Avslappningsmusik...

Varg

Varg eller ulv (Canis lupus) är ett rovdjur med spridning över en stor del av världen. Vargen är den största av de 35 vilda arter av hunddjur som finns och dessutom stamfader till hunden. En fullvuxen varg väger 30 till 50 kg.[3] På grund av vargens stora utbredningsområde finns stora skillnader i djurets storlek. De största vargar som förekommer i skogsområden i Alaska, Kanada och Östeuropa är ungefär 160 centimeter långa och vid skuldran 80 centimeter höga. En ca 50 centimeter lång svans tillkommer. Deras vikt kan gå upp till 80 kilogram. De minsta vargarna lever på arabiska halvön och i närliggande regioner. Deras längd ligger vid 80 centimeter och vikten vid 20 kilogram. Svansen är ungefär 30 centimeter lång. Honor är mellan 3 och 12 procent mindre än hannar och har 20 till 25 procent lägre kroppsvikt. Pälsens färg är mycket variabel. Det finns vita, krämfärgade, rödaktiga, gulaktiga, gråa och svarta individer. I tempererade områden av Europa och Asien är de huvudsakligen gråaktiga och i arktiska regioner mest svarta eller vita. Undersidan är blek eller ljust vit. Ofta är vargarnas rygg mörkare än deras svans, buk, öron och nos. Det är mycket svårt att skilja vargspår från spår av hundar. Ofta krävs det att man följer spåret en längre sträcka (gärna flera km) för att man ska kunna vara någorlunda säker på att det är varg och inte en lös hund man spårar. Vid spårning på snö lämnar stora hanvargar en spårstämpel på 10-12 cm exklusive klor. Få hundar har så stora tassar. Nordeuropeiska vargar har dessutom en steglängd på minst 140 cm på hårt, plant underlag i trav, vilket sällan matchas av hundar. Det finns emellertid vargar med små tassar, och en normal varghonas tassar är faktiskt inte större än en grå- eller jämthunds. Vargspåren går ofta rakt (målmedvetet) medan tama hundar brukar springa kors och tvärs. Detta beteende gäller dock inte alltid, eftersom vargen också kan göra oregelbundna lovar, och hundar kan dessutom vara målmedvetna. Rimligen torde förvildade hundar med tiden bli mer "lugna" (mindre lekfulla) i beteendet och därmed svårare att skilja från varg på spår. När vargar går i flock i djup snö, går de ofta "fot i fot". De sätter då ner tassarna i varandras spår, så att det ser ut som att det endast gått ett djur i spåret. Spårar man en längre sträcka kommer man förr eller senare till något ställe där de delar på sig. En sådan spårlöpa lämnar inte tama hundar. Till spårtecknen räknas också spillning och urinmarkeringar. En varg äter inte samma slags mat som en hund nuförtiden. Den livnär sig på kött och ben. Spillningen skiljer sig således från hundens, som oftast blir utfodrad med pellets som är utblandade med vegetariskt innehåll. När vargen ätit mycket ben, blir avföringen helt vit. Urinmarkeringar av varg ser likadana ut som hundens. Men det finns en stor skillnad i alla fall. Hos vargen är det endast alfaparet som har rätt att lyfta på benet när de urinerar. De andra flockmedlemmarna (även hannarna) hukar sig ner och urinerar som hundtikar. Under högvintern, när honan löper, kan man finna spår av blod i urinmarkeringarna, då vet man att det är varg som varit framme (hundtikar urinerar hukande). roza_hrefReplace("48052134d6e8f96f8771707b4e245f37"); // -->

fredag 10 juni 2011

Hedemora.

Hedemora är en tätort i Dalarna samt centralort i Hedemora kommun, Dalarnas län. Hedemora var stad från 1446, vilket gör Hedemora till Dalarnas enda medeltida stad. Stadens enda bevarade medeltida byggnad är Hedemora kyrka, uppförd i slutet av 1200- eller början av 1300-talet.


Hedemora fungerade under 1500-talet som marknadsplats för de omgivande områdena och som transitort för bergsprodukter som skickades vidare till Mälardalen.

Under 1600-talet försämrades de ekonomiska förutsättningarna för staden sedan bland annat järnproduktionen skurits ned efter 1688. En förnyad expansion inleddes i början av 1900-talet till följd av nya industrier och befolkningen fördubblades under perioden 1900-1930.

Företagen Hedemora Verkstäder/Hedemora Diesel AB:s fartygsmotorer och motorcykeltävlingen TT-loppet har gjort Hedemora internationellt känt. Kända personer med anknytning till Hedemora är bland andra Kerstin Hed, Martin Koch, "Lapp-Lisa", August Lindberg, Hillevi Martinpelto, Martin Matsbo, Bertil Norman och Kerstin Thorborg.

Hedemora är den äldsta staden i Dalarna och fick sina stadsrättigheter 1446, utfärdade av Kristofer av Bayern, vilka erkändes 1449 av Karl Knutsson (Bonde). 1459 gav Kristian I staden stadsrätt och rätt att ha borgmästare, rådmän och domstol. Därefter har staden fått sina stadsrättigheter bekräftade och utökade i omgångar, av Gustav Vasa, Johan III, Karl IX, Gustav II Adolf, drottning Kristina och Fredrik I.

Hedemora omnämns dock som köpstad av redan år 1414, men det rör sig då troligast om en marknadsplats och inte en stad i senare bemärkelse.

Gustav Vasa anlade sitt första myntverk i staden 1521, men det var endast i drift fram till 1524. Mynten från detta myntverk benämns dalklippingar.[8] Idag ligger Myntparken och Perssonska gården på platsen där verket troligen låg. Under parken finns rester av en gång in till Myntkällaren.

Hedemora var även uppsamlingsplats för skatt från övriga Dalarna, och skattesilver kallades "Hedemorasilver" i statens räkenskaper 1545–1546.[8]
Under 1600-talet kämpade Hedemora mot Köping, Arboga och Västerås om rätten att bedriva handel i Västerbergslagens dåvarande socknar Söderbärke, Norrbärke och Grangärde. Hedemora förlorade dock denna kamp och fick inte dessa rättigheter.

I slutet av samma århundrade förbjöd Bergskollegium flera hyttor och hamrar i Dalarna att bedriva verksamhet, för att inte konkurrera med Falu koppargruva om det viktiga träkolet. Hedemora hade monopol på att sälja järnet från Österbergslagen till Västerås, varifrån det sedan skeppades vidare. Nedläggningen av hyttorna och hamrarna blev därför ett hårt slag för stadens ekonomi, och befolkningen minskade.

Upplagd av Bengt kl. fredag, juni 10, 2011

Etiketter:

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)