Avslappningsmusik...

Varg

Varg eller ulv (Canis lupus) är ett rovdjur med spridning över en stor del av världen. Vargen är den största av de 35 vilda arter av hunddjur som finns och dessutom stamfader till hunden. En fullvuxen varg väger 30 till 50 kg.[3] På grund av vargens stora utbredningsområde finns stora skillnader i djurets storlek. De största vargar som förekommer i skogsområden i Alaska, Kanada och Östeuropa är ungefär 160 centimeter långa och vid skuldran 80 centimeter höga. En ca 50 centimeter lång svans tillkommer. Deras vikt kan gå upp till 80 kilogram. De minsta vargarna lever på arabiska halvön och i närliggande regioner. Deras längd ligger vid 80 centimeter och vikten vid 20 kilogram. Svansen är ungefär 30 centimeter lång. Honor är mellan 3 och 12 procent mindre än hannar och har 20 till 25 procent lägre kroppsvikt. Pälsens färg är mycket variabel. Det finns vita, krämfärgade, rödaktiga, gulaktiga, gråa och svarta individer. I tempererade områden av Europa och Asien är de huvudsakligen gråaktiga och i arktiska regioner mest svarta eller vita. Undersidan är blek eller ljust vit. Ofta är vargarnas rygg mörkare än deras svans, buk, öron och nos. Det är mycket svårt att skilja vargspår från spår av hundar. Ofta krävs det att man följer spåret en längre sträcka (gärna flera km) för att man ska kunna vara någorlunda säker på att det är varg och inte en lös hund man spårar. Vid spårning på snö lämnar stora hanvargar en spårstämpel på 10-12 cm exklusive klor. Få hundar har så stora tassar. Nordeuropeiska vargar har dessutom en steglängd på minst 140 cm på hårt, plant underlag i trav, vilket sällan matchas av hundar. Det finns emellertid vargar med små tassar, och en normal varghonas tassar är faktiskt inte större än en grå- eller jämthunds. Vargspåren går ofta rakt (målmedvetet) medan tama hundar brukar springa kors och tvärs. Detta beteende gäller dock inte alltid, eftersom vargen också kan göra oregelbundna lovar, och hundar kan dessutom vara målmedvetna. Rimligen torde förvildade hundar med tiden bli mer "lugna" (mindre lekfulla) i beteendet och därmed svårare att skilja från varg på spår. När vargar går i flock i djup snö, går de ofta "fot i fot". De sätter då ner tassarna i varandras spår, så att det ser ut som att det endast gått ett djur i spåret. Spårar man en längre sträcka kommer man förr eller senare till något ställe där de delar på sig. En sådan spårlöpa lämnar inte tama hundar. Till spårtecknen räknas också spillning och urinmarkeringar. En varg äter inte samma slags mat som en hund nuförtiden. Den livnär sig på kött och ben. Spillningen skiljer sig således från hundens, som oftast blir utfodrad med pellets som är utblandade med vegetariskt innehåll. När vargen ätit mycket ben, blir avföringen helt vit. Urinmarkeringar av varg ser likadana ut som hundens. Men det finns en stor skillnad i alla fall. Hos vargen är det endast alfaparet som har rätt att lyfta på benet när de urinerar. De andra flockmedlemmarna (även hannarna) hukar sig ner och urinerar som hundtikar. Under högvintern, när honan löper, kan man finna spår av blod i urinmarkeringarna, då vet man att det är varg som varit framme (hundtikar urinerar hukande). roza_hrefReplace("48052134d6e8f96f8771707b4e245f37"); // -->

onsdag 3 mars 2010

Seglinge.

Seglinge, by i Kumlinge kommun, landskapet Åland (Finland). Byn har ca 30-40 fasta invånare. I byn finns en butik, Seglinge andelshandel, gästhamn, stugbyar mm.
Åren 1934-1991 hade Posten verksamhet på ön, och 1997 lade Andelsbanken för Åland ned sitt kontor. Ön fick vägförbindelse med Kumlinge 1969, då en vajerfärja mellan Finhälla på Seglinge och Snäckö inrättades, och vägar drogs mellan Seglinge by och Finhälla samt över Snäckö till Kumlingeby. Skolan stängde 1977. Seglinge är idag sex kilometer från norr till söder och som bredast cirka tre kilometer i öst-västlig riktning. Landhöjdningen har ändrat landskapet mycket och för några tusen år sedan var Seglinge bara ett tiotal spridda kobbar och skär. Vid vår tidräknings början hade de, till följd av landhöjdningen, sammanbundits till fyra större landområden; Söderön, Norrön, Österön och Ön. Namnen betecknar helt enkelt olika delar av landet. För tusen år sedan gick strandlinjen fem meter högre än idag, så ännu i början av medeltiden bestod Seglinge av tre skilda öar. Öarna växte så småningom samman och man började skapa åkermark i de gamla vikbottnarna. Det finns fortfarande spår av gamla vikbottnar och vikar. En av dem är det utdikade men aldrig uppodlade Röjsundet och en annan, från början en insjö, Västersjö som numera är helt täckt av vass.
På vikingatiden fick Seglinge emellanåt besök av fiskare och jägare men ännu fanns inga bofasta invånare. Tidpunkten för de första invånarnas inflyttning är oklar.Skatteuppgifter från 1500-talet tyder på att det redan på 1200-talet fanns fyra gårdar på Seglinge och att antalet omkring år 1400 hade ökat till fem.Vissa källor påstår också att Kumlinge har haft invånare redan på 1100-talet, så varför skulle detta inte ha varit möjligt på grannön Seglinge. 1537 hade antalet gårdar ökat till åtta och så har det förmodligen fortsatt till hemmansdelningarna i mitten på 1700-talet. Folk försörjde sig huvudsakligen på fiske, jakt och boskapsskötsel.I jämförelse med skatter betalda av gårdar i Kumlinge, Enklinge och Seglinge kan man dra slutresultatet att den mest välbärgade gården har på den tiden funnits på Seglinge. Enligt silverskatteregistret 1571 ägde seglingeborna tillsammans åtta hästar, fem oxar, 45 kor, 51 får, åtta bockar, 55 getter och sju svin.
1500-talet var på många sätt en lugn period i Seglinge. Bönderna har fått sin utkomst från sina gårdar som ärvdes från släktled till släktled. Medelåldern har naturligtvis varit låg och spädbarnsdöden vanlig. Ändå blir 1600-talet raka motsatsen. Krig, höga skatter och hungersnöd plågar folk på hela Åland genom seklet och ännu ett par decennier in på 1700-talet.Vid skatteläggningen 1661 beskrivs Seglinge så här:"Åkern är sandblandad mulljord, ängen är kärr och dy på hemlandet och på holmarna bladgräs bland stenarna, skog allenast till nödtorftig brännved, men intet till gärdsel eller timmer, betet är dels skarpt och dels dy, liten hasselskog, liten vass, små humlegårdar, fiskevatten till två vindnotvarp, sex lillenotvarp vinter och sommar och skötläggning på en mil." Snart fick också bönderna i Seglinge allvarliga bekymmer: En efter en övergick gårdarna, oförmögna att betala skatter, i kronans ägo och nya släkter tog över. Bönderna var tvungna att flytta.Medan kriget mellan Sverige och Ryssland pågick måste seglingebor, liksom nästan alla andra ålänningar, leva som flyktingar i Sverige. Vintern 1714 besöktes byn första gången av ryska trupper. Kring den 24 mars samma år befann sig major Anitjkov med 400 män på Kumlinge och plundrade och rekognoserade. Invånarna flydde till skogs eller till holmar i närheten. På sensommaren begav sig många iväg inför hotet om en ny rysk framryckning.Sannolikt flydde de sista seglingeborna till Sverige senare under året 1715.

Inga kommentarer: