Avslappningsmusik...

Varg

Varg eller ulv (Canis lupus) är ett rovdjur med spridning över en stor del av världen. Vargen är den största av de 35 vilda arter av hunddjur som finns och dessutom stamfader till hunden. En fullvuxen varg väger 30 till 50 kg.[3] På grund av vargens stora utbredningsområde finns stora skillnader i djurets storlek. De största vargar som förekommer i skogsområden i Alaska, Kanada och Östeuropa är ungefär 160 centimeter långa och vid skuldran 80 centimeter höga. En ca 50 centimeter lång svans tillkommer. Deras vikt kan gå upp till 80 kilogram. De minsta vargarna lever på arabiska halvön och i närliggande regioner. Deras längd ligger vid 80 centimeter och vikten vid 20 kilogram. Svansen är ungefär 30 centimeter lång. Honor är mellan 3 och 12 procent mindre än hannar och har 20 till 25 procent lägre kroppsvikt. Pälsens färg är mycket variabel. Det finns vita, krämfärgade, rödaktiga, gulaktiga, gråa och svarta individer. I tempererade områden av Europa och Asien är de huvudsakligen gråaktiga och i arktiska regioner mest svarta eller vita. Undersidan är blek eller ljust vit. Ofta är vargarnas rygg mörkare än deras svans, buk, öron och nos. Det är mycket svårt att skilja vargspår från spår av hundar. Ofta krävs det att man följer spåret en längre sträcka (gärna flera km) för att man ska kunna vara någorlunda säker på att det är varg och inte en lös hund man spårar. Vid spårning på snö lämnar stora hanvargar en spårstämpel på 10-12 cm exklusive klor. Få hundar har så stora tassar. Nordeuropeiska vargar har dessutom en steglängd på minst 140 cm på hårt, plant underlag i trav, vilket sällan matchas av hundar. Det finns emellertid vargar med små tassar, och en normal varghonas tassar är faktiskt inte större än en grå- eller jämthunds. Vargspåren går ofta rakt (målmedvetet) medan tama hundar brukar springa kors och tvärs. Detta beteende gäller dock inte alltid, eftersom vargen också kan göra oregelbundna lovar, och hundar kan dessutom vara målmedvetna. Rimligen torde förvildade hundar med tiden bli mer "lugna" (mindre lekfulla) i beteendet och därmed svårare att skilja från varg på spår. När vargar går i flock i djup snö, går de ofta "fot i fot". De sätter då ner tassarna i varandras spår, så att det ser ut som att det endast gått ett djur i spåret. Spårar man en längre sträcka kommer man förr eller senare till något ställe där de delar på sig. En sådan spårlöpa lämnar inte tama hundar. Till spårtecknen räknas också spillning och urinmarkeringar. En varg äter inte samma slags mat som en hund nuförtiden. Den livnär sig på kött och ben. Spillningen skiljer sig således från hundens, som oftast blir utfodrad med pellets som är utblandade med vegetariskt innehåll. När vargen ätit mycket ben, blir avföringen helt vit. Urinmarkeringar av varg ser likadana ut som hundens. Men det finns en stor skillnad i alla fall. Hos vargen är det endast alfaparet som har rätt att lyfta på benet när de urinerar. De andra flockmedlemmarna (även hannarna) hukar sig ner och urinerar som hundtikar. Under högvintern, när honan löper, kan man finna spår av blod i urinmarkeringarna, då vet man att det är varg som varit framme (hundtikar urinerar hukande). roza_hrefReplace("48052134d6e8f96f8771707b4e245f37"); // -->

torsdag 15 oktober 2009

Jag har drabbats av Gikt.

Gikt orsakas av att halten svårlöslig urinsyra (urat) i blodet ökar och faller ut i kristaller. Detta ger akut inflammation, vilket medför att leden svullnar, rodnar och ömmar starkt. Kristallerna kan även bilda njursten. Gikt kan uppstå efter behandling med vätskedrivande medel, frosseri, stort intag av alkoholdrycker eller vid metabolisk gikt. Njursjukdom, polycytemi och psoriasis kan ge gikt. Gikt har kallats den frossande mannens sjukdom, då statsmän, kyrkofurstar och andra högt uppsatta tjänstemän ofta drabbades. Vid gikt har man alltid återkommande attacker i en led, inlagringar av kristaller i huden, njurfunktionsnedsättning (interstitiell skada) och njurstenar. Ofta är stortån drabbad vid första gikttillfället. Detta tillstånd kallas portvinstå och uppstår ofta under natten. Halten av urat i blodet är ofta förhöjd. Akut gikt brukar behandlas med indometacin (ett NSAID-preparat), eller med en Kortisol-injektion i leden. Vid långtidsbehandling av gikt används Allopurinol.
Fruktos ingår i USA som sötningsmedel i läskedrycker, och bland dem som konsumerade mer än två läsk per dag ökade risken för utveckling av gikt med 85 procent jämfört med dem som konsumerade mindre än en läsk i månaden. Detta kan jämföras med en riskökning på 49 procent som en alkoholkonsumtion motsvarande 15–29,9 g alkohol per dag medförde. Ett tydligt dos–responssamband bekräftades, dvs ju högre konsumtion av läsk, desto större risk för gikt. Ett högt intag av light-läsk, som inte innehåller fruktos, medförde däremot ingen ökad risk. Man fann även att andra livsmedel med högt fruktosinnehåll, som vissa frukter och fruktjuicer, ökade risken för gikt.
Fruktos tycks vara den enda sockerarten som ökar mängden urinsyra i blodet. Detta sker, intressant nog, via samma cellulära mekanismer som vid alkoholintag: genom ökad produktion i levern av AMP, som sedan omvandlas till urinsyra, och genom nybildning av puriner som potentierar urinsyraproduktionen.
Bengt-Livethrdaskola.Blogspot.com

1 kommentar:

Ola Björkman sa...

Hej
Urinsyra ser vi tydligt i blodet vid blodanalys i mikroskåp. Det är kristaller som ofta är lite större än de röda blodplättarna. En av orsakerna till att de finns i blodet är att njurarna inte klarar sin uppgift till fullo. Detta är ofta kombinerat med en allmän försurning i kroppen. Detta kan enkelt konstateras med att mäta pH i saliv och urin några mornar efter varandra. Vill du ha förslag till behandling är du välkommen.
Ola Björkman 021-309309