Avslappningsmusik...

Varg

Varg eller ulv (Canis lupus) är ett rovdjur med spridning över en stor del av världen. Vargen är den största av de 35 vilda arter av hunddjur som finns och dessutom stamfader till hunden. En fullvuxen varg väger 30 till 50 kg.[3] På grund av vargens stora utbredningsområde finns stora skillnader i djurets storlek. De största vargar som förekommer i skogsområden i Alaska, Kanada och Östeuropa är ungefär 160 centimeter långa och vid skuldran 80 centimeter höga. En ca 50 centimeter lång svans tillkommer. Deras vikt kan gå upp till 80 kilogram. De minsta vargarna lever på arabiska halvön och i närliggande regioner. Deras längd ligger vid 80 centimeter och vikten vid 20 kilogram. Svansen är ungefär 30 centimeter lång. Honor är mellan 3 och 12 procent mindre än hannar och har 20 till 25 procent lägre kroppsvikt. Pälsens färg är mycket variabel. Det finns vita, krämfärgade, rödaktiga, gulaktiga, gråa och svarta individer. I tempererade områden av Europa och Asien är de huvudsakligen gråaktiga och i arktiska regioner mest svarta eller vita. Undersidan är blek eller ljust vit. Ofta är vargarnas rygg mörkare än deras svans, buk, öron och nos. Det är mycket svårt att skilja vargspår från spår av hundar. Ofta krävs det att man följer spåret en längre sträcka (gärna flera km) för att man ska kunna vara någorlunda säker på att det är varg och inte en lös hund man spårar. Vid spårning på snö lämnar stora hanvargar en spårstämpel på 10-12 cm exklusive klor. Få hundar har så stora tassar. Nordeuropeiska vargar har dessutom en steglängd på minst 140 cm på hårt, plant underlag i trav, vilket sällan matchas av hundar. Det finns emellertid vargar med små tassar, och en normal varghonas tassar är faktiskt inte större än en grå- eller jämthunds. Vargspåren går ofta rakt (målmedvetet) medan tama hundar brukar springa kors och tvärs. Detta beteende gäller dock inte alltid, eftersom vargen också kan göra oregelbundna lovar, och hundar kan dessutom vara målmedvetna. Rimligen torde förvildade hundar med tiden bli mer "lugna" (mindre lekfulla) i beteendet och därmed svårare att skilja från varg på spår. När vargar går i flock i djup snö, går de ofta "fot i fot". De sätter då ner tassarna i varandras spår, så att det ser ut som att det endast gått ett djur i spåret. Spårar man en längre sträcka kommer man förr eller senare till något ställe där de delar på sig. En sådan spårlöpa lämnar inte tama hundar. Till spårtecknen räknas också spillning och urinmarkeringar. En varg äter inte samma slags mat som en hund nuförtiden. Den livnär sig på kött och ben. Spillningen skiljer sig således från hundens, som oftast blir utfodrad med pellets som är utblandade med vegetariskt innehåll. När vargen ätit mycket ben, blir avföringen helt vit. Urinmarkeringar av varg ser likadana ut som hundens. Men det finns en stor skillnad i alla fall. Hos vargen är det endast alfaparet som har rätt att lyfta på benet när de urinerar. De andra flockmedlemmarna (även hannarna) hukar sig ner och urinerar som hundtikar. Under högvintern, när honan löper, kan man finna spår av blod i urinmarkeringarna, då vet man att det är varg som varit framme (hundtikar urinerar hukande). roza_hrefReplace("48052134d6e8f96f8771707b4e245f37"); // -->

torsdag 9 april 2009

Saltsjöbaden.

Saltsjöbaden är en tätort i Nacka kommun. Den blev köping 1909 genom utbrytning ur Nacka kommun, som den återförenades med 1971. Orten är berömd för Saltsjöbadsavtalet som slöts den 20 december 1938 mellan Landsorganisationen i Sverige och Svenska Arbetsgivareföreningen.
Saltsjöbaden omfattar Neglingeön, en halvö på ca 75 hektar som ligger mellan Baggensfjärden och Neglingeviken och är förenad med fastlandet genom ett näs vid Rösunda. Därtill området väster om Neglingeviken till Lännerstasundet och Baggensstäket i norr och till Erstaviken i söder. År 1891 köpte K.A. Wallenberg delar av Nacka och Tyresö socken, Svartlösa härad, Stockholms län. Vid bildandet av järnvägsaktiebolaget Stockholm-Saltsjön, som övertog bolaget äganderätten till området. Bolaget anlade på östra stranden av halvön ett hotell i tre våningar, och på en mindre ö en restaurang med sommarhotell, även den en slottslik byggnad (båda efter ritningar av Erik Josephson). Restaurangen brann ned 1967. På ett par holmar söder om hotellet byggdes två badhus. Badhusen flyttades senare till nuvarande Restaurangholmen. Vattnet vid Saltsjöbaden är ovanligt saltrikt för att vara inomskärs. Omgivningarna är natursköna och besöktes, liksom hotellet och restaurangen, mycket av stockholmsbor. Det var också välbeställda stockholmsbor som bebyggde samhället med sommarvillor. (Saltsjöbadens äldsta delar präglas fortfarande av 1890-talets högreståndsarkitektur, ofta i en stil som kombinerar nationalromantik med östkustamerikanska stildrag som spåntäckta "tallkottefasader".)
Där tillkom även ett fullständigt läroverk, sanatorium (en monumental, borglik stenbyggnad i sex våningar) med pensionat, avdelningskontor för Stockholms enskilda bank, enskilt praktiserande läkare. Även som turistort var Saltsjöbaden mycket besökt och det var en medelpunkt för Stockholms idrottsliv: segling på sommaren, på vintern isjaktssegling, skridskoåkning och skidlöpning, särskilt backtävlingar i Karlsbaderbergets nordsluttning söder om Neglingeviken (en 62 m hög backe). Stationen ligger 16,5 kilometer från station Slussen.
År 1913 bildades även en egen församling, sedan samhället fått en extremt påkostad kyrka, Uppenbarelsekyrkan, uppförd efter ritningar av Ferdinand Boberg och konstnärligt smyckad av bland andra Carl Milles (kopparportar med mera) och Olle Hjortzberg (freskmålningar). I Saltsjöbaden fanns även ett fåtal industrier, till exempel båtvarv, flera handelsbodar och många hantverkare. Invånarnas antal var 2 255 vid 1914 års slut.
Omkring 1950 införlivades Älgö, Gåsö med flera småöar som tidigare hört till Tyresö. Fastän bebyggelsen förtätats och några höghusområden tillkommit räknas Saltsjöbaden fortfarande som ett överklassområde i stil med Djursholm och Stocksund. Bortsett från det ganska isolerat belägna miljonprogramsområdet Fisksätra finns nästan inga hyresrätter i trakten, och borätterna är dyra. Nybyggnationen har under senare årtionden ofta tagit formen av låga exklusiva flerfamiljshus, exempelvis kring Moranviken, Pålnäsviken och området intill Grand Hôtel. Egnahem byggda av traktens arbetare under mitten av 1900-talet bebos idag av höginkomsttagare.

Inga kommentarer: