Samurajen och samhället.

Det var vanligt att en samuraj föddes in i en krigarsläkt, men det var inte nödvändigt att han kom från en förnäm krigarfamilj för att uppnå hög status:
”Den ädle Yasumasa var inte en krigare som härstammade från ett militärt hus. Trots det var han på intet vis underlägsen någon sådan krigare. Han var frimodig i sinnet, duglig med sina händer och han besatt stor styrka”, heter det i en skrift om en krigare från 1100-talet.
Familjen spelade en viktig roll, och blodshämnd var en del av samurajens krigarideologi bushido. I fredstid arbetade samurajerna som ämbetsmän eller jordbrukare och levde tillsammans med sina familjer. Även om de flesta samurajer hade hustru och barn, var det mycket vanligt att de även hade manliga älskare. Homosexuella relationer förekom ganska ofta i det japanska samhället i stort, och kärlek mellan män betraktades som ädlare än kärlek mellan man och kvinna. Det var vanligt med homosexuella relationer mellan samurajer och deras lärlingar, och 13–19-åriga pojkar ansågs vara lämpliga partners. I takt med att västvärlden fick ökat inflytande i Japan minskade emellertid den öppna inställningen till homosexualitet.
År 1408 jämställdes shogunen med kejsaren. Trots det kunde samurajer och stormän inte hållas under kontroll. Även bönderna utbildades till samurajer, och många hade vapen med sig ute på risfälten, ständigt beredda på strid.
Japan plågades fortfarande av inbördeskrig, när nationen mötte västvärlden för första gången. År 1543 spolades en grupp skeppsbrutna portugisiska sjömän upp på Japans sydkust. De möttes med stor skepsis av lokalbefolkningen, men sjömännen hade lyckats rädda något ur fartygets last som fångade den lokale stormannens intresse: gevär. Stormannen blev så imponerad av sjömännens demonstration att han omedelbart beordrade sin vapensmed att tillverka kopior och bad portugiserna att lära honom hur vapnen skulle användas.
Gevären blev portugisernas inträdesbiljett till det slutna Japan. Stormännen var som tokiga i det nya, effektiva vapnet. I spåren av de skeppsbrutna följde andra portugisiska skepp, och snart hade européerna upprättat handelsstationer på flera platser i landet. Katolska missionärer följde med på fartygen, och 1549 grundades den första jesuitiska skolan i landet. Fulla av avsky såg jesuiterna hur samurajerna övade upp sina färdigheter med svärdet på avrättade brottslingar:
”Sedan de hackat kropparna i små­bitar med sina svärd, syr de ihop dem igen. Den fröjd och den glädje de känner över att hugga sönder kropparna är häpnadsväckande”, skrev jesuiten João Rodrigues.
Missionärerna lyckades omvända en del japaner till kristendomen. Bland dem fanns även samurajer, och många av dem gick till och med ut i strid för sina herrar med ett kors på ryggen.
När missionerandet tog fart på allvar, och omkring 200000 japaner hade kristnats, såg emellertid shogunen de krista som ett potentiellt hot – de kunde bli en farlig maktfaktor. År 1614 förbjöd han kristendomen. Hans sonson Tokugawa ­Iemitsu, som kom till makten 1623, gick ett steg längre. Han utvisade eller avrättade alla utlänningar – förutom några holländska och kinesiska köpmän som sattes under sträng bevakning.
Under de följande århundradena ­isolerade sig Japan nästan totalt från omvärlden. Inflytandet från väst betraktades som ett hot mot den unika japanska kulturen och skulle undvikas. Utlandsresor och utländska böcker förbjöds under en period, och handeln begränsades till Kina, Korea och Holland – och skepp härifrån fick endast anlöpa hamnen i Nagasaki.