Avslappningsmusik...

Varg

Varg eller ulv (Canis lupus) är ett rovdjur med spridning över en stor del av världen. Vargen är den största av de 35 vilda arter av hunddjur som finns och dessutom stamfader till hunden. En fullvuxen varg väger 30 till 50 kg.[3] På grund av vargens stora utbredningsområde finns stora skillnader i djurets storlek. De största vargar som förekommer i skogsområden i Alaska, Kanada och Östeuropa är ungefär 160 centimeter långa och vid skuldran 80 centimeter höga. En ca 50 centimeter lång svans tillkommer. Deras vikt kan gå upp till 80 kilogram. De minsta vargarna lever på arabiska halvön och i närliggande regioner. Deras längd ligger vid 80 centimeter och vikten vid 20 kilogram. Svansen är ungefär 30 centimeter lång. Honor är mellan 3 och 12 procent mindre än hannar och har 20 till 25 procent lägre kroppsvikt. Pälsens färg är mycket variabel. Det finns vita, krämfärgade, rödaktiga, gulaktiga, gråa och svarta individer. I tempererade områden av Europa och Asien är de huvudsakligen gråaktiga och i arktiska regioner mest svarta eller vita. Undersidan är blek eller ljust vit. Ofta är vargarnas rygg mörkare än deras svans, buk, öron och nos. Det är mycket svårt att skilja vargspår från spår av hundar. Ofta krävs det att man följer spåret en längre sträcka (gärna flera km) för att man ska kunna vara någorlunda säker på att det är varg och inte en lös hund man spårar. Vid spårning på snö lämnar stora hanvargar en spårstämpel på 10-12 cm exklusive klor. Få hundar har så stora tassar. Nordeuropeiska vargar har dessutom en steglängd på minst 140 cm på hårt, plant underlag i trav, vilket sällan matchas av hundar. Det finns emellertid vargar med små tassar, och en normal varghonas tassar är faktiskt inte större än en grå- eller jämthunds. Vargspåren går ofta rakt (målmedvetet) medan tama hundar brukar springa kors och tvärs. Detta beteende gäller dock inte alltid, eftersom vargen också kan göra oregelbundna lovar, och hundar kan dessutom vara målmedvetna. Rimligen torde förvildade hundar med tiden bli mer "lugna" (mindre lekfulla) i beteendet och därmed svårare att skilja från varg på spår. När vargar går i flock i djup snö, går de ofta "fot i fot". De sätter då ner tassarna i varandras spår, så att det ser ut som att det endast gått ett djur i spåret. Spårar man en längre sträcka kommer man förr eller senare till något ställe där de delar på sig. En sådan spårlöpa lämnar inte tama hundar. Till spårtecknen räknas också spillning och urinmarkeringar. En varg äter inte samma slags mat som en hund nuförtiden. Den livnär sig på kött och ben. Spillningen skiljer sig således från hundens, som oftast blir utfodrad med pellets som är utblandade med vegetariskt innehåll. När vargen ätit mycket ben, blir avföringen helt vit. Urinmarkeringar av varg ser likadana ut som hundens. Men det finns en stor skillnad i alla fall. Hos vargen är det endast alfaparet som har rätt att lyfta på benet när de urinerar. De andra flockmedlemmarna (även hannarna) hukar sig ner och urinerar som hundtikar. Under högvintern, när honan löper, kan man finna spår av blod i urinmarkeringarna, då vet man att det är varg som varit framme (hundtikar urinerar hukande). roza_hrefReplace("48052134d6e8f96f8771707b4e245f37"); // -->

onsdag 17 februari 2010

Semlan – genom historien.

Vad har Lee Harvey Oswald och Jacob Johan Anckarström gemensamt med semlan?
De har alla dräpt en statsledare.
Här är historien om bullen som inte bara är ett bakverk – utan ett historiskt dokument av Sverige.
Den 12 februari 1771: Svenske konungen Adolf Fredrik har precis skrivits ut från ett hälsohem och firar hemkomsten med en brakmåltid värdig en monark. Han klämmer i sig böckling, rysk kaviar och hummer. Sedan fortsätter han med ett fat med surkål och kokt kött med rovor och väljer att avsluta måltiden med sin favoritdessert – en hetvägg.
Den kvällen avlider den svenske konungen, 60 år gammal, och hans död kommer att skyllas på den semla i varm mjölk som han avslutade sin jättemåltid med. I bulletinen som går ut till svenska folket står att läsa: "Hans Maj:ts dödsfall har skett av indigestion av hetvägg, surkål, kött med rofvor, hummer, kaviar och champagnevin."
I dag tror forskare att Adolf Fredrik i själva verket dog av ett slaganfall och inte alls av semlan, men ryktet om bakverkets inblandning i kungens död lever kvar än i dag. Och då, på 1700-talet, startar skalden Johan Gabriel Oxenstierna en mindre häxjakt på den fyllda vetebullen då han högljutt uttrycker att fettisdagen bör förbjudas och ”hetvägg drivas i landsflykt ur Sverige, sedan den begått ett kungamord.

”Fest för gom och hjärta”
Men mordanklagelser till trots kunde ingenting stoppa semlans framfart som ett av Sveriges populäraste bakverk. I slutet av 1800-talet slutade semlan vara en dyrgrip enbart för de rikas gommar och blev något som de flesta hade råd med.
I dag, på fettisdagen 2010, är semleätandet lika självklart som sill på midsommar.
– Jag minns min första semla. Det var krigstider och knapert av allt och det var en vanlig vinterdag mitt i veckan. Mamma hade lite pengar över till en semla och jag kommer ihåg lyckokänslan när hon dukade fram en tallrik med varm mjölk och toppade semlan med lite florsocker och kanel. Det var en fest för både gom och hjärta, som att himlens portar öppnade sig, säger Björn Clarin, ständig sekreterare i Svenska Semleakademin som har som uppgift att sprida information om semlan.

Inga kommentarer: