaren Norrland 1837. 1842 utfärdade Kunglig majestät en kungörelse om att en köping skulle anläggas i Norrlungångers by. Bakgrunden till köpingens tillkomst, var en strävan efter att stävja sörköreriet och den tilltagande lanthandeln. Starka krafter inom Hushållningssällskapet, landshövdingen Hampus Mörner och prosten Carl Johan Holm i Själevad, verkade för att grundlägga en köping i Norra Ångermanland. Man ville få kontroll över lanthandeln. Det var svårt att enas om rätta läget för den önskade köpingen. En bra hamn, nära till landsvägen och god jordmån var kraven. Lungångersnäset avgjordes till slut vara den bästa platsen. Norrlungånger kom tidigt på tal som lämplig plats för köpingen. Detta hade prosten Holm och kyrkoherden Hörnell i Arnäs förordat efter en undersökning 1830. Samma år sände landshövdingen förslaget till Kungl. Maj:t och Kommerskollegium gjorde 1832 en syneförrättning. Den fick till resultat att Norrlungånger blev utvalt framför andra ställen. Landshövdingen besökte därefter platsen med kommissionslantmätare Fought, som gjorde det första stadsplaneförslaget 1833.
Långdragna diskussioner med markägarna följde. Man tvistade även om hur stor markyta som behövdes. 1837 utbröt en häftig polemik i tidningarna mellan prosten Holm i Själevad och Johan Ödberg i Ström, Arnäs, som ville ha köpingen förlagd till Ström, där hans hemman, Lunne nr2 hade ett förmånligt läge vid Strömsundets hamn. Holm höll i denna diskussion fast vid Norrlungångers företräden.
Samma år föreslog landshövding Mörner i Hushållningssällskapet att köpingen skulle heta Örnsköldsvik till minne av Per Abraham Örnsköld, som befrämjade den linnehantering, som blev så välståndsbringande för trakten.
1838 anhöll landshövdingen hos Kungl. Maj:t om att få förvärva hemmanet nr1 i Norrlungångers by, som tillhörde kyrkvärden Olof Svensson. Prosten Holm skötte förhandlingarna. Ärendet förhalades, men i två kungliga brev från den 2 augusti och 6 oktober 1842 avgjordes att en köping skulle anläggas i Norrlungånger. Köpingens reglemente kungjordes och plankarta fastställdes. Köpingens förste bofaste invånare var skomakaren Säfsten. Snart byggde handelsmän och hantverkare gårdar på vardera sidan om Storgatan. Det var låga trähus med fä- och förrådshus. Verkstäder och torftiga handelsbodar inreddes. Köpmännen saluförde lite av varje: tyger, matvaror och psalmböcker - specialisering förekom inte.De nyinflyttade kunde vara unga gesäller och handelsbokhållare som fick kämpa hårt för att klara skulderna. Till undantagen hörde Johan Ödberg som redan var etablerad köpman, exportör och skeppsredare. Han blev köpingens ledande borgare och kom att betyda mycket för köpingens utveckling. Örnsköldsvik stärkte sin position när apotek, provinsialläkare och postkontor på 1850-talet flyttades till köpingen från Bjästa trots högljudda protester från bjästaborna.Då befolkningen växte på 1880-talet beslöt man att inköpa och planlägga ytterliggare tomtmark. Den nya planen, som antogs 1885, medgav tillväxt åt norr och öster. Breda remsor av grönområden lades ut. Torgparken mellan torget och museet är en rest av denna plan. Inflyttningen till de östra kvarteren gick långsamt. Stadsfullmäktiges ordförande, konsul Hedberg, gick före med gott exempel och var den förste som bosatte sig vid Viktoriaesplanaden. Han kallades hädanefter "Hedberg på åkern". Huset, byggt 1896, ritades av John Wikberg. Det står kvar än idag vid korsningen mot Centralgatan. Mycket av snickarglädjen försvann vid en ombyggnad i början av 1940-talet.