Avslappningsmusik...

Varg

Varg eller ulv (Canis lupus) är ett rovdjur med spridning över en stor del av världen. Vargen är den största av de 35 vilda arter av hunddjur som finns och dessutom stamfader till hunden. En fullvuxen varg väger 30 till 50 kg.[3] På grund av vargens stora utbredningsområde finns stora skillnader i djurets storlek. De största vargar som förekommer i skogsområden i Alaska, Kanada och Östeuropa är ungefär 160 centimeter långa och vid skuldran 80 centimeter höga. En ca 50 centimeter lång svans tillkommer. Deras vikt kan gå upp till 80 kilogram. De minsta vargarna lever på arabiska halvön och i närliggande regioner. Deras längd ligger vid 80 centimeter och vikten vid 20 kilogram. Svansen är ungefär 30 centimeter lång. Honor är mellan 3 och 12 procent mindre än hannar och har 20 till 25 procent lägre kroppsvikt. Pälsens färg är mycket variabel. Det finns vita, krämfärgade, rödaktiga, gulaktiga, gråa och svarta individer. I tempererade områden av Europa och Asien är de huvudsakligen gråaktiga och i arktiska regioner mest svarta eller vita. Undersidan är blek eller ljust vit. Ofta är vargarnas rygg mörkare än deras svans, buk, öron och nos. Det är mycket svårt att skilja vargspår från spår av hundar. Ofta krävs det att man följer spåret en längre sträcka (gärna flera km) för att man ska kunna vara någorlunda säker på att det är varg och inte en lös hund man spårar. Vid spårning på snö lämnar stora hanvargar en spårstämpel på 10-12 cm exklusive klor. Få hundar har så stora tassar. Nordeuropeiska vargar har dessutom en steglängd på minst 140 cm på hårt, plant underlag i trav, vilket sällan matchas av hundar. Det finns emellertid vargar med små tassar, och en normal varghonas tassar är faktiskt inte större än en grå- eller jämthunds. Vargspåren går ofta rakt (målmedvetet) medan tama hundar brukar springa kors och tvärs. Detta beteende gäller dock inte alltid, eftersom vargen också kan göra oregelbundna lovar, och hundar kan dessutom vara målmedvetna. Rimligen torde förvildade hundar med tiden bli mer "lugna" (mindre lekfulla) i beteendet och därmed svårare att skilja från varg på spår. När vargar går i flock i djup snö, går de ofta "fot i fot". De sätter då ner tassarna i varandras spår, så att det ser ut som att det endast gått ett djur i spåret. Spårar man en längre sträcka kommer man förr eller senare till något ställe där de delar på sig. En sådan spårlöpa lämnar inte tama hundar. Till spårtecknen räknas också spillning och urinmarkeringar. En varg äter inte samma slags mat som en hund nuförtiden. Den livnär sig på kött och ben. Spillningen skiljer sig således från hundens, som oftast blir utfodrad med pellets som är utblandade med vegetariskt innehåll. När vargen ätit mycket ben, blir avföringen helt vit. Urinmarkeringar av varg ser likadana ut som hundens. Men det finns en stor skillnad i alla fall. Hos vargen är det endast alfaparet som har rätt att lyfta på benet när de urinerar. De andra flockmedlemmarna (även hannarna) hukar sig ner och urinerar som hundtikar. Under högvintern, när honan löper, kan man finna spår av blod i urinmarkeringarna, då vet man att det är varg som varit framme (hundtikar urinerar hukande). roza_hrefReplace("48052134d6e8f96f8771707b4e245f37"); // -->

tisdag 7 april 2009

Gräsanden och svanmamman.

Sundsvall:

Det sades att det var ett relationsdrama över artgränserna i vassen vid Ankeborg i Sidsjön.

Men det handlade snarare om moders- eller faderskänslor som gått överstyr där i det vårliga vattnet.

En svan har adopterat en alldeles vit gräsand som sitt barn och båda verkar vara helt nöjda med relationen.

Gräsand (Anas platyrhynchos) är en fågel som tillhör gruppen simänder inom underfamiljen änder.

Vingspegeln är blå, med mycket lätt grön anstrykning. Benen är gula eller gulröda. Längden är 55-60 cm, vingspannet 81-98 cm. Näbben är bara lite eller inte alls utvidgad mot spetsen. Honan är mörkbrun på ovansidan och rostgul undertill. Hanen är mörkgrön på huvud och hals. Halsen är dessutom omgiven av en vit ring.

Ryggsidan är brunaktig, skuldrorna, sidorna och buken gråvattrade, bröstet kastanjebrunt. Några av de övre stjärttäckarna har uppböjda spetsar. De häckar vid sjöar, åar, i parker, i bräckt och salt vatten. Precis som bland många andra änder inom familjen Anatidae bildar den par redan under hösten. Bland de populationer som är flyttfåglar sker detta i vinterkvarteret eller under flyttningen.

Hos populationer av stannfåglar är paren oftare trogna varandra livet ut medan flyttfåglarna oftare byter partners. Sedan honan börjat ruva äggen beger sig hanen bort och slår följe med andra hanar för att rugga. När ungarna är självständiga ruggar honan sina vingpennor och blir flygoförmögen i cirka en månad. Efter denna period återförenas hanar och honor. Boet placeras av honan och läggs i de flesta fall mer eller mindre långt bort från stranden, ofta väl dolt i en tät tuva eller under en buske.

De bygger egentligen inte något bo utan lägger äggen i en så gott som tom grop i marken. Först när ruvningen kommit igång förses äggen med en krans av dun som honan tar från sin egen fjäderdräkt. Äggen är vanligen 10-12 till antalet, är vitaktiga och saknar fläckar. De ruvas i 27-28 dagar och när ungarna kommit ut ur äggen följer de nästan direkt modern till närmaste vattensamling. Ungarna är flygfärdiga efter 50-60 dagar.

Upplagd av Bengt kl. tisdag, april 07, 2009

Etiketter:

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)