Lima är den största staden och huvudstaden i Peru. Staden, som motsvarar provinsen Lima, hade 7 605 472 invånare vid folkräkningen 2007. Provinsens 43 distrikt administreras som en samlad storstadskommun och har en gemensam borgmästare. Hela storstadsområdet, inklusive hamnstaden Callao, hade vid samma tidpunkt 8 482 619 invånare.
Lima är belägen i landets mellersta del på kustområdet mellan Stilla havet och Anderna vid floden Rímac. Den är landets administrativa och ekonomiska centrum samt största industristad (verkstads-, kemisk, textil- och livsmedelsproduktion m.m). Lima har också stor kulturell betydelse.
Lima är belägen i landets mellersta del på kustområdet mellan Stilla havet och Anderna vid floden Rímac. Den är landets administrativa och ekonomiska centrum samt största industristad (verkstads-, kemisk, textil- och livsmedelsproduktion m.m). Lima har också stor kulturell betydelse.
Här finns Sydamerikas äldsta universitet (San Marcos från 1551), flera högskolor och förnämliga museisamlingar med bland annat guldsmedskonst, textilier och keramik från fornperuansk tid (inkatid och tidigare). Lima är knutpunkt för flyg- och vägtrafik. Pan-American Highway passerar staden.
Centrala Lima utnämndes till världsarv av UNESCO 1991.
Lima grundades av conquistadoren Francisco Pizarro den 18 januari 1535 och fick sitt namn efter de tre vise männen: Ciudad de los Reyes (svenska: Kungarnas stad) eller Los Reyes. Stadens läge avgjordes den 6 januari, vilket är Trettondedag Jul och därför valdes detta namn syftande på de tre vise männen. Det kastilianska namnet på staden användes till en början men ersattes sedan med namnet "Lima" som är en förvanskning av namnet på floden Rímac som rinner genom staden (på quechua) - båda namnen förekom dock på kartor under en period.
I december 1820 besegrar en rebellarmé under ledning av revolutionsledaren José de San Martín de spanska styrkorna vid Slaget vid Pisco och Chincha och intog Lima. Den 28 juli 1821 utropar San Martín där officiellt ut Perus självständighet. Ett interimsstyre bildades och en konstitution fastlades den 8 oktober 1821. Kriget emot spanjorerna fortsatte dock, och ledningen för landet var oklar. Ett militärt uppror framtvingade tillsättningen av landets första president José de la Riva Agüero. 1861 hade staden omkring 100 000 invånare. I mitten av 1800-talet började industrialiseringen och 1851 invigdes Sydamerikas första järnvägslinje.
Under det så kallade Salpeterkriget (1879-1883) besatte chilenska trupper staden och plundrade den. Mot slutet av 1800-talet fick staden genom uppbyggnaden av guanoindustrin rikedom och välstånd. Vid början av 1900-talet började staden åter växa, och år 1919 uppgick befolkningen i staden till 175 000 invånare.
Tjugo år senare uppgick befolkningen redan till mer än en halv miljon. Även många immigranter hittade vägen till den peruanska kusten. Redan under kolonialtiden hade spanjorerna fört svarta slavar från Afrika och senare kom kineser som kontraktsarbetare i landet. På så sätt uppstod under årens lopp en multikulturell blandning, som på ett avgörande sätt bidrog till att en kosmopolitisk känsla utvecklades i staden.
Problemen med invandringen från landsbygden intensifierades under andra hälften av 1900-talet. En kraftig befolkningstillväxt, brister i infrastrukturen och naturkatastrofer förde ännu mer människor till huvudstaden, där de samlades i stora slumområden (Pueblos Jovenes). Guerillarörelsen Sendero Luminoso (Den lysande stigen) som verkade med början under 1980-talet förvärrade situationen.
Den 18 juni 1986 uppstod myteri med tagande av gisslan i fängelset i Lurigancho och både i kvinnoanstalten och fängelseön El Frontón i Callao av 370 förmodade anhängare till Sendero Luminoso. Myteriet stoppades av regeringen med vapenmakt, i mansfängelset överlevde bara en av gisslan, allt som allt dog 249 interner.
Den 17 december 1996 uppstod en gisslankris, då femton medlemmar i rörelsen Túpac Amaru stormade den japanska ambassadörens residens och tog ett antal kända personer som gisslan. De 22 april 1997 stormade armén residenset genom att via fyra tunnlar gräva sig in under byggnaden och sedan spränga sig in. Upplösningen blev blodig. Alla 14 gisslantagarna, en i gisslan och två soldater omkom, 71 personer i gisslan kunde befrias.
Under 1990-talet kom årligen 200 000 människor till Lima från landsbygden. Redan några årtionden tidigare hade den övre medelklassen flyttat ut från det överfulla stadscentret. De grundade nya stadsdelar som Miraflores och San Isidro, medan de rika flyttade till de nya områdena i La Molina i östra delen av Lima. I kvarteren däremellan lever medel- och underklassen, som ur sina tidigare baracker nu har byggt upp enkla men ordentliga bostadskvarter.
Ur den en gång blomstrande kolonialstaden har det nu blivit en oöverblickbar metropol, där naturen har ersatts av asfalt och byggnader i stål och betong. Stora parkanläggningar är sparsamt förekommande. Lima kämpar mot många problem: trafikproblem, hög luftförorening och talrika sopberg. De sociala problemen är inte mindre: kriminalitet, prostitution, droger och en starkt växande grå informell arbetsmarknad.
Lima är dessutom den politiska och näringslivsmässiga medelpunkten för landet. Århundradens centralistiskt styrda struktur, som gett upphov till många av dagens problem, måste minskas under de närmaste åren. Om då inte de resterande landsdelarna utvecklar sig, kommer problemet med Lima att växa än mer i framtiden.
Under det att den första bebyggelsen omfattade bara 117 huskvarter, bredde sig senare Lima ut huvudsakligen åt norr. 1562 byggs ett större stadsområde på andra sidan floden Rimac. Men det är först 1610 som den första stenbron invigs. Vid denna tid hade Lima cirka 16 000 invånare. 1861 överskred befolkningstalet 100 000. Fram till 1927 hade detta tal fördubblats. Den största delen av invandringen kom dock efter 1950-talet. I dag bor över åtta miljoner människor i Limas storstadsområde. Invandringen från landsbygden till Lima har främst skett till de så kallade "konerna": Cono este, Cono norte och Cono sur.
Fram till 1970-talet fördelade staden frikostigt borätter i utkanterna av staden och sörjde för de mest grundläggande infrastruktursatsningar. I takt med att staden växte blev de allt längre pendlingsavstånden med buss ett problem för periferins invånare, och stadsförvaltning beslöt att Lima inte skulle växa längre utåt. Idag måste många bostadssökande olovligt uppehålla sig i stadens parker, på skolgårdar eller på privata områden. Detta har lett till starkare motsättningar mellan rika och fattiga invånare.
Limas storstadsområde, Lima Metropolitana, omfattar idag provinserna Lima och Callao. Området täcker en yta på 2 819 kvadratkilometer och hade 8 482 619 invånare vid den senaste folkräkningen, som genomfördes 2007. Detta gör en befolkningsdensitet på 3 009 invånare per kvadratkilometer. Av dessa bodde de allra flesta, 8 472 935 invånare, i den del som utgör det sammanhängande storstadsområdet, exklusive glesbefolkade områden inom de administrativa gränserna. Städerna Lima och Callao har sedan länge växt ihop och ofta räknar man samman dessa när man talar om själva staden Lima, även i officiell statistik. Området hade 645 172 invånare år 1940, 3 302 523 invånare år 1972 och 6 345 856 invånare år 1993.
Centrala Lima utnämndes till världsarv av UNESCO 1991.
Lima grundades av conquistadoren Francisco Pizarro den 18 januari 1535 och fick sitt namn efter de tre vise männen: Ciudad de los Reyes (svenska: Kungarnas stad) eller Los Reyes. Stadens läge avgjordes den 6 januari, vilket är Trettondedag Jul och därför valdes detta namn syftande på de tre vise männen. Det kastilianska namnet på staden användes till en början men ersattes sedan med namnet "Lima" som är en förvanskning av namnet på floden Rímac som rinner genom staden (på quechua) - båda namnen förekom dock på kartor under en period.
I december 1820 besegrar en rebellarmé under ledning av revolutionsledaren José de San Martín de spanska styrkorna vid Slaget vid Pisco och Chincha och intog Lima. Den 28 juli 1821 utropar San Martín där officiellt ut Perus självständighet. Ett interimsstyre bildades och en konstitution fastlades den 8 oktober 1821. Kriget emot spanjorerna fortsatte dock, och ledningen för landet var oklar. Ett militärt uppror framtvingade tillsättningen av landets första president José de la Riva Agüero. 1861 hade staden omkring 100 000 invånare. I mitten av 1800-talet började industrialiseringen och 1851 invigdes Sydamerikas första järnvägslinje.
Under det så kallade Salpeterkriget (1879-1883) besatte chilenska trupper staden och plundrade den. Mot slutet av 1800-talet fick staden genom uppbyggnaden av guanoindustrin rikedom och välstånd. Vid början av 1900-talet började staden åter växa, och år 1919 uppgick befolkningen i staden till 175 000 invånare.
Tjugo år senare uppgick befolkningen redan till mer än en halv miljon. Även många immigranter hittade vägen till den peruanska kusten. Redan under kolonialtiden hade spanjorerna fört svarta slavar från Afrika och senare kom kineser som kontraktsarbetare i landet. På så sätt uppstod under årens lopp en multikulturell blandning, som på ett avgörande sätt bidrog till att en kosmopolitisk känsla utvecklades i staden.
Problemen med invandringen från landsbygden intensifierades under andra hälften av 1900-talet. En kraftig befolkningstillväxt, brister i infrastrukturen och naturkatastrofer förde ännu mer människor till huvudstaden, där de samlades i stora slumområden (Pueblos Jovenes). Guerillarörelsen Sendero Luminoso (Den lysande stigen) som verkade med början under 1980-talet förvärrade situationen.
Den 18 juni 1986 uppstod myteri med tagande av gisslan i fängelset i Lurigancho och både i kvinnoanstalten och fängelseön El Frontón i Callao av 370 förmodade anhängare till Sendero Luminoso. Myteriet stoppades av regeringen med vapenmakt, i mansfängelset överlevde bara en av gisslan, allt som allt dog 249 interner.
Den 17 december 1996 uppstod en gisslankris, då femton medlemmar i rörelsen Túpac Amaru stormade den japanska ambassadörens residens och tog ett antal kända personer som gisslan. De 22 april 1997 stormade armén residenset genom att via fyra tunnlar gräva sig in under byggnaden och sedan spränga sig in. Upplösningen blev blodig. Alla 14 gisslantagarna, en i gisslan och två soldater omkom, 71 personer i gisslan kunde befrias.
Under 1990-talet kom årligen 200 000 människor till Lima från landsbygden. Redan några årtionden tidigare hade den övre medelklassen flyttat ut från det överfulla stadscentret. De grundade nya stadsdelar som Miraflores och San Isidro, medan de rika flyttade till de nya områdena i La Molina i östra delen av Lima. I kvarteren däremellan lever medel- och underklassen, som ur sina tidigare baracker nu har byggt upp enkla men ordentliga bostadskvarter.
Ur den en gång blomstrande kolonialstaden har det nu blivit en oöverblickbar metropol, där naturen har ersatts av asfalt och byggnader i stål och betong. Stora parkanläggningar är sparsamt förekommande. Lima kämpar mot många problem: trafikproblem, hög luftförorening och talrika sopberg. De sociala problemen är inte mindre: kriminalitet, prostitution, droger och en starkt växande grå informell arbetsmarknad.
Lima är dessutom den politiska och näringslivsmässiga medelpunkten för landet. Århundradens centralistiskt styrda struktur, som gett upphov till många av dagens problem, måste minskas under de närmaste åren. Om då inte de resterande landsdelarna utvecklar sig, kommer problemet med Lima att växa än mer i framtiden.
Under det att den första bebyggelsen omfattade bara 117 huskvarter, bredde sig senare Lima ut huvudsakligen åt norr. 1562 byggs ett större stadsområde på andra sidan floden Rimac. Men det är först 1610 som den första stenbron invigs. Vid denna tid hade Lima cirka 16 000 invånare. 1861 överskred befolkningstalet 100 000. Fram till 1927 hade detta tal fördubblats. Den största delen av invandringen kom dock efter 1950-talet. I dag bor över åtta miljoner människor i Limas storstadsområde. Invandringen från landsbygden till Lima har främst skett till de så kallade "konerna": Cono este, Cono norte och Cono sur.
Fram till 1970-talet fördelade staden frikostigt borätter i utkanterna av staden och sörjde för de mest grundläggande infrastruktursatsningar. I takt med att staden växte blev de allt längre pendlingsavstånden med buss ett problem för periferins invånare, och stadsförvaltning beslöt att Lima inte skulle växa längre utåt. Idag måste många bostadssökande olovligt uppehålla sig i stadens parker, på skolgårdar eller på privata områden. Detta har lett till starkare motsättningar mellan rika och fattiga invånare.
Limas storstadsområde, Lima Metropolitana, omfattar idag provinserna Lima och Callao. Området täcker en yta på 2 819 kvadratkilometer och hade 8 482 619 invånare vid den senaste folkräkningen, som genomfördes 2007. Detta gör en befolkningsdensitet på 3 009 invånare per kvadratkilometer. Av dessa bodde de allra flesta, 8 472 935 invånare, i den del som utgör det sammanhängande storstadsområdet, exklusive glesbefolkade områden inom de administrativa gränserna. Städerna Lima och Callao har sedan länge växt ihop och ofta räknar man samman dessa när man talar om själva staden Lima, även i officiell statistik. Området hade 645 172 invånare år 1940, 3 302 523 invånare år 1972 och 6 345 856 invånare år 1993.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar