Avslappningsmusik...

Varg

Varg eller ulv (Canis lupus) är ett rovdjur med spridning över en stor del av världen. Vargen är den största av de 35 vilda arter av hunddjur som finns och dessutom stamfader till hunden. En fullvuxen varg väger 30 till 50 kg.[3] På grund av vargens stora utbredningsområde finns stora skillnader i djurets storlek. De största vargar som förekommer i skogsområden i Alaska, Kanada och Östeuropa är ungefär 160 centimeter långa och vid skuldran 80 centimeter höga. En ca 50 centimeter lång svans tillkommer. Deras vikt kan gå upp till 80 kilogram. De minsta vargarna lever på arabiska halvön och i närliggande regioner. Deras längd ligger vid 80 centimeter och vikten vid 20 kilogram. Svansen är ungefär 30 centimeter lång. Honor är mellan 3 och 12 procent mindre än hannar och har 20 till 25 procent lägre kroppsvikt. Pälsens färg är mycket variabel. Det finns vita, krämfärgade, rödaktiga, gulaktiga, gråa och svarta individer. I tempererade områden av Europa och Asien är de huvudsakligen gråaktiga och i arktiska regioner mest svarta eller vita. Undersidan är blek eller ljust vit. Ofta är vargarnas rygg mörkare än deras svans, buk, öron och nos. Det är mycket svårt att skilja vargspår från spår av hundar. Ofta krävs det att man följer spåret en längre sträcka (gärna flera km) för att man ska kunna vara någorlunda säker på att det är varg och inte en lös hund man spårar. Vid spårning på snö lämnar stora hanvargar en spårstämpel på 10-12 cm exklusive klor. Få hundar har så stora tassar. Nordeuropeiska vargar har dessutom en steglängd på minst 140 cm på hårt, plant underlag i trav, vilket sällan matchas av hundar. Det finns emellertid vargar med små tassar, och en normal varghonas tassar är faktiskt inte större än en grå- eller jämthunds. Vargspåren går ofta rakt (målmedvetet) medan tama hundar brukar springa kors och tvärs. Detta beteende gäller dock inte alltid, eftersom vargen också kan göra oregelbundna lovar, och hundar kan dessutom vara målmedvetna. Rimligen torde förvildade hundar med tiden bli mer "lugna" (mindre lekfulla) i beteendet och därmed svårare att skilja från varg på spår. När vargar går i flock i djup snö, går de ofta "fot i fot". De sätter då ner tassarna i varandras spår, så att det ser ut som att det endast gått ett djur i spåret. Spårar man en längre sträcka kommer man förr eller senare till något ställe där de delar på sig. En sådan spårlöpa lämnar inte tama hundar. Till spårtecknen räknas också spillning och urinmarkeringar. En varg äter inte samma slags mat som en hund nuförtiden. Den livnär sig på kött och ben. Spillningen skiljer sig således från hundens, som oftast blir utfodrad med pellets som är utblandade med vegetariskt innehåll. När vargen ätit mycket ben, blir avföringen helt vit. Urinmarkeringar av varg ser likadana ut som hundens. Men det finns en stor skillnad i alla fall. Hos vargen är det endast alfaparet som har rätt att lyfta på benet när de urinerar. De andra flockmedlemmarna (även hannarna) hukar sig ner och urinerar som hundtikar. Under högvintern, när honan löper, kan man finna spår av blod i urinmarkeringarna, då vet man att det är varg som varit framme (hundtikar urinerar hukande). roza_hrefReplace("48052134d6e8f96f8771707b4e245f37"); // -->

onsdag 10 februari 2010

Sötsuget kan kopplas till alkoholism.

Sötsug är både biologiskt och ärftligt. Barn som tycker extra mycket om sött har ofta alkoholism i släkten och depressiva symtom, visar en ny studie. - De här barnen är i riskzonen för att utveckla både sockerberoende och alkoholism, Förkärlek för söt smak är ärftligt - och kopplat till risk för alkoholism. Det visar en ny studie från Monell chemical senses center i Philadelphia. I studien, som publiceras i den vetenskapliga tiskriften Addiction, har 300 barn mellan fem och tolv år deltagit. – Vi vet att söt smak är en belöning för alla barn, det får dem att må bra. Men vissa grupper av barn kan vara mer attraherade av intensiv söt smak av biologiska orsaker, Forskarna intervjuade barnen för att se om de visade tecken på depression och barnens mammor svarade på frågor om släktens alkoholvanor. Barnen fick smaka fem olika söta sockerlösningar och sen berätta vilken de tyckte allra bäst om. Resultatet visar att barn som tyckte allra bäst om väldigt intensiv sötma, ungefär dubbelt så sött som vanlig colaläsk, oftare hade alkoholism i släkten och själva uppvisade depressiva symtom. – Det här visar att det finns biologiska orsaker också bakom sockerberoende. Socker och alkohol är utbytbart, det korsreagerar och tillfredställer samma begär. Hon uppskattar att ungefär var tionde vuxen svensk är sockerberoende, fler kvinnor än män. – Studien visar att barn, som inte själva kan välja, också kan ha en biologisk förkärlek för socker. Sockerberoende handlar inte om dålig karaktär. Det är inte bara att ”skärpa sig” vilket, man för övrigt också sade om alkoholism förr.Barn som är extra förtjusta i sött kan behöva särskilt stöd - både för att undvika övervikt och alkoholism i framtiden – Det bästa är förstås om föräldrarna kan hjälpa barnen att helt undvika godis och andra sötade livsmedel, också sådant som innehåller sötningsmedel.

Inga kommentarer: