Pargas. (Finland)

Pargas (finska: Parainen) är en kommundel i Väståbolands stad i landskapet Egentliga Finland. Pargas tätort är belägen strax söder om Åbo. Pargas var en självständig kommun tills kommunsammanslagningen den 1 januari 2009. Pargas hade då cirka 12 000 invånare och en yta på 480 km2 varav 272,79 km² landyta. Pargas var en tvåspråkig stad med svenska som majoritetsspråk, cirka 54 procent, och finska som minoritetsspråk.

Pargas kallades även för "Skärgårdens huvudstad", eftersom staden vetter mot Åbolands natursköna skärgård och gärna ser sig som centralort för denna. Pargas består själv av många öar och holmar (22 bebodda) och var den enda staden i Finland som var helt omsluten av vatten. De centrala delarna av Pargas har ändå landsvägsförbindelse och därför räknades Pargas inte officiellt som skärgård. Skärgårdsvägen ut till Nagu, Korpo och Houtskär går genom Pargas.

Pargas centrum är av tradition en industriort och industrin erbjuder en fjärdedel av arbetsplatserna. Ett av Nordeuropas största dagbrott är beläget nära centrum. I dagbrottet bryts kalk och kalkförädlingen utgör ännu en betydande del av Pargas industri. Nordkalk handhar kalkbrytningen och kalkproduktionen. Det tre övriga storindustrierna är Finncement (cementproduktion), Paroc (isolationsmaterial) och Maxit (spackel och putsmedel). Största delen av Pargas är dock landsbygd.

En icke oväsentlig del av invånarna arbetar i Åbo men bor i Pargas, då tomtprisen är billigare och attraktiva tomter lättare att komma över. Pargas har också betydande fritidsbosättning (3000 sommarstugor), i synnerhet längs stränderna och på öarna längre bort (total strandlinje över 700 km).

Pargas har följande vänorter: Haninge (Sverige), Ulstein (Norge), Tjudovo (Ryssland) och Kärdla (Estland).

De äldsta fynden som visar att jägare och fiskare rört sig i området är 4500 år gamla. Då var Pargas ännu ett utskärslandskap (se Landhöjning). Bosättning närmare land fanns betydligt tidigare och människor rörde sig redan då också i ytterskärgården. Stenåldersbosättningen i Fagervik på Stormälö är den äldsta i Pargas och är från mellan 2800 och 2450 f.Kr. Från den sena stenåldern finns flera fynd, som visar att skärgården var bebodd.

Under medeltiden bodde en del frälsemän i Pargas, främst lågfrälsen. Den mest betydande av frälsets sätesgårdar i Åboland var Qvidja, som genom arv tillföll släkten Fleming. År 1556 vistades Gustav Vasa på Qvidja. Vid denna tid fanns i Pargas 103 byar och 359 gårdar och därmed sannolikt 2000-2500 invånare. Jordbruket var den dominerande näringen, men kalk brändes redan på denna tid, i första hand för Åbos behov.

Finlands nationalskald, Johan Ludvig Runeberg bodde en kort tid i Pargas och hans fru, Fredrika Runeberg, var uppvuxen i staden.

Hängbron över Rävsundet byggdes 1963 och ersatte då en pontonbro, före kriget fanns här en färjförbindelse. Bron över Hessundet byggdes 1938. Tillsammans med mindre broar över Kustö sund och Kyrksundet ger dessa centrum fast vägförbindelse till fastlandet. Flera av de större öarna är fortfarande beroende av färja.

Pargas köping sammanslogs med Pargas landskommun år 1967. Pargas blev stad den 1 januari 1977, då köpingarna avskaffades i Finland.

Pargas förenades den 1 januari 2009 med skärgårdskommunerna Nagu, Korpo, Houtskär och Iniö till den nya kommunen Väståboland.