Avslappningsmusik...

Varg

Varg eller ulv (Canis lupus) är ett rovdjur med spridning över en stor del av världen. Vargen är den största av de 35 vilda arter av hunddjur som finns och dessutom stamfader till hunden. En fullvuxen varg väger 30 till 50 kg.[3] På grund av vargens stora utbredningsområde finns stora skillnader i djurets storlek. De största vargar som förekommer i skogsområden i Alaska, Kanada och Östeuropa är ungefär 160 centimeter långa och vid skuldran 80 centimeter höga. En ca 50 centimeter lång svans tillkommer. Deras vikt kan gå upp till 80 kilogram. De minsta vargarna lever på arabiska halvön och i närliggande regioner. Deras längd ligger vid 80 centimeter och vikten vid 20 kilogram. Svansen är ungefär 30 centimeter lång. Honor är mellan 3 och 12 procent mindre än hannar och har 20 till 25 procent lägre kroppsvikt. Pälsens färg är mycket variabel. Det finns vita, krämfärgade, rödaktiga, gulaktiga, gråa och svarta individer. I tempererade områden av Europa och Asien är de huvudsakligen gråaktiga och i arktiska regioner mest svarta eller vita. Undersidan är blek eller ljust vit. Ofta är vargarnas rygg mörkare än deras svans, buk, öron och nos. Det är mycket svårt att skilja vargspår från spår av hundar. Ofta krävs det att man följer spåret en längre sträcka (gärna flera km) för att man ska kunna vara någorlunda säker på att det är varg och inte en lös hund man spårar. Vid spårning på snö lämnar stora hanvargar en spårstämpel på 10-12 cm exklusive klor. Få hundar har så stora tassar. Nordeuropeiska vargar har dessutom en steglängd på minst 140 cm på hårt, plant underlag i trav, vilket sällan matchas av hundar. Det finns emellertid vargar med små tassar, och en normal varghonas tassar är faktiskt inte större än en grå- eller jämthunds. Vargspåren går ofta rakt (målmedvetet) medan tama hundar brukar springa kors och tvärs. Detta beteende gäller dock inte alltid, eftersom vargen också kan göra oregelbundna lovar, och hundar kan dessutom vara målmedvetna. Rimligen torde förvildade hundar med tiden bli mer "lugna" (mindre lekfulla) i beteendet och därmed svårare att skilja från varg på spår. När vargar går i flock i djup snö, går de ofta "fot i fot". De sätter då ner tassarna i varandras spår, så att det ser ut som att det endast gått ett djur i spåret. Spårar man en längre sträcka kommer man förr eller senare till något ställe där de delar på sig. En sådan spårlöpa lämnar inte tama hundar. Till spårtecknen räknas också spillning och urinmarkeringar. En varg äter inte samma slags mat som en hund nuförtiden. Den livnär sig på kött och ben. Spillningen skiljer sig således från hundens, som oftast blir utfodrad med pellets som är utblandade med vegetariskt innehåll. När vargen ätit mycket ben, blir avföringen helt vit. Urinmarkeringar av varg ser likadana ut som hundens. Men det finns en stor skillnad i alla fall. Hos vargen är det endast alfaparet som har rätt att lyfta på benet när de urinerar. De andra flockmedlemmarna (även hannarna) hukar sig ner och urinerar som hundtikar. Under högvintern, när honan löper, kan man finna spår av blod i urinmarkeringarna, då vet man att det är varg som varit framme (hundtikar urinerar hukande). roza_hrefReplace("48052134d6e8f96f8771707b4e245f37"); // -->

torsdag 16 juli 2009

HISTORIEN OM SKVADERN.

En höstdag 1874 går inspektor Håkan Dahlmark ut på jakt i Lunde skog i Bergeforsen Timrå. Han är en van och erfaren jägare. I skogen möter han något han aldrig förut sett, ett konstigt djur som ser ut som en korsning mellan en tjäder och en hare. Det framkommer aldrig om han skjuter på djuret och inte heller om han träffar. Han ger det konstiga djuret namnet Skvader.

Dahlmark är en erkänd jägare men minst lika känd för sina många och fantastiska jakthistorier. Narurligtvis trodde man att Dahlmark bara hittade på ännu en. Hur han än försökte övertyga om att denna gång var det ingen jaktröna utan rena rama sanningen blev han inte trodd. Det blev en stor besvikelse för Dahlmark detta att inte bli trodd på sitt ord. En besvikelse som följde honnom genom alla år.

År 1907 beställer Dahlmarks hushållerska en tavla föreställande Skvadern av sin systerson konstnär Halvar Frisedahl, till dahlmarks 75:årsdag. Vad kan detta annars vara än ett sätt att hedra och råda upprätelse åt Dahlmark.Kort före sin död 1912 donerar Dahlmark tavlan till Medelpads Fornminnesförening. Kanske är han rädd att den ska komma bort och vill på det här sättet rädda den och historien för framtiden. Han skriver bak på tavlan:´´Sköts på Lunde skog Timrå, Västernorrlands län år 1874 av Håkan Dahlmark´´. Den nytillträdde intendenten i fornminnesföreningen CG Hammarberg förstår först inte värdet av tavlan och dess bakomliggande historia. Men när han senare hör hör hela berättelsen väcks tanken att göra Skvadern till en turistattraktion. Han inser också att han på något sätt måste förbättra historien och levandegöra själva Skvadern. År 1916 träffar han av en tillfällighet konservator Rudolf Granberg och får också se en del av de uppstoppade djuren som han gjort. Hammarberg får omedelbart en idé och kort därefter beställer han en Skvader av Granberg.


Två år senare är den uppstoppade Skvadern färdig och instalerad på museet. Kort därefter återfinns Skvadern i välrenommerade uppslagsböcker. Nu även med sitt latinska namn: Lepor tetra pseudohybridus rarissimus. Den omskrivs också i tidningar värden över. Till det lilla museet som haft ett hundratal besökare per år kommer nu över tiotusen människor från hela landet och därtill en och annan utlänsk besökare. Detta pågår några år och sedan tystades historien ner och Skvadern har sedan dess legat i en ganska rofylld vila.


Nu väcker vi liv i myten och historien.

Har Skvadern funnits ?

Finns den ?

Det finns i alla fall ett exakt kopia av ett djur som Dahlmark såg i skogen 1874.

Påhittat eller verkligt ?

Upplagd av Bengt kl. torsdag, juli 16, 2009

Etiketter:

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)