Fiskgjuse.

Fiskgjuse (Pandion haliaetus) är den enda arten i familjen fiskgjusar (Pandionidae). Den är en medelstor, långvingad rovfågel som lever uteslutande av fisk som den tar i vattenytan.

Fiskgjusen förekommer på jordens alla kontinenter utom på Antarktis. I Sydamerika är den observerad men utan att häcka.

När Carl von Linné först beskrev arten gav han den det vetenskapliga namnet Falco haliætus, men detta kom aldrig i allmänt bruk, utan anses nu vara en s k protonym. Släktet Pandion beskrevs senare av Marie Jules César Savigny, 1809.

Arten brukar delas in i fyra till fem underarter. Dock är de inbördes släktskapsförhållandena ej helt klarlagda, och ITIS listar endast en underart.

Pandion haliaetus haliaetus (Linné, 1758) – Den absolut största delen av världspopulationen tillhör nominatformen vilken förekommer i Eurasien.

P. h. carolinensis (Gmelin, 1788) – Förekommer i Nordamerika. Exemplar av denna underart är större än nominatunderarten P. h. haliaetus, dessutom med mörkare kropp, utom bröstet som många gånger är mer blekt tecknat.

P. h. cristatus (Vieillot, 1816) – Häckar på Sundaöarna, i Filippinerna och i norra Australien. Den minsta av underarterna.

P. h. ridgwayi (Maynard, 1887) – Häckar i Västindien och i Belize. Har ett mycket blekt huvud och bröst jämfört med P. h. haliaetus. Den har fått sitt namn efter den amerikanske ornitologen Robert Ridgway.

P. h. melvillensis – Populationerna på Nya Guinea, Salomonöarna, Palau och Nya Kaledonien. Endast vissa taxonomer räknar denna population som en egen underart.

Fågeln är lätt att identifiera på grund av utseendet. Den har ljus, nästan vit, undersida med tydligt markerade mörka "knogar" vid vingarnas framkant, svart nacke och översida på vingarna. Ovansidan är spräcklig i brunt, svart och vitt och bakhuvudet pryds av en yvig tofs. Den blir 55–60 cm lång, med ett vingspann på 145–170 cm. Den väger 1400–2000 gram.
Ungfåglar är "vitfjälliga" på ovansidan. Hjässan är vit med mörka streck. De större täckarna och armpennorna är mörkt tvärbandade. Stjärten på ungfåglarna är fint tvärbandad. Ögonens iris är orange. Gamla hanar kan skiljas från honorna på deras slankare kropp och avsmalnande vingar. I allmänhet har de också ett svagare tecknat bröstband än honan, eller saknar det helt.
I flykten har fiskgjusen kupade vingar och nedsänkta "händer", vilket gör att de ser måsfågelliknande ut. Lätet är serier av skarpa visslingar, tjiip, tjiip eller jeok, jeok. När man kommer alltför nära boet hörs ett våldsamt cheereek.

Fiskgjusen finns i nästan hela världen utom på Antarktis, Nya Zeeland och Grönland. De nordliga populationerna är flyttfåglar och flyttar till varmare vinterkvarter. De europeiska fiskgjusarna, vars huvudpopulation finns i Sverige och Finland, flyttar vintertid till nord-, väst- och Östafrika. De amerikanska och kanadensiska fiskgjusarna övervintrar i Sydamerika eller i de södra delarna av Nordamerika, såsom exempelvis Florida och Kalifornien. Merparten av de australasiatiska fiskgjusarna är stannfåglar.

Fiskgjusen är väl anpassad till sitt levnadssätt, med yttertår som vänds bakåt, näsborrar som kan stängas, och vassa fjälliga tår som hjälper den att hålla fast fångade byten. När bytet fångats vänds det alltid med huvudet framåt, för att minska luftmotståndet. Bytet brukar generellt väga cirka 150–300 gram och mäter omkring 25–35 cm, men kan variera från 50 till 2000 gram.
Om bytet är alltför stort orkar fågeln inte flyga vidare, och om den då inte släpper greppet om fisken, kan denna dra ner fågeln under vattnet, med resultat att fågeln dränks.

Trots att fiskgjusen uteslutande lever av fisk är det inte ovanligt att den häckar flera kilometer från närmaste sjö, långt inne i skogen i breda trädkronor, företrädesvis tallar. Hanen har alltid samma boplats år efter år – även om den inte lyckas attrahera någon hona – medan honorna byter boplats.

Fiskgjusen häckar vid sötvattensjöar och ibland nära bräckt vatten kring kusterna. Honan lägger 3–4 ägg i slutet av april, och förlitar sig på boets konstruktion för att kunna upprätthålla rätt temperatur i boet. Äggen är kanelfärgade och ungefär lika stora som hönsägg (60 × 45 mm) och väger omkring 65 gram. Honan ruvar i cirka fem veckor, och de nykläckta ungarna väger 50–60 gram. Ungarna är flygfärdiga inom åtta veckor. Vid brist på föda överlever ofta endast den först kläckta ungen, och honan kan då mata den största ungen med den svagare. Efter parbildningen brukar föräldrarna hålla samman hela livet. Fiskgjusen blir vanligtvis 20–25 år gammal.
Vissa hanar av fiskgjuse stannar kvar i sitt vinterkvarter ett helt år för att rugga sina fjädrar.