Avslappningsmusik...

Varg

Varg eller ulv (Canis lupus) är ett rovdjur med spridning över en stor del av världen. Vargen är den största av de 35 vilda arter av hunddjur som finns och dessutom stamfader till hunden. En fullvuxen varg väger 30 till 50 kg.[3] På grund av vargens stora utbredningsområde finns stora skillnader i djurets storlek. De största vargar som förekommer i skogsområden i Alaska, Kanada och Östeuropa är ungefär 160 centimeter långa och vid skuldran 80 centimeter höga. En ca 50 centimeter lång svans tillkommer. Deras vikt kan gå upp till 80 kilogram. De minsta vargarna lever på arabiska halvön och i närliggande regioner. Deras längd ligger vid 80 centimeter och vikten vid 20 kilogram. Svansen är ungefär 30 centimeter lång. Honor är mellan 3 och 12 procent mindre än hannar och har 20 till 25 procent lägre kroppsvikt. Pälsens färg är mycket variabel. Det finns vita, krämfärgade, rödaktiga, gulaktiga, gråa och svarta individer. I tempererade områden av Europa och Asien är de huvudsakligen gråaktiga och i arktiska regioner mest svarta eller vita. Undersidan är blek eller ljust vit. Ofta är vargarnas rygg mörkare än deras svans, buk, öron och nos. Det är mycket svårt att skilja vargspår från spår av hundar. Ofta krävs det att man följer spåret en längre sträcka (gärna flera km) för att man ska kunna vara någorlunda säker på att det är varg och inte en lös hund man spårar. Vid spårning på snö lämnar stora hanvargar en spårstämpel på 10-12 cm exklusive klor. Få hundar har så stora tassar. Nordeuropeiska vargar har dessutom en steglängd på minst 140 cm på hårt, plant underlag i trav, vilket sällan matchas av hundar. Det finns emellertid vargar med små tassar, och en normal varghonas tassar är faktiskt inte större än en grå- eller jämthunds. Vargspåren går ofta rakt (målmedvetet) medan tama hundar brukar springa kors och tvärs. Detta beteende gäller dock inte alltid, eftersom vargen också kan göra oregelbundna lovar, och hundar kan dessutom vara målmedvetna. Rimligen torde förvildade hundar med tiden bli mer "lugna" (mindre lekfulla) i beteendet och därmed svårare att skilja från varg på spår. När vargar går i flock i djup snö, går de ofta "fot i fot". De sätter då ner tassarna i varandras spår, så att det ser ut som att det endast gått ett djur i spåret. Spårar man en längre sträcka kommer man förr eller senare till något ställe där de delar på sig. En sådan spårlöpa lämnar inte tama hundar. Till spårtecknen räknas också spillning och urinmarkeringar. En varg äter inte samma slags mat som en hund nuförtiden. Den livnär sig på kött och ben. Spillningen skiljer sig således från hundens, som oftast blir utfodrad med pellets som är utblandade med vegetariskt innehåll. När vargen ätit mycket ben, blir avföringen helt vit. Urinmarkeringar av varg ser likadana ut som hundens. Men det finns en stor skillnad i alla fall. Hos vargen är det endast alfaparet som har rätt att lyfta på benet när de urinerar. De andra flockmedlemmarna (även hannarna) hukar sig ner och urinerar som hundtikar. Under högvintern, när honan löper, kan man finna spår av blod i urinmarkeringarna, då vet man att det är varg som varit framme (hundtikar urinerar hukande). roza_hrefReplace("48052134d6e8f96f8771707b4e245f37"); // -->

onsdag 13 januari 2010

Kolmården.

Kolmården är ett större bergs- och skogsområde i gränstrakterna mellan Östergötland, Södermanland och Närke. Kolmården tillhör landskapet Östergötland men med de nordliga och nordostliga delarna i Södermanland.

Längst i väster berörs även Närke och där Kolmården får en naturlig fortsättning i Tylöskogen och Tiveden. Samhället Kolmården tillhör Norrköpings kommun och utgörs av cirka 5500 invånare, där merparten bor i området Krokek/Getå. Under tidig medeltid var skogen svårpasserad för resande och istället använde man sjövägen över Östersjön.

Namnet Kolmården kommer från fornsvenskans Colmark och Kulmark, antagligen av substantivet marker, skog; således "kolskogen" eller "Kolmörka skogen". Idag är Kolmården mest känd för Kolmårdens djurpark. Den breda, tillplattade, av en mängd tvärdalar, kärr och vattendrag söndersplittrade bergåsen höjer sig nordost om Norrköping ur Östersjön, över slättlandet sträcker den sig, med kullar av 15 till 60 meters höjd, västerut, brant stupande mot söder till Bråviken, Östergötlands slättbygd och sjön Glan, men mot norr småningom övergående i de lägre kuperade trakter, som omger Södermanlands insjöar. Mot nordväst sträcker sig Kolmårdens utsprång ända till sjön Sottern i Närke samt inåt trakterna av Finspång i Östergötland, sålunda sammanhängande med bergssträckningen Tylöskogen.

Alldeles norr om Ågelsjön, i närheten av Hults bruk norr om Åby, når Kolmården sin största höjd, Jakobsdalsberget på 167 meter. På flera ställen förekommer järn-, koppar- med flera malmstråk. Berggrunden utgörs huvudsakligen av röd gnejs; på flera ställen finns i denna inkilade mäktiga lager av kornig kalksten, vilken förr i tiden bearbetades och var allmänt känt under namnet Kolmårdsmarmor. Vid det sedan 70-talet nerlagda Kolmårdens marmorbruk finns en utkiksplats kallad "Tittut" med en vidunderlig utsikt över Bråviken, Svinta skär, Esterön och hamninloppet till Norrköping. På andra sidan Bråviken tonar det låglänta Vikbolandet upp sig. Utsikterna från bergåsens sydliga branter över Bråviken, Glan och slätten kring Norrköping har omtalats av många resenärer.

Upplagd av Bengt kl. onsdag, januari 13, 2010

Etiketter:

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)