Kyrö.(Finland)

Fjällkedjan ligger i ett intressant kulturhistoriskt gränsland.

Området har varit bebott sedan stenåldern, och det har varit samernas levnadsmiljö. Under århundradenas lopp sökte sig jägare och fiskare från Kemi och Torneå till de rika jaktmarkerna och fiskevattnen vid älvarnas övre lopp.

Med tiden slog sig den finska kolonisationen ner vid älvdalarna.

Den finska och samiska befolkningen bodde ställvis enligt sina näringsgrenar på olika områden, ställvis bredvid varandra så att kulturerna delvis smalt samman. Renarna och renskötseln har fortfarande en etablerad ställning i nationalparken. På parkens område verkar Alakylä, Kyrö, Muonio och Näkkälä renbeteslag. För renarna är nationalparken ett viktigt betes- och kalvningsområde och för renkarlarna är den en hemmavan arbetsmiljö.

Det finns också en hel del konstruktioner och historiska objekt i parken som är anknutna till renskötsel. Idén att inrätta en nationalpark framfördes första gången i skyddsskogskommitténs betänkande år 1910. Kommittén föreslog inrättande av nationalparker vid Pallastunturi-fjällen och vid Pyhätunturi i Pelkosenniemi. På statsrådets begäran framlade Forststyrelsen ett förslag om att skilja åt naturskyddsområdena från statens marker.

Utredningen gjordes av professor i botanik Kaarlo Linkola baserat på hans terrängexpeditioner sommaren 1925. Enligt Linkola var Pallas-Ounastunturi-fjällen ”ett ojämförbart område statsmark, som ger en bild av det verkliga Lappland i hela dess storslagenhet, med sina storskaliga fjäll och gröna skogar som fortsätter så långt ögat når.”Propositionen om att ett allmänt naturskyddsområde skulle inrättas vid Pallas-Ounastunturi-fjällen godkändes på 1928 års lantdag, men lagen stadfästes inte p.g.a. storskiftet som var på hälft. Det tog ännu tio år innan Finlands första nationalparker inrättades år 1938 efter flera betänkanden och propositioner. Bland de första var Pallas-Ounastunturi nationalpark .

År 2005 fick nationalparken en ny start, då Pallas-Yllästunturi nationalpark inrättades, och den gamla parken utvidgades med Ylläs-Aakenustunturi-området. Den nya nationalparkens areal är dubbelt större än den gamla parkens. Fjällnaturen har också fascinerat vandrare. Redan på 1930-talet hade Pallas-Ounastunturi-området hunnit bli ett populärt resmål.

Det öppnades ett hotell på Pallastunturis sluttning ett par veckor innan nationalparken inrättades. Vandringsleden från Pallas till Hetta drogs upp år 1934.Pionjärer inom skidsporten var kvinnor från Suomen Naisten liikuntaliitto, som i mitten av 1930-talet arrangerade de första kurserna i skidåkning i Pallastunturifjällen. Efter att kvinnornas stuga förstörts under kriget byggdes det en ny stuga i Ylläs. Största delen av de finska dialekter som talas i Lapplands län hör till de nordbottniska dialekternas grupp, som även sträcker sig utanför riksgränserna, till Sverige och Nord-Norge.

Samiskan har haft ett speciellt stort inflytande på de nordbottniska dialekternas ordförråd. Samiska ord har lånats speciellt för terminologi som gäller lokal natur, renskötsel och nordliga levnadsförhållanden. Finskan saknade ofta något motsvarande ord för att beskriva något visst fenomen i den nordliga naturen. Största delen av Pallas-Ounastunturi-områdets ortnamn har samiskt ursprung, men de har under tidens lopp fått en form som är lättare att uttala på finska. Sådana ord är t.ex. kaltio, kero, lompolo, mella, vuoma och vuontis.