Kungsgården.

Kungsgårdar som begrepp har varit detsamma överallt, kungens gård i grannskapet, hans visthusbod och skattekista på orten. Hit kunde kungen komma ridande med hirden, sitt beridna följe, och hovet, för att inspektera egendom eller bara konsumera de magasinerade födoämnerna. Här var också platsen för konungens utsände, här togs politiska och praktiska beslut. Sveakungen bevakade sina intressen med hjälp av fogdar, som residerade på kungsgårdar. Ofta fanns en marknadsplats i närheten. Ibland kunde också ett kloster byggas vid eller nära kungsgården. Något har emellertid kungsgårdarna skilt sig i olika landskap.
Under senare tid hade allmogen dagsverks- och byggnadsskyldighet på kungsgårdarna. Skyldigheten upphörde 1810.
I Västergötland fanns en indelning av landskapet i åtta bon - vart och ett med en kungsgård. Se Västergötlands bon.
I Hälsingelagen, som nedtecknades i början av 1300-talet, omnämns sex kungsgårdar i Norrland, belägna centralt i de viktigaste bygderna. Vid kungsgårdarna samlades skatteuppbörden in, varefter den transporterades ner till Stockholm. För kyrkans och kungens befattningshavare anlades Norrstigen som en riksväg längs Norrlandskusten, och kungsgårdarna placerades invid denna väg. En kungsgård var belägen i Norrstig i Säbrå i Ångermanland där Norrstigen nådde fram till kusten och blev tillgänglig för sjötransporter. Sjötransporterna var långt fram i modern tid mycket viktigare än de osäkra landtransporterna på dåliga och backiga vägar.