(Örnsköldsvik) Köpmän och hantverkare.

Enligt köpingens reglemente från 1842 hade varje svensk man som fyllt 25 år, ägde god, kristendomskunskap och kunde föra bok och räkning, rätt att idka handel där. Gesäll- eller mästarprov krävdes inte för att driva bryggeri, slakteri eller bageri. Endast några år senare avskaffades den gamla skråordningen och ersattes med hantverksföreningar. Örnsköldsviks Hantverksförening bildades 1885. Man var då 47 hantverkare. De arbetade t.ex. som byggmästare, kakelugnsmakare, skomakare, skräddare, garvare, bokbindare, sadelmakare och smeder. Köpmännen, som hade en dominerande ställning i köpingen, bildade 1902 Örnsköldsviks köpmannaförening. Föreningen hade till en början 36 medlemmar. De flesta var verksamma inom den nyblivna staden men några var lanthandlare.
Affärsmännen var tidigt angelägna om att telefonväxlar skulle upprättas i köpingen. Den första telegrafstationen hade invigts redan 1857 och den första telefonen installerades 1881.1882 fanns en telefonförening med 26 anslutna telefoner. Som en jämförelse kan nämnas att det första tidningsmeddelandet om uppfinningen kom 1877 och samma år demonstrerades de första telefonerna i Stockholm. Köpingen kom att bli centrum i ett stort sågverksdistrikt som fick en blomstrande utveckling på 1870 — 90-talen. Ångsågen hade stor kapacitet och när man inte längre var beroende av älvarnas vattenkraft blev det möjligt att såga året om. 1865 anlades Domsjö ångsåg och sedan växte en rad ångsågar upp kring Örnsköldsviksfjärden. Örnsköldsvik blev huvudort för detaljhandel, undervisning och bankväsen. Ett lägre elementarläroverk fanns i köpingen sedan 1861. Örnsköldsviks Sparbank öppnade 1865, Hernösandsbanken 1870 och Sundsvalls enskilda bank fick ett avdelningskontor i Örnsköldsvik 1877.