Avslappningsmusik...

Varg

Varg eller ulv (Canis lupus) är ett rovdjur med spridning över en stor del av världen. Vargen är den största av de 35 vilda arter av hunddjur som finns och dessutom stamfader till hunden. En fullvuxen varg väger 30 till 50 kg.[3] På grund av vargens stora utbredningsområde finns stora skillnader i djurets storlek. De största vargar som förekommer i skogsområden i Alaska, Kanada och Östeuropa är ungefär 160 centimeter långa och vid skuldran 80 centimeter höga. En ca 50 centimeter lång svans tillkommer. Deras vikt kan gå upp till 80 kilogram. De minsta vargarna lever på arabiska halvön och i närliggande regioner. Deras längd ligger vid 80 centimeter och vikten vid 20 kilogram. Svansen är ungefär 30 centimeter lång. Honor är mellan 3 och 12 procent mindre än hannar och har 20 till 25 procent lägre kroppsvikt. Pälsens färg är mycket variabel. Det finns vita, krämfärgade, rödaktiga, gulaktiga, gråa och svarta individer. I tempererade områden av Europa och Asien är de huvudsakligen gråaktiga och i arktiska regioner mest svarta eller vita. Undersidan är blek eller ljust vit. Ofta är vargarnas rygg mörkare än deras svans, buk, öron och nos. Det är mycket svårt att skilja vargspår från spår av hundar. Ofta krävs det att man följer spåret en längre sträcka (gärna flera km) för att man ska kunna vara någorlunda säker på att det är varg och inte en lös hund man spårar. Vid spårning på snö lämnar stora hanvargar en spårstämpel på 10-12 cm exklusive klor. Få hundar har så stora tassar. Nordeuropeiska vargar har dessutom en steglängd på minst 140 cm på hårt, plant underlag i trav, vilket sällan matchas av hundar. Det finns emellertid vargar med små tassar, och en normal varghonas tassar är faktiskt inte större än en grå- eller jämthunds. Vargspåren går ofta rakt (målmedvetet) medan tama hundar brukar springa kors och tvärs. Detta beteende gäller dock inte alltid, eftersom vargen också kan göra oregelbundna lovar, och hundar kan dessutom vara målmedvetna. Rimligen torde förvildade hundar med tiden bli mer "lugna" (mindre lekfulla) i beteendet och därmed svårare att skilja från varg på spår. När vargar går i flock i djup snö, går de ofta "fot i fot". De sätter då ner tassarna i varandras spår, så att det ser ut som att det endast gått ett djur i spåret. Spårar man en längre sträcka kommer man förr eller senare till något ställe där de delar på sig. En sådan spårlöpa lämnar inte tama hundar. Till spårtecknen räknas också spillning och urinmarkeringar. En varg äter inte samma slags mat som en hund nuförtiden. Den livnär sig på kött och ben. Spillningen skiljer sig således från hundens, som oftast blir utfodrad med pellets som är utblandade med vegetariskt innehåll. När vargen ätit mycket ben, blir avföringen helt vit. Urinmarkeringar av varg ser likadana ut som hundens. Men det finns en stor skillnad i alla fall. Hos vargen är det endast alfaparet som har rätt att lyfta på benet när de urinerar. De andra flockmedlemmarna (även hannarna) hukar sig ner och urinerar som hundtikar. Under högvintern, när honan löper, kan man finna spår av blod i urinmarkeringarna, då vet man att det är varg som varit framme (hundtikar urinerar hukande). roza_hrefReplace("48052134d6e8f96f8771707b4e245f37"); // -->

fredag 4 september 2009

Sälens övergång från land till vatten.

Sälens felande länk har hittats på Devonön i norra Kanada. Det menar forskare vid Canadian Museum of Nature efter att ha studerat det 20–24 miljoner år gamla fossilet, som hittades 2007. Fossilet låg gömt i en meteorkrater, som en gång var en sötvattenssjö. Det är ganska intressant, då det antyder att sälen gick från att vara ett landdjur med ben till att vara ett havsdjur med fenor genom ett mellanstadium i sötvatten – precis som Charles Darwin hade en teori om. Sälen är därför döpt till Puijila darwini, där släktnamnet är lokalt inuitspråk för ”ungt havsdäggdjur”, medan artnamnet är en hyllning till Darwin. Omkring 65 procent av djurets skelett har hittats, och forskarna kan därför komma med ett bra förslag på hur djuret har sett ut. Längden har varit cirka 110 centimeter och höjden cirka 30 centimeter. Allt pekar i riktning mot att Puijila darwini utöver en lång svans haft både fram- och bakben som ett typiskt landlevande däggdjur samt kranium som en säl. Natalia Rybczynski, som lett undersökningen av sälfossilet, menar att djuret har sett ut som ett mellanting mellan en utter och en säl – alltså ett slags gående säl. Hittills har det varit svårt att studera sälarnas övergång från land till vatten, då de äldsta kända fossilen tillhör Enaliarctos-familjen, vars medlemmar hade fenor och inte ben.

1 kommentar:

Eila sa...

Intressanta rön om sälens historia och utveckling! Hittade din blogg när ja googlade på säl. Säl är min familjs maskot - vi heter Seel.
sundalivet.com; saunafantast.com