Algeriet.

Algeriet (arabiska: الجزائر, Al Jaza'ir; berber: , Dzayer, franska Algérie), officiellt Demokratiska folkrepubliken Algeriet, är Afrikas till ytan näst största land, efter Sudan, och världens elfte största.

Det gränsar till Tunisien i nordöst, Libyen i öster, Niger i sydöst, Mali och Mauretanien i sydväst, och Marocko likväl som Västsahara i väster.

I norr har Algeriet kust mot Medelhavet, och därmed havsgräns mot Spanien. Algeriet tillhör det kulturella området Maghreb.

Algeriet är medlem av FN, Afrikanska unionen, Arabförbundet, och OPEC. Det deltog också i bildandet av Arabiska Maghrebunionen. Konstitutionellt betecknas Algeriet som en islamisk, arabisk och amazighisk (berbersk) stat. Klippmålningar i Tassili, Sahara visar att jägarfolk var bosatta i området under yngre stenåldern och att det fanns gott om elefanter, bufflar, giraffer och andra djur i vad som nu bara är ofruktbar öken. Ur jägarkulturen utvecklade ursprungsbefolkningen berberna också husdjursskötsel och jordbruk.

På 800-talet f.Kr. började fenicierna kolonisera kustlandet och anlade hamnstaden Karthago (i dagens Tunisien).
Karthago blev centrum för en handelsmakt med kolonier bland annat i Spanien och på Sicilien. När det karthagiska väldet föll grundade berberfolk staterna Numidien i öster och Mauretanien i väst.

Efter hand intogs dessa av Romarriket, och regionen blev romarnas kornbod varifrån spannmål, frukt, druvor och olivolja exporterades. En av kristendomens stora teologer, kyrkofadern Augustinus, levde i Numidien år 354-430. I början av 400-talet intog de germanska vandalerna området och år 534 gick landet under Östromerska riket, Bysans.

Vid mitten av 600-talet inleddes en erövring med mer långsiktig effekt. De första arabiska militärexpeditionerna anlände med profeten Muhammeds nyinstiftade religion islam till Maghreb. Läran fick fäste, och regionen började arabiseras och islamiseras under perioder av både samarbete och strid med berberna. Även om kustbefolkningen sakta assimilerades av araberna var inlandets och bergsområdenas berber mer svårassimilerade. De är än idag en viktig minoritet i Algeriets politiska och sociala liv.

År 935 grundades staden Alger som landet senare uppkallats efter.
De närmaste fem seklerna styrde arabiska dynastier, och under almohaderna blomstrade området från mitten av 1100-talet en lång tid. Efter hand splittrades landet, och hotade av spansk erövring begärde Algers borgare år 1527 hjälp från det osmanska (turkiska) riket.

Under turkarnas 300-åriga styre utvecklades landet Algeriet, liksom andra nordafrikanska länder, till en fruktad sjörövarstat. En algerisk kaparflotta härjade i början av 1600-talet ända uppe vid Island. Sjöröveriet kom delvis att legitimera Frankrikes militära landstigning 1830 nära Alger.

Fransmännen hade tänkt nöja sig med kustlandet, men starkt motstånd från bergsfolken drev dem att vidga sin ockupation. Det blev en grym erövring som drog ut i årtionden och där varken barn, kvinnor eller åldringar skonades. De besegrades jord, delades ut till hundratusentals franska kolonister, petit blancs eller colons. Gamla samhällsmönster slogs sönder och landsbygdens algerier blev billig arbetskraft.

1830 förklarades Algeriet som fransk koloni, men senare fick landet närmast status som en del av Frankrike. Kolonisterna, som vid sekelskiftet uppgick till omkring en halv miljon, förblev i allt franska medborgare och hade egna företrädare i nationalförsamlingen i Paris. Den förtryckta muslimska majoriteten blev franska undersåtar men inte medborgare. Få muslimer fick del av de ekonomiska framstegen.