Avslappningsmusik...

Varg

Varg eller ulv (Canis lupus) är ett rovdjur med spridning över en stor del av världen. Vargen är den största av de 35 vilda arter av hunddjur som finns och dessutom stamfader till hunden. En fullvuxen varg väger 30 till 50 kg.[3] På grund av vargens stora utbredningsområde finns stora skillnader i djurets storlek. De största vargar som förekommer i skogsområden i Alaska, Kanada och Östeuropa är ungefär 160 centimeter långa och vid skuldran 80 centimeter höga. En ca 50 centimeter lång svans tillkommer. Deras vikt kan gå upp till 80 kilogram. De minsta vargarna lever på arabiska halvön och i närliggande regioner. Deras längd ligger vid 80 centimeter och vikten vid 20 kilogram. Svansen är ungefär 30 centimeter lång. Honor är mellan 3 och 12 procent mindre än hannar och har 20 till 25 procent lägre kroppsvikt. Pälsens färg är mycket variabel. Det finns vita, krämfärgade, rödaktiga, gulaktiga, gråa och svarta individer. I tempererade områden av Europa och Asien är de huvudsakligen gråaktiga och i arktiska regioner mest svarta eller vita. Undersidan är blek eller ljust vit. Ofta är vargarnas rygg mörkare än deras svans, buk, öron och nos. Det är mycket svårt att skilja vargspår från spår av hundar. Ofta krävs det att man följer spåret en längre sträcka (gärna flera km) för att man ska kunna vara någorlunda säker på att det är varg och inte en lös hund man spårar. Vid spårning på snö lämnar stora hanvargar en spårstämpel på 10-12 cm exklusive klor. Få hundar har så stora tassar. Nordeuropeiska vargar har dessutom en steglängd på minst 140 cm på hårt, plant underlag i trav, vilket sällan matchas av hundar. Det finns emellertid vargar med små tassar, och en normal varghonas tassar är faktiskt inte större än en grå- eller jämthunds. Vargspåren går ofta rakt (målmedvetet) medan tama hundar brukar springa kors och tvärs. Detta beteende gäller dock inte alltid, eftersom vargen också kan göra oregelbundna lovar, och hundar kan dessutom vara målmedvetna. Rimligen torde förvildade hundar med tiden bli mer "lugna" (mindre lekfulla) i beteendet och därmed svårare att skilja från varg på spår. När vargar går i flock i djup snö, går de ofta "fot i fot". De sätter då ner tassarna i varandras spår, så att det ser ut som att det endast gått ett djur i spåret. Spårar man en längre sträcka kommer man förr eller senare till något ställe där de delar på sig. En sådan spårlöpa lämnar inte tama hundar. Till spårtecknen räknas också spillning och urinmarkeringar. En varg äter inte samma slags mat som en hund nuförtiden. Den livnär sig på kött och ben. Spillningen skiljer sig således från hundens, som oftast blir utfodrad med pellets som är utblandade med vegetariskt innehåll. När vargen ätit mycket ben, blir avföringen helt vit. Urinmarkeringar av varg ser likadana ut som hundens. Men det finns en stor skillnad i alla fall. Hos vargen är det endast alfaparet som har rätt att lyfta på benet när de urinerar. De andra flockmedlemmarna (även hannarna) hukar sig ner och urinerar som hundtikar. Under högvintern, när honan löper, kan man finna spår av blod i urinmarkeringarna, då vet man att det är varg som varit framme (hundtikar urinerar hukande). roza_hrefReplace("48052134d6e8f96f8771707b4e245f37"); // -->

måndag 11 januari 2010

Gånghester.

Gånghester är en tätort i Borås kommun. Ortnamnet kommer av det gammalsvenska ordet hester, vilket betyder ung lövskog, ofta med inslag av bok och björk. Gånghester betyder alltså en gång eller liten väg genom en ungskog och troligen fanns det här en gångväg genom skogen mellan Borås och Dalsjöfors.
Bebyggelsen består mest av villor, men HSB har också några hyreshus på orten. På orten finns också ett kapell, Gånghesters kapell, byggt 1957 av tegel.
I Gånghester ligger även skjortfabriken Eton. Eton består av två fabriker, Eton Fashion, som tillverkar skjortor av mycket hög kvalitet, och Eton System, som tillverkar system som underlättar tillverkningen.
Gånghester ligger på vägen mellan Borås och Dalsjöfors. I samhället finns livsmedelsbutik, bensinstation, pizzeria, kafé samt ett äldreboende för pensionärer. Det finns också en relativt stor pingstförsamling samt en SMU-gård med egen sporthall och andra ungdomsaktiviteter. Vidare kan nämnas Engvallen, där Gånghesters sportklubb (GSK) spelar fotboll.

Den långväga snälltågstrafiken gjorde elektrifiering nödvändig – om trafiken under 1940- – 1980-tal. Vid halvårsskiftet 1940 hade Borås–Alvesta Järnväg förstatligats och övergått till SJ:s regi. Trafikledningen fanns numera i Borås, där Statens Järnvägars 6:e distrikt hade sitt centrum. När optimismen var som kraftigast, talades det t.o.m. om att både BAJ:s huvudlinje Borås–Hestra–Värnamo–Alvesta och sträckan Hestra–Gislaved–Reftele–Värnamo skulle elektrifieras. På så sätt skulle sträckan bli ”dubbelspårig” Hestra–Värnamo och de genomgående tågen alternera mellan en nordligare och en sydligare dragning. Med facit i hand vet vi alla, att BAJ blev elektrifierad, även om det skulle dröja till 1962. Samma år började kräftgången för järnvägarna till och från Gislaved. Sedan början av 1992 saknar denna ort helt järnvägar. Fr.o.m. sommaren 1936, då Göteborg–Borås Järnväg blivit elektrifierad, tvingades de genomgående tågen Göteborg–Alvesta byta till ånglok i Borås. Denna procedur fördröjde i regel resan med minst 15–20 minuter.
Bengt-Livethrdaskola.Blogspot.com

Upplagd av Bengt kl. måndag, januari 11, 2010

Etiketter:

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)