Kirgizistan.

Kirgizistan (kirgiziska: Кыргызстан, Kyrgyzstan; ryska: Киргизия, Kirgizija och Кыргызстан, Kyrgyzstan), officiellt Republiken Kirgizistan, är ett land i Centralasien. Det kustlösa och kuperade landet gränsar till Kazakstan, Kina, Tadzjikistan och Uzbekistan. Huvudstad är Bisjkek.
Området införlivades med Tsarryssland 1867 och kom sedan innan självständigheten 1991 att vara en delrepublik i Sovjetunionen. Under 1990-talet var landet relativt demokratiskt och stabilt, men tilltagande korruption ledde till den oblodiga Tulpanrevolutionen 2005. Sedan dess har den demokratiska situationen i landet försämrats och oppositionen förtrycks. Sedan den världsomspännande finanskrisen 2008 har mycket av de pengar som skickades hem av kirgiser som arbetat i Ryssland sinat och fattigdomen brett ut sig.
Under 2010 har oroligheterna i Kirgizistan intensifierats och vem som de facto styr landet är osäkert sedan presidenten Kurmanbek Bakijev flytt huvudstaden. Oppositionsledarna hävdar att de bildat en tillfällig regering ledd av Roza Otunbajeva och att premiärminister Danijar Usenov har lämnat in sin avskedsansökan. Kirgizerna, ett traditionellt nomadiskt turkfolk som antas vara av blandat kiptjakiskt och mongoliskt ursprung, är kända åtminstone sedan det att de på 800-talet e.Kr. erövrade det uiguriska riket i nuvarande Mongoliet. De torde då ha levt vid Jenisej från 500-talet till 700-talet. Genom slaget vid Talas 751 hindrade lokalbefolkning och missionerande araber kinesisk expansion västerut och hemligheten med papperstillverkning anses ha spritts. Under 900-talet slog kirgizerna sig ner i vad som idag är Tuva i södra ryska Sibirien och förblev där fram till mongolernas expansion på 1200-talet, då de migrerade söderut. Under 1100-talet kom islam att bli den dominerande religionen i regionen, och de flesta kirgizer är idag sunnimuslimer av den hanafitiska rättsskolan.
Under 1400- och 1500-talen slog sig kirgizerna ner i det som idag är Kirgizistan och enades då tillfälligt i ett rike. Sedermera styrdes de av flera folk, däribland mongoler och kazaker, fram till 1685, då de kom under kalmuckerna. Den södra delen av Kirgizistan kom i början av 1800-talet under khanen av Kokand, men denne blev senare underställd det ryska imperiet. På 1860-talet blev mycket det som nu är Kirgizistan ryskt och införlivades i ett turkestanskt guvernement 1867. År 1876 annekterades formellt hela Kokandkhanatet. Det ryska övertagande förde med sig otaliga uppror mot tsarens auktoritet och många kirgizer valde att flytta till Pamirbergen i Afghanistan. Beslutet att införa rysk värnplikt i samband med första världskriget utlöste ett uppror 1916; detta slogs ner, vilket fick fler än 150 000 kirgizer att fly till Kina, i den huvudstupa flykten (ürkün).
Kirgizerna gjorde uppror mot ryssarna i samband med ryska revolutionen 1917 och gjorde motstånd fram till 1921, även om sovjetiskt styre etablerades i regionen redan 1918 och området kom under Turkestanska ASSR. Mellan 1921 och 1922 dog mer än en halv miljon civila i svält. År 1924 etablerades det karakirgisiska autonoma området inom Ryska SFSR (begreppet karakirgiser användes om kirgizerna fram till mitten av 1920-talet för att skilja dem från kazakerna, som kallades kirgiser). År 1926 ombildades området till Kirgiziska ASSR (autonoma socialistiska sovjetrepubliken), fortfarande inom Ryska SFSR. Den 5 december 1936 ombildades området till en egen sovjetrepublik, Kirgiziska SSR (alternativt Kirgisien). Sovjettiden innebar stora sociala reformer för den i stort nomadiska befolkningen, men Kirgizistan förblev dock ett av Sovjetunionens minst utvecklade områden.
Frånvaron av större etniska minoriteter annat än inflyttade ryssar bidrog till att Kirgizistan vid Sovjetunionens fall i början av 1990-talet inte upplevde de etniska konflikter som präglade vissa andra sovjetrepubliker. Den 19 augusti 1991 gjordes ett kuppförsök mot president Askar Akajev. Efter att kuppförsöket misslyckats utträdde Akajev och vicepresidenten German Kusnetsov ur kommunistpartiet veckan därpå, varpå politbyrån och sekretariatet drog sig tillbaka. Detta följdes av en omröstning i den högsta sovjeten i republiken som förklarade republiken oavhängig Sovjetunionen den 31 augusti 1991. Kirgiziska utsågs som det enda statliga språket i september samma år (genom ett tillägg i grundlagen fick ryskan i december 2001 officiell status). I oktober hölls val, där Akajev som ende kandidat valdes till president då han ska ha fått 95 procent av rösterna.
Hösten 1999 tog islamiströrelsen Uzbekistans islamiska rörelse (IMU) kontroll över en del av provinsen Osj nära gränsen till Uzbekistan. De tog gisslan och krävde ett frigivande av fångar i Uzbekistan. Våldsamma strider utbröt mellan IMU och den kirgiziska armén och flera personer dödades. Kirgizistan höll ett krismöte med grannländerna och gemensamma militärövningar inleddes. Stridigheter fortsatte något år innan Bisjkek återtog kontrollen. Ett år senare blossade nya, och hårdare, strider upp mellan armén och islamister, denna gång från Afghanistan via Tadzjikistan. De officiella siffrorna talade om 120 döda rebeller, 34 soldater och två islamister som dömdes till döden för delaktighet i dåden. 2002 inträffade en rad sprängattentat, främst i städerna Bisjkek och Osj, som IMU ansågs ligga bakom.
Under 1990-talet drevs en relativt socialliberal politik i landet, med öppenhet för medier och sociala reformer. Europa och USA var mycket aktiva med utbildning, rådgivning och utvecklingshjälp. 2001 etablerade USA en militär flygbas i landet, den första på postsovjetisk mark. Strax därpå satte Ryssland upp en egen bara några kilometer bort.
Efter att fem människor som i mars 2002 protesterade i det sydliga distriktet Aksy mot arresteringen av en oppositionspolitiker sköts till döds av polisen, vilket utlöste protester i hela landet, satte president Akajev igång en process med grundlagsreformer som inledningsvis inkluderade deltagandet av en bred, sammansatt grupp av statsmakt, civila och sociala representanter i en öppen dialog. Detta ledde till en folkomröstning i februari 2003 som dock hemsöktes av oegentligheter. Grundlagstilläggen som godkändes av folkomröstningen resulterade i starkare presidentmakt och ett betydligt svagare parlament och grundlagsdomstol.
Efter att OSSE förklarat att parlamentsvalet 2005, som hölls 27 februari och 13 mars för det nya enkammarparlamentet, inte uppföljt kraven för att kallas fritt och demokratiskt inleddes en folklig resning mot regimen, kallad Tulpanrevolutionen. Sporadiska protester som först bröt ut i de sydliga provinserna mot det som uppfattades som manipulering och valfusk ledde till vitt utbredda krav att presidenten och hans regim i Bisjkek skulle avgå; den 24 mars samlades 15 000 oppositionella demonstranter. Polisen rapporterade om skador och utbredd plundring. Demonstranterna intog presidentens administrationsbyggnad varpå premiärminister Nikolaj Tanajev avgick och president Akajev flydde landet, först till grannlandet Kazakstan och sedan vidare till Moskva i Ryssland, där han fick politisk asyl. Samma dag annullerades valet och den oppositionelle ledaren Isjenbaj Kadyrbekov tog makten som interimspresident för en kort tid innan överhuset i det kirgiziska parlamentet den 25 mars valde en annan oppositionell ledare, Kurmanbek Bakijev, till president och premiärminister. Akajev avfärdade till en början händelserna som en kupp, men lämnade den 3 april in sin avskedsansökan till den kirgiziska ambassaden i Moskva och avgick från ämbetet den 4 april till förmån för Kurmanbek Bakijev.
Efter Tulpanrevolutionen bibehölls tvåkammarparlamentet med samma ledamöter som innan parlamentsvalet 2005, och den nya regeringen var i färd med att utveckla ett nytt styrelsesätt för landet. Den 10 juli 2005 vann den sittande presidenten Bakijev presidentvalet med överväldigande majoritet, 88,9% av rösterna, och insvors den 14 augusti i Bisjkek, men efter hand sjönk det inledande allmänna stödet till den nya administrationen som ett resultat av dess oförmåga eller ovilja att lösa korruptionsproblemen som plågat landet seden oavhängigheten från Sovjetunionen, tillsammans med morden på tre parlamentariker.
Den 2 november 2006 inleddes omfattande protester från oppositionen mot Bakijevs regering, vilken kritiserades för att inte ha stävat korruptionen och den ökande brottsligheten, samt att den konstitutionella reform som utlovats då Bakijev valdes i juli 2005 uteblivit. Den 7 november utbröt våldsamma sammandrabbningar mellan polis och demonstranter i Bisjkek. Parlamentet godtog den 8 november en ny konstitution, som godkändes av presidenten dagen därpå. Den nya grundlagen överförde makt från presidenten till parlamentet.
Den 19 december avgick premiärministern Feliks Kulov från sin post, men återinsattes omedelbart av presidenten som tillförordnad premiärminister; då landets parlament den 26 januari avslagit president Bakijevs omnominering av Kulov att återigen bli premiärminister ersattes denne på posten av den tidigare jordbruksministern Azim Isabekov den 29 januari.
21 oktober 2007 antogs en ny konstitution som kallats auktoritär och fått skarp kritik från EU. Den 24 oktober 2007 mördades den ledande kritiske journalisten Alisjer Sajpov. 16 december 2007 hölls parlamentsval som av lokala och internationella observatörer dömdes ut som förfalskade. Det nya, presidenttrogna partiet Ak-Dzjol ("Den lysande vägen") segrade stort, även om också socialdemokraterna SDPK och kommunister kom in i den lagstiftande församlingen.
Under 2008 tilltog övergrepp mot oppositionspolitiker, fria medier, ickestatliga organisationer och i några uppmärksammade incidenter dussintals vanliga medborgare. I oktober 2008 hindrade myndigheterna i staden Nookat, nära Osj, Ramadanfestligheter, vilket ledde till upplopp och hundratals gripna. 31 personer dömdes till långa fängelsestraff, och oberoende rapporter konstaterade utbredd tortyr och korruption under processerna, som anses syfta till att kuva frihetliga tendenser hos befolkningen.
I mars 2009 mördas chefen för presidentadministrationen. I april utbröt etniska spänningar i byn Petrovka nära huvudstaden, efter att polisen låtit en man misstänkt för våldtäkt mot en minderårig gå fri. Tre oppositionella politiker och samhällsaktiva som lär ha rest dit för att medla greps av säkerhetstjänsten och fängslades. Även här finns vittnesmål om misshandel och utpressning. Samma månad misshandlades journalisten Almaz Tasjijev till döds i en by utanför Osj. Flera politiker och journalister flyr landet.
Den 23 juli hölls presidentsval och Kurmanbek Bakijev segrade igen under omfattande rapporter om valfusk.