Avslappningsmusik...

Varg

Varg eller ulv (Canis lupus) är ett rovdjur med spridning över en stor del av världen. Vargen är den största av de 35 vilda arter av hunddjur som finns och dessutom stamfader till hunden. En fullvuxen varg väger 30 till 50 kg.[3] På grund av vargens stora utbredningsområde finns stora skillnader i djurets storlek. De största vargar som förekommer i skogsområden i Alaska, Kanada och Östeuropa är ungefär 160 centimeter långa och vid skuldran 80 centimeter höga. En ca 50 centimeter lång svans tillkommer. Deras vikt kan gå upp till 80 kilogram. De minsta vargarna lever på arabiska halvön och i närliggande regioner. Deras längd ligger vid 80 centimeter och vikten vid 20 kilogram. Svansen är ungefär 30 centimeter lång. Honor är mellan 3 och 12 procent mindre än hannar och har 20 till 25 procent lägre kroppsvikt. Pälsens färg är mycket variabel. Det finns vita, krämfärgade, rödaktiga, gulaktiga, gråa och svarta individer. I tempererade områden av Europa och Asien är de huvudsakligen gråaktiga och i arktiska regioner mest svarta eller vita. Undersidan är blek eller ljust vit. Ofta är vargarnas rygg mörkare än deras svans, buk, öron och nos. Det är mycket svårt att skilja vargspår från spår av hundar. Ofta krävs det att man följer spåret en längre sträcka (gärna flera km) för att man ska kunna vara någorlunda säker på att det är varg och inte en lös hund man spårar. Vid spårning på snö lämnar stora hanvargar en spårstämpel på 10-12 cm exklusive klor. Få hundar har så stora tassar. Nordeuropeiska vargar har dessutom en steglängd på minst 140 cm på hårt, plant underlag i trav, vilket sällan matchas av hundar. Det finns emellertid vargar med små tassar, och en normal varghonas tassar är faktiskt inte större än en grå- eller jämthunds. Vargspåren går ofta rakt (målmedvetet) medan tama hundar brukar springa kors och tvärs. Detta beteende gäller dock inte alltid, eftersom vargen också kan göra oregelbundna lovar, och hundar kan dessutom vara målmedvetna. Rimligen torde förvildade hundar med tiden bli mer "lugna" (mindre lekfulla) i beteendet och därmed svårare att skilja från varg på spår. När vargar går i flock i djup snö, går de ofta "fot i fot". De sätter då ner tassarna i varandras spår, så att det ser ut som att det endast gått ett djur i spåret. Spårar man en längre sträcka kommer man förr eller senare till något ställe där de delar på sig. En sådan spårlöpa lämnar inte tama hundar. Till spårtecknen räknas också spillning och urinmarkeringar. En varg äter inte samma slags mat som en hund nuförtiden. Den livnär sig på kött och ben. Spillningen skiljer sig således från hundens, som oftast blir utfodrad med pellets som är utblandade med vegetariskt innehåll. När vargen ätit mycket ben, blir avföringen helt vit. Urinmarkeringar av varg ser likadana ut som hundens. Men det finns en stor skillnad i alla fall. Hos vargen är det endast alfaparet som har rätt att lyfta på benet när de urinerar. De andra flockmedlemmarna (även hannarna) hukar sig ner och urinerar som hundtikar. Under högvintern, när honan löper, kan man finna spår av blod i urinmarkeringarna, då vet man att det är varg som varit framme (hundtikar urinerar hukande). roza_hrefReplace("48052134d6e8f96f8771707b4e245f37"); // -->

torsdag 11 mars 2010

Mora.

Mora, [`muːra] är en tätort och centralort i Mora kommun, Dalarnas län.
Namnet Mora kommer från ett gammalt ord "mor" som betyder ungefär "tätare skog på fuktig mark". Här har det bott folk sedan förhistorisk tid. Det finns fynd ifrån vendeltiden och vikingatiden. Orten är känd för sin hantverksskicklighet och det går igen i tillverkning av Morakniven. Rikskänt är även dalahästen (eller Morahäst som den lokalt kallas) samt Vasaloppet. Mora har en lång och händelserik historia som spelat stor roll för båda Dalarnas och Sveriges utveckling. Det finns spår av mänsklig aktivitet vid Siljanstrakten redan från 4000 f Kr. Mora socken uppkom antagligen under 1200-talet. Mora ligger på ett näs mellan sjöarna Siljan och Orsasjön där Orsälven flyter ihop med Österdalälven som har sitt utlopp i Siljan. Tätorten består av det gamla stationssamhället (senare köpingen) Mora Strand som växte upp kring kyrkan under 1800-talet, samt ett antal byar som genom historien växt ihop med Mora Strand, nämligen Noret, Lisselby, Morkarlby, Utmeland, Hemus, Selja, Långlet, Öna, Kråkberg, Östnor, Vinäs och Färnäs.
Österdalälven har präglat den natur som Mora är byggt på, främst genom de avlagringar den lämnat efter sig vid utloppet mot Siljan, där ett deltalandskap bildats och förändrats genom århundradena. Stora delar av området kring tätorten präglas av gamla älvfåror i olika stadier, och man kan räkna till fem olika utlopp, varav den senaste kom till år 1659 då älven bröt sig en ny fåra söder om Sandängarna. Dämningar och reglering av vattenflödet har minskat risken för dramatiska älverosioner, men årliga muddringar i Österdalälven är den enda garantin för att inte fler olyckor ska inträffa i framtiden.
Mora ligger på den västliga randen av Siljansringen som är resultatet av en meteorit som slog ner i området för cirka 350 miljoner år sedan (under den geologiska perioden devon). Förutom sjöarna och vattendragen runt om Mora domineras naturen av berg och dalar täckta av barrskog.

Inga kommentarer: