Millennium-serien.

Millennium-serien är tre deckare som är utgivna på Norstedts Förlag och skrivna av den nu avlidne Stieg Larsson. Innan han dog hann han skriva färdigt och lämna in böckerna till förlaget som valde att publicera dem.

Det första manuset skickades 2003 till Piratförlaget, men de var inte intresserade. Istället kontaktades Norstedts förlag som våren 2004 beslutade att ge ut böckerna. Stieg Larsson fick också ett förskott på 590 000 kronor. Han hade planerat att skriva tio böcker om Mikael Blomkvist och hade handlingen i de sex första romanerna klara. De tre första romanerna var klara vid hans bortgång och han hade skrivit 320 sidor på den fjärde romanen. Efter hans bortgång blev det en tvist vad gäller arvet. Larsson var i många år sambo med Eva Gabrielsson, men det var hans bror och pappa som ärvde upphovsrätten och inkomsterna från böckerna. Gabrielsson har dock datorn med den fjärde boken i sin ägo.

Den första boken (Män som hatar kvinnor) släpptes i augusti 2005, den andra (Flickan som lekte med elden) släpptes i juni 2006 och den tredje (Luftslottet som sprängdes) släpptes i maj 2007. Larsson inspirerades av sin brorsdotter när han skapade rollfiguren Lisbeth Salander. Även Pippi Långstrump är en förebild.
Böckerna är översatta till flera språk, bland annat till engelska, och har där titlarna The Girl with the Dragon Tattoo, The Girl Who Played with Fire, och The Girl Who Kicked the Hornets' Nest. Översättningarnas kvalitet har kritiserats, och den engelske översättaren krävde att få verket publicerat under pseudonym eftersom han inte var nöjd med kvalitetsgranskningen av den slutliga versionen. I mars 2010 hade böckerna i Millennium-serien tillsammans sålt i 27 miljoner exemplar, i över 40 länder.

Journalisten Mikael Blomkvist har blivit dömd för förtal och vill undslippa uppmärksamheten i Stockholm. Av industrimagnaten Henrik Vanger får han i uppdrag att skriva familjen Vangers släktkrönika men egentligen vill Vanger att han ska titta närmare på dennes brorsons dotter Harriets märkliga försvinnande en sommar 1966. Blomkvist lär också känna den geniala men omyndigförklarade Lisbeth Salander, expert på att ta sig in i datanätverk.
I Svenska Dagbladet menade Magnus Eriksson att "Det är en suveränt berättad historia och en fingerfärdigt konstruerad gåta. Det solida genrehantverket för tankarna till de stora svenska deckarförfattarna, som Vic Suneson, Jan Ekström och H.-K. Rönblom." I Hallands Nyheter ansåg Lena Kvist att "Det var länge sedan jag läste en så spännande och intelligent deckare."
Romanen vann Skandinaviska Kriminalsällskapets pris Glasnyckeln för bästa nordiska kriminalroman.

Romanen publicerades i juni 2006. Journalisten Mikael Blomkvist kontaktas av frilansjournalisten Dag Svensson som säger sig ha kartlagt den svenska sexhandeln, ett ämne som är intressant för Blomkvists tidskrift för grävande journalistik Millennium. Lisbeth Salander tar itu med advokat Nils Bjurman som är hennes förmyndare.
I Svenska Dagbladet ansåg Magnus Persson att "Allt som imponerade i debuten är intakt också i uppföljaren: den skickliga personskildringen, den vassa dialogen, samhällskritiken, humorn och den sanslöst spännande intrigen." I Göteborgs-Posten var Per Planhammar kritisk till romanen och ansåg att Larsson på flera olika sätt hade tagit sig vatten över huvudet, bland annat genom en rad stereotypa karaktärer.
Romanen utsågs av Svenska Deckarakademin till 2006 års bästa svenska kriminalroman med motiveringen: "en spännande, tempofylld thrillerskröna framförd med en alldeles egen berättarröst"

Händelserna i den föregående boken har visat på förekomsten av en hemlig grupp inom Säpo som bildades under kalla kriget. Denna grupp står ytterst bakom de rättsövergrepp som Lisbeth Salander har utsatts för sedan 12-årsåldern för att skydda den sovjetiske storspionen Alexander Zalachenko, Salanders far.
I Svenska Dagbladet ansåg Magnus Persson att "Larssons romantrilogi överträffar det mesta inom genrens svenska variant i dag." och att Larssons böcker visade att det finns hopp för den svenska kriminalgenren. I Göteborgs-Posten liknade Ragnar Strömberg romanen vid John le Carrés spionthrillers och beklagade att trilogin inte fick en fortsättning.