Avslappningsmusik...

Varg

Varg eller ulv (Canis lupus) är ett rovdjur med spridning över en stor del av världen. Vargen är den största av de 35 vilda arter av hunddjur som finns och dessutom stamfader till hunden. En fullvuxen varg väger 30 till 50 kg.[3] På grund av vargens stora utbredningsområde finns stora skillnader i djurets storlek. De största vargar som förekommer i skogsområden i Alaska, Kanada och Östeuropa är ungefär 160 centimeter långa och vid skuldran 80 centimeter höga. En ca 50 centimeter lång svans tillkommer. Deras vikt kan gå upp till 80 kilogram. De minsta vargarna lever på arabiska halvön och i närliggande regioner. Deras längd ligger vid 80 centimeter och vikten vid 20 kilogram. Svansen är ungefär 30 centimeter lång. Honor är mellan 3 och 12 procent mindre än hannar och har 20 till 25 procent lägre kroppsvikt. Pälsens färg är mycket variabel. Det finns vita, krämfärgade, rödaktiga, gulaktiga, gråa och svarta individer. I tempererade områden av Europa och Asien är de huvudsakligen gråaktiga och i arktiska regioner mest svarta eller vita. Undersidan är blek eller ljust vit. Ofta är vargarnas rygg mörkare än deras svans, buk, öron och nos. Det är mycket svårt att skilja vargspår från spår av hundar. Ofta krävs det att man följer spåret en längre sträcka (gärna flera km) för att man ska kunna vara någorlunda säker på att det är varg och inte en lös hund man spårar. Vid spårning på snö lämnar stora hanvargar en spårstämpel på 10-12 cm exklusive klor. Få hundar har så stora tassar. Nordeuropeiska vargar har dessutom en steglängd på minst 140 cm på hårt, plant underlag i trav, vilket sällan matchas av hundar. Det finns emellertid vargar med små tassar, och en normal varghonas tassar är faktiskt inte större än en grå- eller jämthunds. Vargspåren går ofta rakt (målmedvetet) medan tama hundar brukar springa kors och tvärs. Detta beteende gäller dock inte alltid, eftersom vargen också kan göra oregelbundna lovar, och hundar kan dessutom vara målmedvetna. Rimligen torde förvildade hundar med tiden bli mer "lugna" (mindre lekfulla) i beteendet och därmed svårare att skilja från varg på spår. När vargar går i flock i djup snö, går de ofta "fot i fot". De sätter då ner tassarna i varandras spår, så att det ser ut som att det endast gått ett djur i spåret. Spårar man en längre sträcka kommer man förr eller senare till något ställe där de delar på sig. En sådan spårlöpa lämnar inte tama hundar. Till spårtecknen räknas också spillning och urinmarkeringar. En varg äter inte samma slags mat som en hund nuförtiden. Den livnär sig på kött och ben. Spillningen skiljer sig således från hundens, som oftast blir utfodrad med pellets som är utblandade med vegetariskt innehåll. När vargen ätit mycket ben, blir avföringen helt vit. Urinmarkeringar av varg ser likadana ut som hundens. Men det finns en stor skillnad i alla fall. Hos vargen är det endast alfaparet som har rätt att lyfta på benet när de urinerar. De andra flockmedlemmarna (även hannarna) hukar sig ner och urinerar som hundtikar. Under högvintern, när honan löper, kan man finna spår av blod i urinmarkeringarna, då vet man att det är varg som varit framme (hundtikar urinerar hukande). roza_hrefReplace("48052134d6e8f96f8771707b4e245f37"); // -->

torsdag 1 april 2010

Lödöse.

Lödöse (även Gamla Lödöse; Gamlöse eller Gammelös), är en tätort och f.d. brukssamhälle i S:t Peders församling, Lilla Edets kommun, ca 4 mil nordost om Göteborg C. Orten genomskärs av E45 och Lödöse-Lilla Edets järnväg öster om Göta älv.


Bergslagsbanan (nu Norge-/Vänernbanan) svänger av åt öster strax söder om samhället. Lödöse har anor som en av Sveriges äldsta städer och mest betydande hamnar genom historien. Staden brukar ofta benämnas som Göteborgs föregångare. Omfattande utgrävningar 1916-20 och från 1961 har blottlagt medeltida kyrkoruiner, husgrunder, plankgator och kajer samt ett båtskrov från tidigt 1500-tal. Hittills har ungefär 1/3 av den medeltida staden grävts ut. I de upp till 4 m djupa kulturlagren har över 150.000 lösfynd gjorts. En del av dessa är utställda på Lödöse museum och Historiska museet i Stockholm.

Lödöse är Sveriges fyndrikaste utgrävningsort. Dock har man inte grävt längre tillbaka är 900-talets kulturlager. Dels har bebyggelse varit ivägen, dels har inga pengar kommit området tillgodo från staten, vilket har omöjliggjort utgrävningar.
Första gången Lödöse omnämns är omkring 1200 av den danske historieskrivaren Saxo Grammaticus (död ca 1220) i Gesta Danorum, då på latin; Liuthusium. Det anses innehålla ett äldre namn på Gårdaån, Liudha, den rikligt beväxta, samt øse, åmynning. Senare omskrivs Lödöse i ytterligare en dansk källa, Knytlingasagan från omkring 1260-1270. Äldsta svenska belägg för namnet Lödöse är Margareta Persdotters testamente från 1260. Lödöse kloster kallas där 'claustro lydosiensi'.(DS 468). I de isländska sagorna från 1220-talet till 1310-talet refereras till händelser från 1150-talet som ska ha utspelat sig i Lödöse.

Den enda avskrift som finns bevarad av den medeltida stadslagen, Bjärköarätten, gällde Lödöse och anses som äldst vara från 1200-talets slut. Samma bjärköarätt gällde i det norska Nidaros (Trondheim), det danska Lund, liksom i Stockholm. Lödöses borgare hade rakt av kopierat Stockholms lag med kvartersnamn och allt.
Lödöse medeltida stadssigill med två torn går igen i Lilla Edets kommunvapen. Arkeologiskt är Lödöse belagt från 1100-talet, möjligen 1000-talet. Staden växte snabbt i betydelse som Sveriges port mot väster. På 1100-talet fanns tre kyrkor, kungsgård, kungligt myntverk och kastal i staden. Men vid denna tid kunde man ännu inte segla ut obehindrat från Lödöse.

Både Askim, Sävedal och Vättle härader, de s.k. Utlanden (där staden Göteborg till stora delar breder ut sig idag), var danska till mitten av 1200-talet. Omkring 1253 ska Birger jarl (ca 1210-talet –1266) ha samlat en här vid Gullbergs hed, nära Göta älvs mynning för att angripa Danmarks kung Abel (ca 1218-52). Denne skulle dock ha hunnit dö och danskarna kapitulerade utan strid.

Till 1473 var Lödöse Sveriges enda hamn med utfart mot Nordsjön. Enda perioden staden hade fritt tillträde till havet var från att Sverige öppnades mot Kattegatt på 1250-talet och till Engelbrekt Engelbrektssons (ca 1390-talet –1436) uppror år 1434. Det är också under dessa knappt 200 år som stadens storhetstid infaller.
Här bedrevs en internationell handel med andra skandinaver samt tyskar, skottar, engelsmän och holländare. Tyskarna blev den dominerande handelsparten och Hansan hade representation i stadens magistrat, på samma sätt som i Kalmar och Söderköping. Man importerade varor som inte kunde frambringas i Sverige och exporterade Västergötlands animalieproduktion, samt även timmer och järn.

Myntning startades i Lödöse strax före 1150, efter att inte ha förekommit i Sverige sedan 1030 i Sigtuna. Med undantag för Magnus Ladulås (ca 1240-1290) regeringstid 1275-90 pågick myntningen i Lödöse fram till omkring 1365. De första mynten som omnämner myntherren är präglade omkring 1190 under Knut Erikssons (död ca 1196) regeringstid från 1167.

Det tros också ha varit under Knut Erikssons regeringstid som kastalen uppfördes, en av Sveriges allra äldsta försvarsborgar, den första vid en gräns. Snorre Sturlassons (ca 1178-1241) brorson Sturla Thårdarson (ca 1217-1284) berättar i Håkon Håkonssons saga från 1260-talet om hur Håkon IV Håkonssons (1204-1263) och hans birkebeinare brände och rev kastalen 1227. Striden gällde Knut Kristinesson d.ä., styvson till Västergötlands lagman Eskil (ca 1170-1227). Knut var son till lagmannens hustru Kristina i hennes tidigare äktenskap med den norske jarlen Hakon galen, och hade blivit ledare för ribbungarna som försökte avsätta kung Håkon.

År 1243 etablerade sig tiggarorden dominikanerna i Lödöse och anlade Lödöse konvent.
(Mer om Lödöses historia finns under Ale härad och Sankt Peders församling.)

Inga kommentarer: