Avslappningsmusik...

Varg

Varg eller ulv (Canis lupus) är ett rovdjur med spridning över en stor del av världen. Vargen är den största av de 35 vilda arter av hunddjur som finns och dessutom stamfader till hunden. En fullvuxen varg väger 30 till 50 kg.[3] På grund av vargens stora utbredningsområde finns stora skillnader i djurets storlek. De största vargar som förekommer i skogsområden i Alaska, Kanada och Östeuropa är ungefär 160 centimeter långa och vid skuldran 80 centimeter höga. En ca 50 centimeter lång svans tillkommer. Deras vikt kan gå upp till 80 kilogram. De minsta vargarna lever på arabiska halvön och i närliggande regioner. Deras längd ligger vid 80 centimeter och vikten vid 20 kilogram. Svansen är ungefär 30 centimeter lång. Honor är mellan 3 och 12 procent mindre än hannar och har 20 till 25 procent lägre kroppsvikt. Pälsens färg är mycket variabel. Det finns vita, krämfärgade, rödaktiga, gulaktiga, gråa och svarta individer. I tempererade områden av Europa och Asien är de huvudsakligen gråaktiga och i arktiska regioner mest svarta eller vita. Undersidan är blek eller ljust vit. Ofta är vargarnas rygg mörkare än deras svans, buk, öron och nos. Det är mycket svårt att skilja vargspår från spår av hundar. Ofta krävs det att man följer spåret en längre sträcka (gärna flera km) för att man ska kunna vara någorlunda säker på att det är varg och inte en lös hund man spårar. Vid spårning på snö lämnar stora hanvargar en spårstämpel på 10-12 cm exklusive klor. Få hundar har så stora tassar. Nordeuropeiska vargar har dessutom en steglängd på minst 140 cm på hårt, plant underlag i trav, vilket sällan matchas av hundar. Det finns emellertid vargar med små tassar, och en normal varghonas tassar är faktiskt inte större än en grå- eller jämthunds. Vargspåren går ofta rakt (målmedvetet) medan tama hundar brukar springa kors och tvärs. Detta beteende gäller dock inte alltid, eftersom vargen också kan göra oregelbundna lovar, och hundar kan dessutom vara målmedvetna. Rimligen torde förvildade hundar med tiden bli mer "lugna" (mindre lekfulla) i beteendet och därmed svårare att skilja från varg på spår. När vargar går i flock i djup snö, går de ofta "fot i fot". De sätter då ner tassarna i varandras spår, så att det ser ut som att det endast gått ett djur i spåret. Spårar man en längre sträcka kommer man förr eller senare till något ställe där de delar på sig. En sådan spårlöpa lämnar inte tama hundar. Till spårtecknen räknas också spillning och urinmarkeringar. En varg äter inte samma slags mat som en hund nuförtiden. Den livnär sig på kött och ben. Spillningen skiljer sig således från hundens, som oftast blir utfodrad med pellets som är utblandade med vegetariskt innehåll. När vargen ätit mycket ben, blir avföringen helt vit. Urinmarkeringar av varg ser likadana ut som hundens. Men det finns en stor skillnad i alla fall. Hos vargen är det endast alfaparet som har rätt att lyfta på benet när de urinerar. De andra flockmedlemmarna (även hannarna) hukar sig ner och urinerar som hundtikar. Under högvintern, när honan löper, kan man finna spår av blod i urinmarkeringarna, då vet man att det är varg som varit framme (hundtikar urinerar hukande). roza_hrefReplace("48052134d6e8f96f8771707b4e245f37"); // -->

onsdag 19 augusti 2009

Haparanda.

Haparanda (finska och meänkieli Haaparanta) tätort (stad) och centralort i Haparanda kommun i Norrbottens län (Norrbotten).


Haparanda är Sveriges östligaste tätort. Namnet, en försvenskning av finskans Haaparanta, betyder ordagrant "aspstrand".

Staden ligger alldeles invid riksgränsen mot Finland och gränsar direkt till den finländska staden Torneå.

De två städerna kallade sig under en period kring år 2000 tillsammans för EuroCity men övergick senare till beteckningarna HaparandaTornio (i Haparanda) respektive TornioHaparanda (i Torneå). Dessa beteckningar innehåller båda städernas namn på respektive stads huvudspråk. Mellan Haparanda och Torneås stadskärna avviker riksgränsen från Torne älvs huvudfåra, och går i stället i en tidigare bifåra till älven. Bifåran har antagit karaktären av en vik (Stadsviken).

En del av viken har fyllts ut och skall bebyggas med främst affärslokaler i en ny satsning. Huvuddelen av stadsbebyggelsen i Haparanda ligger dock längre söderut, närmare Torne älvs mynning i Bottenviken. Torneå var en av Nordkalottens mest kända marknadsplatser redan under medeltiden. Torneå stad grundades 1621 och växte till en stor handelsstad. Vid fredsavtalet efter Finska kriget 1809 förlorade Sverige hela Finland samt en del av det egentliga Sverige genom en ny gränsdragning som drogs längs Torne- och Muonio älvar. Haparanda by med sju bondgårdar låg på den svenska sidan av Torne älv, medan Torneå hamnat på den finska sidan.

Haparanda by hade fördelen av närhet till Torneå, den nya riksgränsen och därmed även tullstationen. På en av Haparanda bys bondgårdars ägor grundades därför 1821 en köping, som snart fick stadsliknande bebyggelse och som erhöll stadsrättigheter 1842. Samtidigt gav staten upp det fruktlösa försöket att etablera en stad väster om Nikkala.

Haparanda by fortsatte ännu länge att existera som by utanför det egentliga stadsområdet; köpingen/staden var i så måtto en ny ort. Språkligt och kulturellt blev dess befolkning annorlunda sammansatt än den i stort sett enspråkigt finskspråkiga landsbygden runtomkring. Då förutom tornedalingar även många borgare och hantverkare från svensktalande trakter, exempelvis Nederkalix men även från andra delar av Sverige och från Torneå (som hade en stor svenskspråkig befolkning vid denna tid), slog sig ned i staden, blev svenska redan vid mitten av 1800-talet det dominerande språket.

I båda världskrigen spelade Haparanda en viktig roll i olika sorters gränsaffärer, inte minst mottagande av flyktingar.
Torneå stad och Haparanda har under efterkrigstiden så småningom utvecklats till "systerstäder". Riksgränsen mellan städerna har på senare tid kallats för "världens fredligaste gräns". Torneå stad är mycket större både till ytan och till invånarantalet.

Under modern tid har finskan fått ett allt starkare fäste i Haparanda, framförallt på grund av inflyttning från Finland och av sverigefinländare från södra Sverige. Majoriteten av Haparandas befolkning har minst en förälder född i Finland. Det finns därför sedan 1980-talet en språkskola där undervisningspråken är finska och svenska, och samarbetet med Torneå är allt mer intensivt och djupgående. Haparanda kommun är även en del av det territorium där finska och meänkieli har officiell status som områdets minoritetsspråk.

Upplagd av Bengt kl. onsdag, augusti 19, 2009

Etiketter:

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)