Gullringen.

Gullringen är en tätort i Vimmerby kommun i Kalmar län, Södra Vi socken, belägen vid Vervelån ca två mil norr om centralorten Vimmerby.

Gullringen hade som mest haft runt 900 invånare och har varit väl känd både inom och utom landet tack vare sin tidigare livliga trähusindustri med namn Gullringshus, en tid nedlagd och nu på 2000-talet åter i produktion.
Det välklingande namnet ska tidigare ha avsett ett kärr längs Vervelån. Det finns en sägen som berättar om hur drottningen var på väg från Kalmar till Stockholm då hon stannade till där Gullringen nu ligger, där hon sedan skulle ha tappat sin ring. Ur denna händelse skulle namnet Gullringen härstamma.

I mitten av 1700-talet bodde general Carl Fredrik Pechlin, mera känd för att ha deltagit i mordet på Gustav III, i Ålhults Herrgård utanför Gullringen. Pechlin anlade 1757 ett järnbruk vid Brännebro, en del av nuvarande Gullringen, där järnet förädlades. Järnet fraktades från Storebro i pråmar på Stångån. Man tillverkade även kimrök och beck vid verket. Kimrök är ett sot som användes till trycksvärta och målarfärg; beck är en restprodukt av kimrök och den användes till tätning av fartyg. 1834 lade man ner bruksdriften vid Brännebrobruket.

År 1902 stod ett stationshus klart i Gullringen, som tidigare bara bestått av en gammal skogsvaktarbostad. Den 8 juni 1902 invigdes högtidligen Östra Centralbanan av kung Oscar II. Kungen stannade till en stund i Gullringen för att titta på det utsmyckade stationshuset.
Järnvägen blev ett verkligt uppsving för bygden och runt stationen växte samhället nu upp. Redan 1903 fick Gullringen sin första handelsbutik, Hilda Johanssons affär. Hilda Johansson fick konkurrens då David Wohlfart 1907 byggde en affär på andra sidan vägen. Wohlfarts Varuhall finns kvar än i dag. Som mest fanns det fyra affärer, ett konditori och en matservering i samhället.

Järnvägen hade blivit en port till yttervärlden och någon med blick och förmåga att utnyttja detta behövdes. Brukspatron Nordström på Ålhults gård var dåvarande ägare till Gullringen och han sålde 1905 all mark till direktör Nils Petter Danielsson för en summa av 450 000 kr. Denne startade Norrköpings Exporthyvleris verksamhet i Gullringen. Något år senare byggdes ett sågverk, som senare också utökades med anstalter för virkets förädling. Danielsson anlade små lilleputtjärnvägar till sjöarna Möckeln i väster och Ören i öster. Här gick "Skogs-Sara", eller "Sot-Sara" som loket också kallades. Tåget var vida känt i bygden.

Arbetarna bodde på den tiden i s.k. kaserner, som var enkla hus belägna på kal, nyss röjd skogsmark. Hygienen på den tiden var inte dålig, men småkryp fanns. Ställde man in en nybakad brödlimpa i skafferiet ena dan, kunde man dagen efter hitta den ihålig.
Klockan sex morgon och kväll "blåste det i såga", vilket innebar att en signal ljöd för att markera arbetsdagens början och slut. Detta skedde även på lördagar, så det var en lång arbetsvecka.
År 1915 fick man elektricitet till samhället. 1920 utvidgades verksamheten vid sågverket till lådtillverkning, främst sockerlådor för export till England. Runt 1908-1910 bildades en fotbollsklubb som redan från början fick stark vind i seglen. 1933 bildades Gullringens GoIF, GGoIF, som i dag har ett framgångsrikt fotbollslag i Division 3 Östra Götaland.

Gullringen hade en stor tillväxt på 1960- och 1970-talen. Samhället fick sina första hyreshus och ett värdshus, ett nytt hus för bank och post samt en ny affär. På 1970-talet fanns det mycket utländsk arbetskraft i samhället, främst greker, men i dag finns ingen av dem kvar i samhället. Man byggde under denna tid också mycket anläggningar för fritidsaktiviteter, såsom golfbana, elljusspår, simhall, en fin fotbollsarena, m.m. Allt detta berodde på att husföretaget växte och mer folk flyttade in i Gullringen.