Island (isländska: Ísland) är en republik omfattande ön med samma namn samt därtill hörande mindre öar. Island ligger i norra Atlanten mellan Grönland och de Brittiska öarna, precis söder om norra polcirkeln. Trots detta läge har landet ett mildare klimat än norra Sverige eftersom milda vattenströmmar förs förbi ön av nordatlantiska driften.
Island betraktas allmänt som världens äldsta ännu aktiva demokrati. Det isländska parlamentet har sina rötter i det ting som hölls år 930 i Tingvalla. Island hade 2006 världens högsta levnadsstandard med ett Human Development Index på 0.968, men har minskat i och med finanskrisen 2008.
Med cirka 3 invånare/km² är Island det glesast befolkade landet i Europa.
Island upptäcktes sannolikt redan på 700-talet av iriska eremiter, paper, vilka hade tillfälliga bosättningar där. Dessa var dock borta när, i mitten av 800-talet, en färing som hette Naddodd och en svensk vid namn Gardar Svavarsson, son till Svavar den svenske som ägde gods på Själland, på nytt upptäckte Island. Gardar uppges varit den som först nådde den isländska ostkusten, seglat runt ön, övervintrat och sommaren därefter vid ankomsten till Norge prisat ön: "härefter blev landet kallat Gardarsholm, och det var på den tiden skogbevuxet mellan fjäll och strand".
Vikingen Floke Vilgerdarsson från Rogaland sägs vara den som namngav Island och den som först odlade upp ett stycke mark, dock utan framgång. Efter honom kom två norska fosterbröder vid namn Ingolf Arnarson och Hjörleif till ön; de var ifrån Fjaler i Sunnfjord och lämnade Norge omkring år 870 med två skepp, fullastade med folk, husgeråd och boskap. Vid åsynen av Island vräkte Ingolf sina högsätesstolpar överbord för att låta gudarna anvisa lämpligt boställe. Dessa hittades efter tre år vid platsen där han byggde sin gård, som gavs namnet Reykjavik, Rökviken, efter sina heta, rykande källor. Då var Hjörleif redan död, ihjälslagen av sina trälar. Ingolf var den första som bosatte sig på Island på allvar.
Ön koloniserades därefter i snabb takt av norska invandrare, främst stormän som emigrerade från Norge, när kung Harald Hårfager enade Norge och gjorde sig till ensam härskare genom det stora sjöslaget vid Hafrsfjord år 872. Norge och Island bildade 1262 en union.
Genom bildandet av Kalmarunionen 1397 kom Norge liksom Island under danskt styre, vilket för Islands del fortsatte fram till 1904, då ett självstyre inleddes. År 1918 fick Island självständighet, fortfarande i union med Danmark, såsom konungariket Island (Konungsríkið Ísland), vilket innebar bland annat att Danmark skötte Islands utrikespolitik medan Island hade självstyre i det mesta och hade gemensam konung (personalunion) med Danmark. Under andra världskriget blev Danmark ockuperat av Tyskland men Island blev i stället ockuperat av Storbritannien. Den 17 juni 1944 löpte Islands unionsavtal med Danmark ut. För att undvika en tysk ockupation av Island förlängde man inte avtalet utan utropade sig som republik, något som en del danskar sett som förräderi.
Från 1952 och framåt har landet utökat sin fiskegräns från 3 till nuvarande 200 sjömil. År 1958, (12 sjömil), 1972 (50 sjömil) och 1975–1976 (200 sjömil) ledde detta till konflikter med Storbritannien, som kulminerade med det så kallade torskkriget.
Vikingen Floke Vilgerdarsson från Rogaland sägs vara den som namngav Island och den som först odlade upp ett stycke mark, dock utan framgång. Efter honom kom två norska fosterbröder vid namn Ingolf Arnarson och Hjörleif till ön; de var ifrån Fjaler i Sunnfjord och lämnade Norge omkring år 870 med två skepp, fullastade med folk, husgeråd och boskap. Vid åsynen av Island vräkte Ingolf sina högsätesstolpar överbord för att låta gudarna anvisa lämpligt boställe. Dessa hittades efter tre år vid platsen där han byggde sin gård, som gavs namnet Reykjavik, Rökviken, efter sina heta, rykande källor. Då var Hjörleif redan död, ihjälslagen av sina trälar. Ingolf var den första som bosatte sig på Island på allvar.
Ön koloniserades därefter i snabb takt av norska invandrare, främst stormän som emigrerade från Norge, när kung Harald Hårfager enade Norge och gjorde sig till ensam härskare genom det stora sjöslaget vid Hafrsfjord år 872. Norge och Island bildade 1262 en union.
Genom bildandet av Kalmarunionen 1397 kom Norge liksom Island under danskt styre, vilket för Islands del fortsatte fram till 1904, då ett självstyre inleddes. År 1918 fick Island självständighet, fortfarande i union med Danmark, såsom konungariket Island (Konungsríkið Ísland), vilket innebar bland annat att Danmark skötte Islands utrikespolitik medan Island hade självstyre i det mesta och hade gemensam konung (personalunion) med Danmark. Under andra världskriget blev Danmark ockuperat av Tyskland men Island blev i stället ockuperat av Storbritannien. Den 17 juni 1944 löpte Islands unionsavtal med Danmark ut. För att undvika en tysk ockupation av Island förlängde man inte avtalet utan utropade sig som republik, något som en del danskar sett som förräderi.
Från 1952 och framåt har landet utökat sin fiskegräns från 3 till nuvarande 200 sjömil. År 1958, (12 sjömil), 1972 (50 sjömil) och 1975–1976 (200 sjömil) ledde detta till konflikter med Storbritannien, som kulminerade med det så kallade torskkriget.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar