Indonesien.

Indonesien, officiellt Republiken Indonesien (indonesiska: Republik Indonesia), är en republik i Sydostasien och Oceanien.

Indonesien består av 17 508 öar varav de största är Sumatra, Java, Sulawesi, Borneo och Nya Guinea. De två sistnämnda är dock bara till hälften indonesiska. Arkipelagen är belägen mellan Indiska oceanen och Stilla havet, söder om Sydkinesiska havet.

Indonesien är det fjärde befolkningsmässigt största landet i världen, med en folkmängd på ungefär 239 miljoner invånare, och har den största muslimska befolkningen i världen. Huvudstaden Jakarta är belägen på Java.

Namnet Indonesien är bildat av latinets Indus, "Indien", och grekiskans nesos, "ö". Nederländerna kallade landet omväxlande Malajiska arkipelagen (Maleische Archipel) och Nederländska Östindien (Nederlandsch Oost Indïes), och det var en brittisk etnolog, George Earl, som först använde det nuvarande namnet. Först under början av 1900-talet blev namnet Indonesien mera vedertaget, och från 1913 med Suwardi Suryaningrat i spetsen var det även det namn som inhemska nationalister använde. Fossilfynd tyder på att öarna har varit bebodda av Homo erectus (Javamänniskan) redan för mer än en miljon år sedan. Homo floresiensis ("hobbitar") levde kvar på ön Flores fram till relativt nyligen, kanske 12-20 000 år sedan. Moderna människor (Homo sapiens) kom till regionen för 50-60 000 år sedan. Sannolikt rörde det sig om förfäder till Australiens aboriginer.

Det malajiska folk som utgör majoritet kom till området omkring 1000 f.Kr., och de idealiska odlingsförhållandena fick till följd att de utvecklade en avancerad risodling kring vilken städer, byar och kungadömen växte upp. Omkring första århundradet e.Kr. etablerades handelsförbindelser med Kina och Indien, varmed hinduism och sedan buddhism fick fäste i landet.

Under 600-talet e.Kr. uppstod Sriwijaya-riket på hinduismens och buddhismens grundval. Det blev en mäktig kuststat som genom handeln upplevde en ekonomisk och kulturell blomstring, men gick under på 1100-talet. Under 700–900-talen bildades buddhistkungadömet Sailendra och hindukungadömet Mataram i inlandet, och från denna tid kommer flera monument, som Borobudur och Prambanan. I östra Java bildades hindukungadömet Majapahit 1294, vilket omkring år 1350 utbredde sig över större delen av Indonesien. Denna epok brukar kallas landets "guldålder".

Med handelsförbindelser kom islam till Indonesien från och med 1100-talet, och araberna bildade bosättningar i bland annat Acehprovinsen. Religionen spreds, invånarna konverterade under huvudsakligen fredliga omständigheter, och bildade den indonesiska formen av islam. Under 1200-talet besökte Marco Polo öområdet, och beskrev bland annat Sumatra, av honom kallat Java minor, som bestod av åtta kungariken: ”Ön har skatter i överflöd och alla sorters kryddor, aloeträ, sandelträ, ebenholts och många andra specerier, som på grund av resans längd och den farliga seglatsen inte förs till vårt land utan finner vägen till provinserna Manji och Kataia”.

Europeiska kolonisatörer kom till området under 1500-talet, och försökte få monopol på vissa naturtillgångar. Portugisen Francisco Serrão var den förste europé som kom till landet i denna avsikt, 1512, och därefter följde britter och nederländare. Portugal var huvudsakligen intresserad av kryddorna i landet, varför Moluckerna kallas Kryddöarna; Östra Timor var koloniserat av Portugal till 1975. Nederländerna vann striden om större delen av landet, och grundade 1602 Holländska Ostindiska Kompaniet (VOC).

Det varade till omkring 1800 då kompaniet gick i konkurs, varmed nederländska staten tog över kontrollen över Indonesien, och ombildade det till en koloni. Nederländarna grundade handelsstaden Batavia (Jakarta) 1619. De infödda tvingades som småskaliga jordbrukare att producera de varor som kolonisatörerna begärde.