Avslappningsmusik...

Varg

Varg eller ulv (Canis lupus) är ett rovdjur med spridning över en stor del av världen. Vargen är den största av de 35 vilda arter av hunddjur som finns och dessutom stamfader till hunden. En fullvuxen varg väger 30 till 50 kg.[3] På grund av vargens stora utbredningsområde finns stora skillnader i djurets storlek. De största vargar som förekommer i skogsområden i Alaska, Kanada och Östeuropa är ungefär 160 centimeter långa och vid skuldran 80 centimeter höga. En ca 50 centimeter lång svans tillkommer. Deras vikt kan gå upp till 80 kilogram. De minsta vargarna lever på arabiska halvön och i närliggande regioner. Deras längd ligger vid 80 centimeter och vikten vid 20 kilogram. Svansen är ungefär 30 centimeter lång. Honor är mellan 3 och 12 procent mindre än hannar och har 20 till 25 procent lägre kroppsvikt. Pälsens färg är mycket variabel. Det finns vita, krämfärgade, rödaktiga, gulaktiga, gråa och svarta individer. I tempererade områden av Europa och Asien är de huvudsakligen gråaktiga och i arktiska regioner mest svarta eller vita. Undersidan är blek eller ljust vit. Ofta är vargarnas rygg mörkare än deras svans, buk, öron och nos. Det är mycket svårt att skilja vargspår från spår av hundar. Ofta krävs det att man följer spåret en längre sträcka (gärna flera km) för att man ska kunna vara någorlunda säker på att det är varg och inte en lös hund man spårar. Vid spårning på snö lämnar stora hanvargar en spårstämpel på 10-12 cm exklusive klor. Få hundar har så stora tassar. Nordeuropeiska vargar har dessutom en steglängd på minst 140 cm på hårt, plant underlag i trav, vilket sällan matchas av hundar. Det finns emellertid vargar med små tassar, och en normal varghonas tassar är faktiskt inte större än en grå- eller jämthunds. Vargspåren går ofta rakt (målmedvetet) medan tama hundar brukar springa kors och tvärs. Detta beteende gäller dock inte alltid, eftersom vargen också kan göra oregelbundna lovar, och hundar kan dessutom vara målmedvetna. Rimligen torde förvildade hundar med tiden bli mer "lugna" (mindre lekfulla) i beteendet och därmed svårare att skilja från varg på spår. När vargar går i flock i djup snö, går de ofta "fot i fot". De sätter då ner tassarna i varandras spår, så att det ser ut som att det endast gått ett djur i spåret. Spårar man en längre sträcka kommer man förr eller senare till något ställe där de delar på sig. En sådan spårlöpa lämnar inte tama hundar. Till spårtecknen räknas också spillning och urinmarkeringar. En varg äter inte samma slags mat som en hund nuförtiden. Den livnär sig på kött och ben. Spillningen skiljer sig således från hundens, som oftast blir utfodrad med pellets som är utblandade med vegetariskt innehåll. När vargen ätit mycket ben, blir avföringen helt vit. Urinmarkeringar av varg ser likadana ut som hundens. Men det finns en stor skillnad i alla fall. Hos vargen är det endast alfaparet som har rätt att lyfta på benet när de urinerar. De andra flockmedlemmarna (även hannarna) hukar sig ner och urinerar som hundtikar. Under högvintern, när honan löper, kan man finna spår av blod i urinmarkeringarna, då vet man att det är varg som varit framme (hundtikar urinerar hukande). roza_hrefReplace("48052134d6e8f96f8771707b4e245f37"); // -->

söndag 5 juli 2009

Tre nya dinosauriearter upptäckta.

För 98 miljoner år sedan var det inte spindlar och krokodiler som spred skräck i Australien.
Det var dinosaurierna "Banjo", "Matilda" och "Clancy".

De var stora, snabba och skräckinjagande.
Tre nya dinosauriearter, två växtätande och en köttätande, har upptäckts bland fossil i botten av en sjö i Queensland i Australien.
De tros ha levt någon gång i mitten Kritaperioden som sträckte sig mellan 145 - 65 miljoner år sedan.
Fem meter lång.
Den köttätande dinosaurien beskrivs som ett skräckinjagande rovdjur med tre stora klor på varje hand.
– Han var Australiens svar på Velociraptor, men många gånger större och mer skräckinjagande, säger Scott Hucnell, paleontolog vid Queensland Museum, till AP.
Paleontologerna har döpt arten till Australovenator, men kallar den "Banjo"
Besten vägde drygt 500 kilo, var fem meter lång, snabb och hade kraftfulla käkar.
– Banjo var dåtidens gepard, kvick och lätt. Han sprang lätt ikapp de flesta byten på plan mark, säger Scott Hucnell,
Störst på jorden.
De två nyupptäckta dinosauriekollegorna var mindre aggressiva av sig, även de har fått sina smeknamn med kopplingar "Walzing Matilda".
Clancy – Witonotitan wattsi – var en lång, 16 meter, och smärt giraffliknande dinosaur. Han beräknas ha vägt drygt 10 ton.
Matilada – Diamantinasaurus matildae – var mer satt och liknade en häst. Hon var fyra meter hög och upp till 20 meter lång.
Båda två tillhörde dock Titanosaurus, vilka var enorma dinosaurier – de största djuren som någonsin vandrat på vår jord.
Matildas och Banjos ben hade trasslat in sig i varandra. Man missänker att Matilda hade fastnat i leran, och att Banjo gjorde samma sak när han försökte attackera Matilda.
Hur Clancy mötte sitt öde är oklart.

Upplagd av Bengt kl. söndag, juli 05, 2009

Etiketter:

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)