Livets hårda skola: Millennium-serien.

Varg

Varg eller ulv (Canis lupus) är ett rovdjur med spridning över en stor del av världen. Vargen är den största av de 35 vilda arter av hunddjur som finns och dessutom stamfader till hunden. En fullvuxen varg väger 30 till 50 kg.[3] På grund av vargens stora utbredningsområde finns stora skillnader i djurets storlek. De största vargar som förekommer i skogsområden i Alaska, Kanada och Östeuropa är ungefär 160 centimeter långa och vid skuldran 80 centimeter höga. En ca 50 centimeter lång svans tillkommer. Deras vikt kan gå upp till 80 kilogram. De minsta vargarna lever på arabiska halvön och i närliggande regioner. Deras längd ligger vid 80 centimeter och vikten vid 20 kilogram. Svansen är ungefär 30 centimeter lång. Honor är mellan 3 och 12 procent mindre än hannar och har 20 till 25 procent lägre kroppsvikt. Pälsens färg är mycket variabel. Det finns vita, krämfärgade, rödaktiga, gulaktiga, gråa och svarta individer. I tempererade områden av Europa och Asien är de huvudsakligen gråaktiga och i arktiska regioner mest svarta eller vita. Undersidan är blek eller ljust vit. Ofta är vargarnas rygg mörkare än deras svans, buk, öron och nos. Det är mycket svårt att skilja vargspår från spår av hundar. Ofta krävs det att man följer spåret en längre sträcka (gärna flera km) för att man ska kunna vara någorlunda säker på att det är varg och inte en lös hund man spårar. Vid spårning på snö lämnar stora hanvargar en spårstämpel på 10-12 cm exklusive klor. Få hundar har så stora tassar. Nordeuropeiska vargar har dessutom en steglängd på minst 140 cm på hårt, plant underlag i trav, vilket sällan matchas av hundar. Det finns emellertid vargar med små tassar, och en normal varghonas tassar är faktiskt inte större än en grå- eller jämthunds. Vargspåren går ofta rakt (målmedvetet) medan tama hundar brukar springa kors och tvärs. Detta beteende gäller dock inte alltid, eftersom vargen också kan göra oregelbundna lovar, och hundar kan dessutom vara målmedvetna. Rimligen torde förvildade hundar med tiden bli mer "lugna" (mindre lekfulla) i beteendet och därmed svårare att skilja från varg på spår. När vargar går i flock i djup snö, går de ofta "fot i fot". De sätter då ner tassarna i varandras spår, så att det ser ut som att det endast gått ett djur i spåret. Spårar man en längre sträcka kommer man förr eller senare till något ställe där de delar på sig. En sådan spårlöpa lämnar inte tama hundar. Till spårtecknen räknas också spillning och urinmarkeringar. En varg äter inte samma slags mat som en hund nuförtiden. Den livnär sig på kött och ben. Spillningen skiljer sig således från hundens, som oftast blir utfodrad med pellets som är utblandade med vegetariskt innehåll. När vargen ätit mycket ben, blir avföringen helt vit. Urinmarkeringar av varg ser likadana ut som hundens. Men det finns en stor skillnad i alla fall. Hos vargen är det endast alfaparet som har rätt att lyfta på benet när de urinerar. De andra flockmedlemmarna (även hannarna) hukar sig ner och urinerar som hundtikar. Under högvintern, när honan löper, kan man finna spår av blod i urinmarkeringarna, då vet man att det är varg som varit framme (hundtikar urinerar hukande). roza_hrefReplace("48052134d6e8f96f8771707b4e245f37"); // -->

måndag 3 januari 2011

Millennium-serien.

Millennium-serien är tre deckare som är utgivna på Norstedts Förlag och skrivna av den nu avlidne Stieg Larsson. Innan han dog hann han skriva färdigt och lämna in böckerna till förlaget som valde att publicera dem.

Det första manuset skickades 2003 till Piratförlaget, men de var inte intresserade. Istället kontaktades Norstedts förlag som våren 2004 beslutade att ge ut böckerna. Stieg Larsson fick också ett förskott på 590 000 kronor. Han hade planerat att skriva tio böcker om Mikael Blomkvist och hade handlingen i de sex första romanerna klara. De tre första romanerna var klara vid hans bortgång och han hade skrivit 320 sidor på den fjärde romanen. Efter hans bortgång blev det en tvist vad gäller arvet. Larsson var i många år sambo med Eva Gabrielsson, men det var hans bror och pappa som ärvde upphovsrätten och inkomsterna från böckerna. Gabrielsson har dock datorn med den fjärde boken i sin ägo.

Den första boken (Män som hatar kvinnor) släpptes i augusti 2005, den andra (Flickan som lekte med elden) släpptes i juni 2006 och den tredje (Luftslottet som sprängdes) släpptes i maj 2007. Larsson inspirerades av sin brorsdotter när han skapade rollfiguren Lisbeth Salander. Även Pippi Långstrump är en förebild.
Böckerna är översatta till flera språk, bland annat till engelska, och har där titlarna The Girl with the Dragon Tattoo, The Girl Who Played with Fire, och The Girl Who Kicked the Hornets' Nest. Översättningarnas kvalitet har kritiserats, och den engelske översättaren krävde att få verket publicerat under pseudonym eftersom han inte var nöjd med kvalitetsgranskningen av den slutliga versionen. I mars 2010 hade böckerna i Millennium-serien tillsammans sålt i 27 miljoner exemplar, i över 40 länder.

Journalisten Mikael Blomkvist har blivit dömd för förtal och vill undslippa uppmärksamheten i Stockholm. Av industrimagnaten Henrik Vanger får han i uppdrag att skriva familjen Vangers släktkrönika men egentligen vill Vanger att han ska titta närmare på dennes brorsons dotter Harriets märkliga försvinnande en sommar 1966. Blomkvist lär också känna den geniala men omyndigförklarade Lisbeth Salander, expert på att ta sig in i datanätverk.
I Svenska Dagbladet menade Magnus Eriksson att "Det är en suveränt berättad historia och en fingerfärdigt konstruerad gåta. Det solida genrehantverket för tankarna till de stora svenska deckarförfattarna, som Vic Suneson, Jan Ekström och H.-K. Rönblom." I Hallands Nyheter ansåg Lena Kvist att "Det var länge sedan jag läste en så spännande och intelligent deckare."
Romanen vann Skandinaviska Kriminalsällskapets pris Glasnyckeln för bästa nordiska kriminalroman.

Romanen publicerades i juni 2006. Journalisten Mikael Blomkvist kontaktas av frilansjournalisten Dag Svensson som säger sig ha kartlagt den svenska sexhandeln, ett ämne som är intressant för Blomkvists tidskrift för grävande journalistik Millennium. Lisbeth Salander tar itu med advokat Nils Bjurman som är hennes förmyndare.
I Svenska Dagbladet ansåg Magnus Persson att "Allt som imponerade i debuten är intakt också i uppföljaren: den skickliga personskildringen, den vassa dialogen, samhällskritiken, humorn och den sanslöst spännande intrigen." I Göteborgs-Posten var Per Planhammar kritisk till romanen och ansåg att Larsson på flera olika sätt hade tagit sig vatten över huvudet, bland annat genom en rad stereotypa karaktärer.
Romanen utsågs av Svenska Deckarakademin till 2006 års bästa svenska kriminalroman med motiveringen: "en spännande, tempofylld thrillerskröna framförd med en alldeles egen berättarröst"

Händelserna i den föregående boken har visat på förekomsten av en hemlig grupp inom Säpo som bildades under kalla kriget. Denna grupp står ytterst bakom de rättsövergrepp som Lisbeth Salander har utsatts för sedan 12-årsåldern för att skydda den sovjetiske storspionen Alexander Zalachenko, Salanders far.
I Svenska Dagbladet ansåg Magnus Persson att "Larssons romantrilogi överträffar det mesta inom genrens svenska variant i dag." och att Larssons böcker visade att det finns hopp för den svenska kriminalgenren. I Göteborgs-Posten liknade Ragnar Strömberg romanen vid John le Carrés spionthrillers och beklagade att trilogin inte fick en fortsättning.