Jämtar.

Jämtar (fornnordiska: jamtr, jämtska: jamtan, även jamter, äldre svensk stavning använde förleden jemt-) är benämningen på landskapet Jämtlands innebyggare och ursprungligen en norrön stam. Numera används benämning främst, eller enbart, för invånarna i Jämtland, vars etymologi kort och gott är "jämtars land".
Jämtar är pluralis av jämte (fornnordiska: jamti, fornsvenska: iæmpte, jämtska: jamt). Den feminina formen jämtskor är ej vanligt förekommande då jämtar nästan alltid åsyftar så väl kvinnor som män. Enligt en språkvetenskaplig teori härrör namnet från den urgermanska roten emat- som bland annat betyder uthållig och flitig (jämför med fornhögtyskans emazzig och tyskans emsig). En historisk förklaring ger Snorre Sturlasson i sin Heimskringla där namnet härrör från trönden Kettil Jamti (modern svenska: Kjell Jämte) som ledde många trönder över Kölen in i Jämtland, efter att Harald Hårfager med våld införlivade Trøndelag i Norge. Namnet "jämtlänning" är en sentida synonym till jämte. Berättelsen om Kettil Jamti bekräftar att jämte sedan länge använts som tillnamn i olika former, men till skillnad från till exempel Göte påträffas Jämte (och liknande former) som förnamn väldigt sällan. Då systemet med patronymikon blev mindre vanligt antog vissa personer "Jämte", "Jamte", "Jemte", "Jamt", och så vidare, som fasta efternamn. Andra kombinerade förlederna jämte-, jemte- eller jamte- med efterleder som ofta återkopplade till naturen, som till exempel "Jämtelid", "Jämteborn", "Jämteby", "Jamtebo" och "Jemtehed". Det första omnämnandet av jämtar är med största sannolikhet Frösöstenen (som restes under 1000-talet), där folknamnet förekommer i formen eatalant (Jamtaland). Eata (Jamta) är där en äldre genitivform av jämtar. En större germansktalande bondebefolkning fick Storsjöbygden under romersk järnålder, en befolkning som bland annat reste Mjälleborgen, en fornborg, på Frösön i slutet av 300-talet. Något definitivt svar om jämtarnas härkomst och ursprung finns inte. Gissningsvis så är befolkning efterkommande till de jägarfolk som kom till landskapet från nuvarande norska kusten efter den sista, eller senaste, istiden. Emellertid har Jämtland haft inflyttning från såväl väst som sydöst och även av samer från norra Skandinavien. Befolkningen i Ragunda och Fors, ett område som ursprungligen var skilt från övriga Jämtland, har historiskt inte sett sig som jämtar. Ändå in på 1930-talet sade man sig bo i Raven (svenska: Ragunda), for man västerut for man till Jämtland. Ett populärt öknamn på jämtar är surjämtar (singularis: surjämte). Det finns ett flertal försök till tolkningar av begreppet, då många menar att sur (i betydelsen vresig och grinig) är missvisande när det gäller jämtar. En mycket vanlig och populär teori är den som menar att begreppet surjämtar kommer från de jämtska forbönder som besökte marknader runt om i Skandinavien, och att deras kläder ofta var sura, det vill säga blöta, när de kom fram. Andra förklaringar är till exempel att sur kommer från suder (svenska: söder) och således omfattar sydjämtarna från Bergs tingslag (i likhet med surgute), att det kommer från släktnamnet Sur (från Torbjörn Sur, far till Gisli Sursson i islänningasagorna) eller att surjämte är en förvanskning av urjämte eller purjämte, alltså en äkta (jämför med engelskans "pure") infödd jämte. En annan förklaring kommer av det samiska ordet suol, som betyder kriminell, rövare, plundrare, tjuv et cetera. På grund av motsättningar kom samerna att kalla jämtarna för suoljämtar (med tjockt l, vilket kan ha kommit att höras som ett r).
Teorin att det är sur (som i vresig och grinig) kopplas till jämtarnas historiskt avoga inställning mot västernorrlänningar, vilka pejorativt har kallats klyktattare och minkar.
Julius Ejdestam menar att de manliga invånarna i Jämtland hade rykte om sig att vara duktiga karlar men ohederliga som affärsmän, särskilt i sin handel med hästar. "Bällt du lur'n?, sa jämten" är ett känt talesätt, dvs. "Kunde du lura honom?"